Svenska
Gamereactor
artiklar

Bäst Just Nu: April

Dags för den samlade Gamereactor-redaktionen att lista de spel som vi tillbringat mest tid med under den gångna månaden...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ
Bäst Just Nu: April

Jonas Mäki:
Gears Tactics
Det var i mitten av april vår recensionskod på Gears Tactics ramlade ner i den digitala brevlådan. Hypen hade på förhand varit... lagom för min egen del eftersom utvecklaren Splash Damage mestadels gjort actionspel innan. Vad visste de om strategigenren? Svaret skulle visa sig vara: en hel del. De slungade bryskt en hel del traditionella inslag från denna typ av spel överbord, för att istället satsa på nya lösningar, och jag föll pladask. I ett för genren ovanligt välskrivet äventyr fick jag återigen uppleva just den där typen av brutal, nästan skräckfilmsinspirerad, Gears of War-action som introducerades i de första tre spelen i serien. Det slutade med många sena nätter där äppelskördandet, jakten på fina tapeter och buskplanterandet i Animal Crossing: New Horizons för en liten stund fick pausas. Gears Tactics är ett av få spel senaste åren som jag först nött igenom på normal svårighetsgrad, men där jag faktiskt tagit mig tiden att därefter göra om det med mer utmaning - bara för att det är så kul.

André Lamartine:
Greedfall
Nu har jag hamnat där igen, i det uppslukande rollspelsträsket igen. Inte nog med att jag har börjat en ny omgång Dragon Age: Origins efter flera år och tagit tag i Divinity 2 igen, nu har jag dessutom påbörjat min resa till paradiset i Greedfall - ett rollspel som jag länge har haft ögonen på och som förförde min plånbok under vårrean. Inte ens vårsolen kan slita mig från att vandra i de pestsmittade Serene-hamnarna eller de outforskade skogarna i det förlovade landet Teer Fradee, som för tillfället är den spelvärld jag har tillbringat mest tid i. Jag vet nämligen ingenting bättre än att jämföra stats mellan olika stövlar, tömma varje NPC på lore-vänlig information, irritera mig på otydliga uppdragsstrukturer och sitta i en slags kritisk beslutsångest över minsta lilla val som kommer i min väg. Visst, animationerna är inte de bästa, stridssystemet är inte särskilt djupt, vissa miljöer blir snabbt enformiga och grafiken ser gammal ut, men det kvittar; det är en tröst att se att en annan tapper spelstudio har tagit upp den fackla som Bioware övergav för länge sedan.

Henric Pettersson:
Final Fantasy VII: Remake
Likt Adam har majoriteten av min tid av april månad tillbringats tillsammans med Cloud, Aerith och resten av gänget. Fastän jag klarade spelet för flera veckor sedan har jag haft svårt att lägga ifrån mig kontrollen. För det är ett djävulskt bra spel, ju. Än har jag inte heller tänkt att sluta utan är mitt i en andra omgång på den svåraste svårighetsgraden (som man låser upp efter spelets slut) samt försöker låsa upp diverse troféer till spelet. Remaken av Final Fantasy VII är verkligen allt jag önskade och jag stör mig inte alls på de förändringar man gjort och som så många av er läsare påpekat. Istället ser jag gladeligen fram emot nästa installation av remaken.

Detta är en annons:
Bäst Just Nu: April

Adam Holmberg:
Final Fantasy VII: Remake
Jag kan knappt tro att det är sant när jag säger att jag inte bara spelat ut ett Final Fantasy för första gången under mina 30 år på jorden, utan jag har också spelat ut ett Final Fantasy som jag fullkomligt älskar. Striderna är roliga, karaktärerna är hjärtvärmande och musiken är gudomlig. Alla bitar klaffar verkligen när den socialt inkompetenta Cloud Strife och ekoterroristerna Avalanche tar sig an megaföretaget Shinra. Klart att det fortfarande innehåller vissa saker som är väldigt... Final Fantasy med stundtals överflödiga tal och skalpkliande storyelement, men detta är verkligen bara småsaker att klaga på när spelet är så proppat med charm. Detta är utan tvekan ett av de bästa spelen jag spelat i år och jag ser fram emot uppföljarna och vad de kan innebära.

Olof Westerberg:
Horizon: Zero Dawn
Jag fällde en liten, liten tår när min vän packade upp sin Nintendo Switch på premiärdagen 2017, satte igång Zelda: Breath of the Wild och gick ut på den där klippan som låter en för första gången blicka ut över open world-Zelda. Det var bara för vackert, nydanande och charmigt för att hålla tillbaka. Men i jämförelse med Horizon: Zero Dawn, som jag nu spelat för första gången, är det lite som att få åka monster truck efter att enbart ha hållit i ratten när morfar körde Volvo 740. Låt mig ta liknelsen längre. Horizon är en sanslöst häftig, men inte lika personlig resa, något som är lätt att skriva om och vara lyrisk över, men inget som sätter sig på ett djupare plan. Ibland vill man dock bara ha sådana spel att sjunka in i, där man kan lira lite om kvällen efter jobbet utan att riskera att drabbas av kraftiga känslosvall. Ibland vill man bara panga ner metallhökar från himlen och springa undan järntigrar; hänföras men utan att känna.

