LIVE

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Live broadcast
Annonsera
logo hd live | Quakecon at Home Official Stream
Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
artiklar

Bäst Just Nu: Juni

En sömnig sommarmånad som domineras av ett hutlöst efterlängtat mästerverk, har milt sagt satt sin karaktär på redaktionens spelval under juni månad. Här är liren vi sysselsatt oss med...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Andre Lamartine André Lamartine har tillbringat mest tid under juni månad med:
Doom Eternal
Det ska väl erkännas spelet inte alls klickade med mig till en början. Jag kunde inte bara rusa in och mosa monster likt Doom 2016, jag var tvungen att tänka betydligt mer taktiskt kring min egen överlevnad och om jag tog fel beslut var jag plötsligt dödens. Det nya taktiska upplägget föll mig alltså inte i smaken till en början, men så fort jag slutade leva i föregångarens glans öppnades spelets ljuvliga stridssystem för mig. Visst, uppgraderingselementen kan kännas smått påklistrad och fiender som Marauder känns som hämtad från ett helt annat spel, men jag har lärt mig att älska den brutala utmaningen och har njutit den senaste månaden av det beroendeframkallande, ultravåldsamma gameplayet. Att slakta med precision är betydligt roligare än vad det låter och sisådär tio timmar in i Doomguys dödsturné vill jag konstatera att Eternal lyckas överträffa sin redan briljanta föregångare. Enbart den blodtörstande musiken är väl tillräcklig stor anledning att lira detta underbart obarmhärtiga spel.

Olof Westerberg:
The Last of Us: Part II
Vem trodde något annat? Mina tidigare så underbara sommarlovsdagar har satts på stand-by under morgon, lunch och eftermiddag. Jag vaknar, tänker på Last of Us, kokar kaffe och dricker det medan jag sneglar mot mitt Playstation men vet att jag inte får. Jag kokar upp sorgliga snabbnudlar, tänker på Last of Us, joggar och lyssnar på podcasts om Last of Us. Det är en enda lång sträcka av ingenting tills frugan kommer hem från sitt nio till fem. Jag hör henne fumla med nycklarna till låset och jag springer för att öppna. Det är hon, inte jag, som hinner först och säger: "Vi spelar ikväll va? Jag avbokade ett möte för att hinna hem tidigare". Vi är helt fast alltså. 25 timmar senare är vi ännu inte färdiga och jag vill inte föreställa mig tomheten det kommer lämna efter sig. Kanske att vardagen kommer återgå till sin normala rytm, men vem bryr sig. Jag vill bara spela mer Last of Us.

Bäst Just Nu: Juni

Jonas Mäki:
Animal Crossing: New Horizons
I slutet av varje månad har jag fått tavlor av mina bästa vänner, fiskarna är krokade, insekterna har samlats in, blommorna är maxade och fossilerna upphittade så smyger sig känslan på mig; "Är jag klar nu?". Svaret är givetvis nej. Ny månad, nya grejer, nya event, nya grannar och sedan upprepar sig allt. Och jag kan inte sluta spela. Endast en enda dag sedan Animal Crossing: New Horizons släpptes har jag låtit bli att spela det, så vanebildande och kul tycker jag det är. Jag hälsar på andras öar för att kolla in deras upplägg, laddar hem nya designer och bara pysslar på med detta evighetsprojekt, uppvisandes närmast zen-likt tålamod. Juni var definitivt inget undantag, och juli tycker heller inte bli det, och det är numera en självklarhet i morgonbestyren att direkt starta min Switch för att kolla in vilken granne som snickrar DIY-recept på morgonkvisten.

Henric Pettersson:
The Last of Us: Part II
Som så många andra har Ellies äventyr varit det mest eftertraktade spelet hos mig i år. Fastän jag hade sovit ungefär två timmar de senaste 40 timmarna satt jag och stirrade på timern som snart slog noll, natten till den 19:e juni. Eftersom både jag och min bättre hälft precis hade spelat igenom ettan (vilket troligtvis var min tionde genomspelning) var vi båda otroligt nyfikna på vad Naughty Dog hade kokat ihop en andra gång. Och besviken blev jag inte. Det har nu gått ungefär två timmar sedan jag såg eftertexterna rullade och detta är utan tvekan ett av de bästa spelen jag spelat i år. Visst kan jag ha några negativa synpunkter på berättelsen men samtidigt är det lätt att förbise det när spelbarheten är så fenomenal. I det föregående spelet kunde jag ibland känna att jag inte ville slåss utan fokusera mer på utforskandet men här är striderna så pass utsökta att jag ville ha fler hela tiden. The Last of Us: Part II var verkligen en bergochdalbana rent känslomässigt och just därför tänker jag, redan idag, påbörja en andra genomspelning.

Rasmus Jämsä:
Orcs Must Die
Nepp, inget The Last of Us Part 2 här inte (även om jag lirat det och älskar det). Låt mig istället berätta världens kanske tråkigaste hemlighet. När jag på natten inte kan somna, vilket tenderar att bli alla nätter då jag tänker alldeles för mycket, så brukar jag återkomma till en tankelek (på samma sätt som folk i bland räknar får): om jag hade X antal resurser vid min sida såsom vapen och fällor, hur hade jag då bäst försvarat ett slott mot en oändlig armé orcher? Jag älskar alltså simpel rakt på sak-strategi, där målet enbart är att överleva, så pass mycket att det blivit min somna för i helvete!-tanke. Märk då min glädje när jag upptäcker att Orcs Must Die, ett spel som jag haft ögonen på länge, reas ut för ynka tjugolappen under Steams underbara sommarrea. Jag har med andra ord i juni lirat så pass mycket kulört orchslakt att jag börjar undra om jag någonsin kommer lira något annat igen. För vem behöver egentligen något mer än lite fällor, ett slott samt en armé av ondsinta orcher och troll?

Bäst Just Nu: Juni

Leeloo Hägglund:
Ion Fury
Jag tror inte att man behöver vara synsk för att gissa vilken titel som dominerat redaktionens gemensamma speltid denna månad. The Last of Us: Part II damp ned med en (inte speciellt otippat) enorm smäll. Kombinationen hyperrealistiskt återgiven spelvärld/karaktärer sammanbunden med vad som många kallar den bästa berättelsen i ett spel någonsin, svårt att säga emot. Jag har däremot slingrat mig förbi både spelet själv och diskursen kring det och istället tagit semester i Neo D.C med Shelly "Bombshell" Harrison och hennes arsenal av hutlösa skjutjärn. Ion Fury är verkligen ett actionspel av den gamla skolan, men jäklar vad 3d-Realms har lyckats skapa något som känns fräscht. Teknologiskt är det rakt tvärtom ett spel som The Last of Us och egentligen bara ett fåtal steg uppför trappan från Doom (anno 93). Att jobba med den typen av spelmotor kommer ju dock med en del egna fördelar, ilsnabbt speltempo, svinigt precis spelkontroll och jäklar vad hagelbössan känns fullkomligt perfekt. Sant, jag kommer nog aldrig grubbla mitt i natten om vad berättelsen egentligen betydde, men nog finns det rum för tanklöst spelande också. Lite som mindfulness, fast med kulsprutor och granater.

Marie Liljegren:
The Last of Us: Part II
Aldrig har junimånad varit soligare och varmare och aldrig har jag varit blekare än blekast. När vänner har ringt och frågat om strandhäng har jag snörvlat lite och sagt att nja, kanske börjar bli dålig och med corona och allt vill man ju inte chansa... Sanningen är att efter sju års väntan efter ett av mina absoluta favoritspel så sitter jag här som Gollum och njuter av att få styra Ellie igen samtidigt som jag ibland hest viskar fram "my precious", till bildskärmen. Spelet har gett mig mersmak och jag har suttit dygnet runt vissa dagar och jag är helt beroende av dem snabbt pendlande stunderna mellan snabb action, tyst smygande och underbart avslappnande strövande i vackra domedagsmiljöer. Som vanligt en gripande berättelse, med karaktärer man verkligen älskar i ett spel man inte vill ska ta slut. Och för att hejda slutet så gott det går har min inre horder fått jobba på högtryck, allt har samlats, varenda yta har dammsugits lika noggrant som om min gamla mormor Evy höll i munstycket. Och som alltid när man spelat klart ett grymt spel fylls man med tomhet, vad ska kunna klå detta?