Bäst Just Nu: April
Detta är en annons:

Petter Hegevall:
Street Fighter Zero 3
Det har anlänt, ju. Gamereactors specialbeställda, specialbyggda premium-arkadkabinett innehållande ett CPSII-SFZ3 i absolut nyskick, med en Wells Gardner-monitor, Sanwas bästa turneringsknappar/spakar samt dekor utformad av undertecknad. Och det är ett underbart spel, såklart. Som alltid. Underbart vackert. Underbart detaljerat. Underbart utmanande och underbart följsamt och smidigt, rent mekaniskt. Jag har spelat massor, den gångna månaden. Och då menar jag verkligen massor. Jag mosar på som Ken Masters, dänger alla som känner sig manade men får storstyrk av datorn i slutet av turneringen (har inte sällan oturen att få möta Chun-Li som datormoståndare numero tio och då är det kört. Stenkört). Så, har min senaste spelmånad sett ut.

Rasmus Jämsä:
Sekiro: Shadows Die Twice
Min backlog av spel är enorm. Vi snackar intergalaktiskt enorm och med tanke på dess storlek är det nog dags för mig att börja beta av ett eller två spel från denna lista. Till denna lista av spel jag förmodar är toppenspel hör bland annat alla Borderlands-spel, Bloodborne, Dishonored 2 och dess expansion, Prey, Resident Evil 3 Remake samt en super-extrem mängd andra storspel. Det som dock i nuläget hindrar mig från att ta mig an denna best till backlog stavas Sekiro: Shadows Die Twice. Det är inte för att svårighetsgraden gjort att jag fastnat i spelet (har klarat det två gånger, okej?), nej, det är för att jag gett mig fan på att låsa upp alla achievments i detta spel... utan guide.

Och låt mig säga dig detta: att försöka klura ut hur man låser upp de prestationer som är kopplade till de olika sluten är som det känns just nu omöjligt (det är lättare att klura ut vad de olika symbolerna på en tvättmaskin betyder). De svåra prestationerna till trots så njuter jag för fullt. Det är något med combat-systemet i detta spel jag verkligen inte kan tröttna på. Tillfredsställelsen när man lyckas kontra allt ifrån en boss superattack till en vanlig fiendes futtiga svärdsving är oerhört svårslagen. Det faktum att det spel jag ser allra mest fram emot, Elden Ring, tydligen ska gå tillbaka till Dark Souls lastgamla combat-system gör mig smått ledsen (även om jag älskar Dark Souls). Nåväl, i april har det varit Sekiro och Sekiro enbart som gällt. Mina misstankar just nu är att min backlog lär växa sig stor nog att kunna ta sig an Godzilla så småningom och att mitt Bäst just nu-spel även nästa månad blir From Softwares ninja-samuraj-apa-blodfontän-mästerverk.

Bäst Just Nu: April

Johan Jolin:
Halo 5: Guardians
Jag ser verkligen fram emot Halo Infinite, vilket kanske ter sig konstigt då vi knappt vet något om Master Chiefs kommande äventyr ännu. Men efter att ha kikat på några gamla Halo-klipp törstar jag otroligt mycket efter Covenant-blood. Tillsvidare försöker jag kurera min Halo-abstinens på något vis och Halo 5: Guardians räcker gott och väl, som är det mest underskattade spelet i serien ihop med Halo 3: ODST enligt undertecknad. Flerspelarläget är ruskigt fräsig och jag slås, återigen, av hur kul och adrenalinframkallande det är att knipa segern i Strongholds eller Capture the Flag på tilläggstid; hur tillfredsställande det är att vinna pistoldueller; hur irritation följs av ett flin när jag ser min döda kropp vanhelgas av en t-bag. 343 Industries senaste skapelse är fortfarande svinkul och i takt med att jag fortsätter räknar ner dagarna ska Halo-fingrarna hållas igång fram tills dagen vi återser Master Chief igen.

Joakim Sjögren:
Journey to the Savage Planet
Jag älskar spel som belönas med betyget 7/10. Eller... Jag vill såklart att spel ska få så höga betyg det bara går, och jag att få spela mästerverk med tillhörande maxbetyg är givetvis bland det absolut bästa som finns för en så kallad gamer. Samtidigt kan jag inte låta bli att bli förälskad i dessa sjuor - ni vet, spel som inte får världen att stanna upp, men lyckas underhålla kungligt på sina egna, mindre storstilade, premisser ändå. Journey to the Savage Planet är precis ett sådant spel, och jag har under den senaste månaden haft löjligt kul med att utforska min mystiska himlakropp och samlat prover från efterblivna alien-fåglar fån morgon till kväll. Är spelet perfekt? Långt därifrån, men den inbjudande färgpaletten och den klockrena humorn har verkligen fått mig att stormtrivas, och har du inte hunnit med en genomspelning ännu så föreslår jag att du spanar in ett av årets bästa sjuor så fort du bara kan.