Adrian Olsson
Last of Us: Part II
Jag har längtat efter uppföljaren ända sedan jag lirade det första spelet för runt två år sedan på Playstation 4. Jag håller inte första delen som något av det bästa jag spelat, men nog är det ett mästerverk alltid. Därför såg jag rysligt mycket fram emot Part II. Jag blev precis, som de flesta spelarna, ganska orolig efter alla läckor - men kan efter denna månad gott konstatera att här finns ingen anledning för oro. För även om uppföljaren inte riktigt når upp till föregångaren rent berättarmässigt så är detta ett nytt mästerverk - så är det bara. Det finns saker jag önskar gjorts annorlunda när det kommer till berättelsen, men det görs med en sån fingertoppskänsla att jag sväljer det med hull och hår ändå. Under lanseringshelgen satt jag där på mitt rum, med 30 plusgrader och flåsade i kalsongerna. Dels för att det var varmt, men mest för att det är ett så perverst bra spel. Jag skulle inte vara förvånad för fem öre om det här är samma spel som jag skriver om i nästa månads artikel, för redan nu kliar det i fingrarna vid blotta tanken på att få uppleva detta igen.

Bäst Just Nu: Juni

Johan Vahlström:
Yakuza Kiwami 2
Medan hela världen verkar spela Last of Us: Del två... Parte dos... Partie deux... har jag knappt haft tid att spela överhuvudtaget. Med en nyfödd i slutet av april fanns det inte mycket tid över till annat i juni. Jag vet att det är svårt att tro, men ibland är det dags att lägga spelen åt sidan. När jag väl lyckats slå på ett spel har det varit lite slöspelande av Yakuza Kiwami 2, ett spel där jag nu helt och hållet jobbar på platinumtrofén. Storyn är klar, alla sidouppdrag är klara, nästan alla minispel är klara. Det jag behöver göra är att spela en jäkla massa mahjong, ett spel som jag har noll kunskap i och att sedan klara av hela storyn igen på den svåraste svårighetsgraden, som blir upplåst efter att ha klarat storyn på en annan svårighetsgrad först. Som tur är går detta att göra på New Game+ så alla vapen, kunskaper och allt förs över. Plus att jag kan skippa alla mellansekvenser, så förhoppningsvis tar det inte mer än några timmar. Än så länge har jag spelat runt 60 timmar och det är inget jag klarar över. Yakuza-serien är fantastisk.

Sebastian Lundin:
Call of Duty: Modern Warfare (2019)
Precis som Adam har det blivit en del Call of Duty: Modern Warfare för min del, inte bara för att det är vad mina vänner spelar utan för att det faktiskt är ett riktigt bra spel. Call of Duty får ofta både förtjänt och oförtjänt mycket hat, vilket kan bero på både framstressade spel samt faktumet att i gaming-världen sitter ofta de som är nöjda tyst medan de som hatar (tyvärr) är de som hörs. För min del var det längesedan Call of Duty kändes intressant på grund av att grundformulan har känts precis likadan, vapnen har känts likadana och spelmekaniken har känts samma lite för länge. Med 2019 års upplaga känns det dock som att de har tänkt till lite extra, lagt ner lite extra tid och energi på att faktiskt göra ett roligt spel och inte bara en sedelpress. Visst mikrotransaktionerna finns fortfarande där, men är inte lika irriterande. Visst, gunplayet är inte helt revolutionerande, men känns tillräckligt nytt för att kännas intressant. Visst Batte Royale-läget är lastgammal skåpmat vid det här laget, men jag har inte spelat ett annat Battle Royale som är så offensivt i sin spelmekanik, och det slår mig att Battle Royale fungerar jävligt bra i Call of Dutys universum tack vare att det är så "fast paced". Vare sig man köper spelet i sin helhet eller bara kör Warzone (som är gratis) så är detta väldigt mycket spel för pengarna (för att vara ett COD) och en vinst på slagfältet kittlar fortfarande lika gött i kistan!