Johan Vahlström:
MLB The Show 20
Jag har någon konstig fascination av denna spelserie. Det är alltså en sport där jag aldrig sett en enda match, varken på tv eller i verkliga livet, men med ett sportspel som jag älskar. Det är någon form av avkoppling att bara kunna försöka träffa bollar med ett slagträ. Sporten är ju väldigt långsam, och ibland behöver jag spela något långsamt för att koppla av. Trots att spelet inte är perfekt håller jag nog det ändå som ett av de bästa, om inte det bästa, sportspelen. Det finns massor och göra och precis när jag tror att jag är färdig kommer det en ny uppdatering som lägger till nya utmaningar att försöka klara av. Ber du mig förklara varför jag älskar spelet kommer jag nog inte kunna ge dig ett ordentligt svar. Vissa spel tycker vissa bara om, trots att andra kanske inte riktigt förstår varför.

Patryk Jamroz:
World War Z
Ett licensspel baserat på den halvdana Brad Pitt-filmen från 2013, hur bra kunde det bli - egentligen? Bra, väldigt bra tydligen. Efter att Valve lämnade den gemene Left 4 Dead-älskaren i bakspegeln för en smärre evighet sedan, har många av oss törstat något olidligt efter något likvärdigt att fylla tomrummet med. In klev Saber Interactive och bjöd på en utav de bästa coop-upplevelserna någonsin. Konceptet är nästan enfaldigt simpelt. Tillsammans med 3 andra överlevare försöker du navigera fram genom banor försatta i olika världsdelar där zombiepandemin har spridit sig. Oftast handlar det bara om att ta sig från A till B, och ja, inte bli uppäten på kuppen. 6 distinkta klasser finns att välja mellan och över 20 fullt modifieringsbara knallpåkar att panga med. Samma bana kan upplevas vida annorlunda beroende på svårighetsgrad, den något slumpmässiga gods- samt fiendepositionering, människor man spelar med, klass-avskiljning samt huruvida man har turen eller oturen på sin sida. Repressalierna för en lattjande, oengagerad spelrunda kan avslutas hutlöst fort med alla spelare dödade och infekterade. En öppen, tydlig kommunikation i gruppen är essentiellt - särskilt på högre svårighetsgrader och bidrar till att man kan tackla större utmaningar efter några timmar. Tempoväxlingar är frekventa och totalt oförutsägbara. I ena stund kan hela spelargruppen aktsamt och koordinerat smyga genom långa passager. Systematiskt utrota oanade döingar med endast små, ljuddämpade tillhyggen. I andra fall kan rena "Starship Troopers Klendathu"-fältslag inträffa där spelarna tvingas ta fram det tyngsta artilleriet och brassa på mot en tillsynes ändlös hord anstormande, människohungrande pandemibärare. Hållbarheten är också bra. Att mästra alla 6 klasser, alla banor samt uppgradera alla vapen kräver sin investerade tid. Utvecklarna har också flitigt arbetat på att bygga ut spelet med fler nya banor och zombievarianter. World War Z är exceptionell spelunderhållning.

Marcus Persson:
Burnout Paradise Remastered
April var månaden då jag unnade mig en paus från de bloddränkta historiska slagfälten i Age of Empires II Definitive Edition och istället köpte mig en enkelbiljett till Paradise City för lite sol, bad illegal racing med livet som insats. Criterions vrålsnabba remaster är ett kärleksbrev till oss Burnout fantaster runtom i världen och det är verkligen som att resa tillbaka tolv år i tiden, för känslan är den samma nu som då. Stekhet asfalt, vrålande motorer och topphastigheter som får ögonen att blöda av lycka. Det är en perfekt tidskapsel och när radion spelar upp Avril Lavignes dunderhit Girlfriend så är illusionen perfekt och på mindre än en millisekund transformeras jag tillbaka till en 20-nått årig version av mig själv som krockar bilar långt in på dygnets småtimmar. Ja där finns gott om små spelmekaniskt åldrade detaljer som sticker ut, men den rena råa känslan av spexig och vild arkadracing skiner så starkt att den dämpar eller helt skymmer alla små skavanker i Burnout Paradise Remastered.

Andre Wigert:
Final Fantasy VII: Remake
Jag bör egentligen vänta med att öppna truten tills hela liret är avklarat. Många saker kommer att repa sig, glömmas bort och förlåtas men i ärlighetens namn har jag varit fullständigt vansinnig av hur plågsamma vissa delar av ny-sjuan har varit att lira igenom.Samtidigt väger Square upp alltsammans med helt fantastiska saker också, så jag vetisatan vart detta kommer sluta omdömesmässigt egentligen när Square först torterar mig med tvingade sekvenser i promenadtakt och sedan kontrar med så mäktiga strider att jag blir tårögd. Nyfikenheten över hur detta slutar är total, så stor att jag starkt överväger att jobbskolka hela veckan och att ett genuint "förlåt" är en tillräcklig ursäkt för att få behålla kneget.

Vilket spel tillbringade du mest tid med under förra månaden?



Loading next content