Petter Hegevall:
The Last of Us: Part II
Jag har under kvällen nu påbörjat min andra genomspelning och kan verkligen stanna upp och bara gapa åt alla de smått sjuka detaljerna som det här spelet innehåller. Att se hur Ellies ögon vattnas efter att hon klämt in kniven i halsen på en förbipatrullerande fiendesoldat eller hur hennes hud blir röd efter att hon fått ett slag mot ansiktet, är helt fenomenalt coolt. Saker som jag inte ens lade märke till under min första genomspelning. Jag tror inte att jag sett denna nivå på detaljer i ett spel förutom i Red Dead Redemption II som kan vara ännu mer bisarrt, om jag ska vara ärlig. Jag ser märkligt nog fram emot att tillbringa 25+ timmar till med Ellie och även fast jag trodde att det skulle ta ett år, eller mer, innan jag fick suget att spela om detta - är jag redan redo. Så bra anser jag det vara och i och med det blir detta mitt mest spelade i sommar.

Bäst Just Nu: Juni

Andre Wigert:
Ghost of Tsushima
Det liras i skrivande stund, så in i bomben. För att verkligen komma in i den rätta samuraj-stämningen glufsar jag i mig tre portioner ris per dag under skuggan av en bredarslad stråhatt och tack vare det generösa embargot har jag tid till att utforska varenda millimeter av spelvärlden. Recensionen ser du här på sidan 14 juli, missa inte det.

Patryk Jamroz:
The Last of Us: Part II
Det händer inte ofta att man blir så här känslomässigt investerad i ett spel och jag skulle vilja påstå att utvecklarna borta på Naughty Dog har gjort ett alldeles fantastiskt jobb med The Last of Us: Part II. Det är nyanserat, starkt, vågat, mörkt och ofta väldigt intressant. Den förfallna världen är mästerligt porträtterad, ekande och underbart dystopisk. Trist såklart, är ju att så många är villiga att avfärda spelet helt och hållet, mestadels baserat på ryktets ord/the word on the street och med det gå miste om en utav generationens i särklass bästa spelupplevelser. Japp, spelupplevelser, vissa tycks glömma att det i första hand är ett spel det handlar om här, ett med en fantastiskt välgjord spelmekanik som fullständigt skåpar ut renodlade, jolmiga survival horror-besvikelser som den där orimligt mediokra RE3-remaken från tidigare i år. Tillkommer gör även fantastisk grafik, en aggressivt grym ljudbild, stundtals suveränt bra artificiell intelligens samt en matig, välfylld kampanj som håller greppet om en från början till slut.

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Johan Jolin:
Titanfall 2
Samtligt som hela världen bråkat på internet om The Last of Us: Part II har jag vänt kappan mot vinden och valt att spendera tid med allt utom Naughty Dogs hett debatterade äventyr. Jag har en oändligt stor back logg som jag hade tänkt att fila på, men så blev det dessvärre icke. Titanfall 2 dök nämligen upp på Steam, från ingenstans, till ett reducerat pris dessutom. Då kan man inte säga nej. Och frågan är om ett spel någonsin har haft lika bra action som Respawn Entertainments omtyckta uppföljare. Den flytande mobiliteten ihop med de snortighta spelkontroller bäddar för frenetiska bataljer, som om Spindelmannen beväpnats med ett gevär och alltför mycket koffein. Titanfall 2 är en förverkligad skolgårdsfantasi med mechs, explosioner, pickadoller och adrenalinpumpande action i överflöd, invävt i en otroligt skicklighetsbaserad arena. Titanfall 2 är helt enkelt ett ess bland förstapersonsskjutare som jag missat alldeles för länge.



Loading next content