Mina favoritögonblick med Sonys konsoler

Det finns ju naturligtvis så många ögonblick som jag minns, som jag håller kära. Mängder. Med tanke på att Sony i mångt och mycket präglat mig som gamer sedan mitten av 90-talet (!) vore det en lögn att påstå att de inte varit med och skapat mer minnesvärda ögonblick än någon annan konsoltillverkare, för egen del. Och det är därför vi nu drar igång denna artikelserie där vi inte bara vill förbereda oss själva inför premiären av Playstation 5 men även se till att fira 25-årsjubileumet av Playstation, som närmar sig med stormsteg. Tanken är såklart att fler medlemmar av Gamereactors redaktion ska dela med sig av sina personliga favoritögonblick, också, samt att du kanske gör detsamma - något som vi, isåfall, naturligtvis ser fram emot att läsa.

Mina favoritögonblick från Playstation
Inköpet av konsolen på premiärdagen
29:e september 1995 släpptes den och vid det laget hade jag väntat i nästan ett år. Jag minns när jag första gången fick se den där VHS-kassetten som visade upp demo-versionen av Wipeout samt Tekken, och den där polygontäta dinosaurien som bara stod och gapade, men var så passimponerande 1994m, att jag knappt kunde tänka klart. När det stod klart att konsolen plus en extra handkontroll, minneskort och två stycken releasetitlar, skulle kosta mig över 5000 kronor, beslutade jag mig för att övertala barndomskompisen Jimmy att dela den med mig. Delad vårdnad. En vecka var (samt massa spel hemma hos varandra, såklart). Och så fick det bli. Vi delade på pengarna, som bröder, och jag minns dagen då vi åkte ned i hans gamla Volvo 240 GL (han är fem år äldre än mig och hade därmed körkort) till Spelbörsen Östersund för att hämta maskinen. Magisk dag. Magiskt ögonblick. Vi köpte Ridge Racer och Battle Arena Toshinden, spel som naturligtvis gick varma under flertalet månader - spel som vi båda älskade. Urskiljningslöst.

Resident Evil
Alla vi som är gamla nog har naturligtvis minnen från när Capcom släppte Shinji Mikamis innovativa skräckäventyr till Sonys förstfödda. Jag var absolut helt lamslagen. Förstummad. Det var så snyggt, så obehagligt, så atmosfäriskt, så utmanande och så otroligt läbbigt. Hundarna som hoppade in genom fönstret var ju som vi alla vet vidriga. En av spelhistoriens mest välregisserade spelögonblick. Jag minns givetvis även det första Hunter-mötet, orm-bossen. Hajarna (herregud så obehagligt den biten var) samt slutet. Vilket fenomenalt slut.

Tomb Raider
Det kommer för mig alltid att finnas en tid innan Tomb Raider och en tid efter. För Toby Gard & resten av Core-studion förändrade spelvärlden med sitt fantastiska actionäventyr och för egen del skrev Tomb Raider och Lara Croft om regelboken för vad ett spel kunde, och kanske "borde", vara. Det var ett otroligt minnesvärt spel, såklart. Pusslen var expansiva, svåra, smarta - utforskandet var för den tiden helt otroligt och atmosfären gick utanpå allt. Jag kommer specifikt aldrig att glömma Damokles-pusslet med svärden som dinglade över det där enorma stenbordet och hur jag i slutändan var tvungen att rådfråga min gymnasielärare i historia om mytologin kring Damokles för att kunna ta mig vidare. Snillrikt. Magiskt spel.

Mina favoritögonblick från Playstation 2
Förhandsartiklarna i Missil
Jag hade sålt min första tidningsdummy, flyttat till Stockholm och grundat spelmagasinet Missil när det väl var dags för Playstation 2 och jag minns väldigt tydligt hur haussad konsolen var och vad roligt det var för oss tre som producerade Missil med en helt ny konsol från Sony. Jag minns hur jag brottades med designen på vår förhandsartikel efter att vi hade fått klämma på konsolen cirka två månader inför den europeiska premiären, och jag minns hur förtjust jag var i Dead or Alive 2 samt Ridge Racer 5, även fast de spelen idag knappast är några av mina favoriter från denna Playstation-generation.

"The End" i Metal Gear Solid 3: Snake Eater
Gamereactor var i startgroparna även om vi hade gett ut ett antal tidningar och lanserat den dåvarande siten, men jag minns hur mycket jobb det handlade om på den tiden. Nästan dygnen runt. Vi levde och andades Gamereactor vi som pysslade med detta, då, och i november 2004 fick vi in recensionsversionen av Metal Gear Solid 3 så pass sent att det bara fanns en enda chans att vi skulle hinna få med recensionen i november-numret av Gamereactor Magazine, och det handlade om att jag själv recenserade det, trots mängder med annat jobb som låg och väntade på att bli genomfört. Och ja... Det var och är ett makalöst actionspel som enligt mig hör till de finaste stunderna i Hideo Kojimas fenomenala actionföljetong. Jag minns specifikt bossfighten mot The End, som jag anser vara en av tidernas tre bästa bossar - någonsin. Jag var i chock över hur finurligt utformad hela den fighten var och jag minns hur mycket jag fortfarande älskade PS2:an här, även fast den var fyra år gammal vid det här laget.

Mina favoritögonblick från Playstation 3
Motorstorm
Spelet som vid premiären av Playstation 3 imponerade mest på mig var utan tvekan Motorstorm. Jag var fast. Som förstenad. Och jag minns det så otroligt väl. Evolution Studios fenomenal off road-racingtitel var proppat av karaktär, utmaning och originalet och grafiken var det snyggaste jag någonsin hade sett. Den där banan där man tävlade på bergskanten vid Grand Canyon mot 11 andra vansinnesförare i buggys med längre fjädringsväg än ett normalstort chinosskärp och fartegenskaper som ibland förde tankarna till Wipeout.

En Bluray-spelare av absolut världsklass
PS3 är Sonys minst framgångsrika (stationära) konsol och det handlade ju i mångt och mycket om att den var alldeles, alldeles för dyr när den släpptes. Och den marknadsfördes på fel sätt, initialt, kan jag tycka (speciellt såhär i efterhand). För Playstation 3 var en renodlad lyxmaskin proppad med suveräna toppkomponenter som i grunden med enkelhet skåpade ut det som fanns inbyggt i närmaste konkurrenten Xbox 360. Framförallt var det ljudchippet samt Bluray-spelaren i PS3 som var så förbannat bra. Och jag nyttjade den dagligen till att spela upp BD-rullar på redaktionens 117-tumsduk.

The Last of Us
Som jag tidigare berättat visste vi oroväckande lite om Naughty Dogs snortäta thriller inför premiären. Till skillnad från med Uncharted lade Sony förhållandevis lite pengar och tid på att marknadsföra Joel och Ellies makalösa resa innan det väl släpptes och vi på Gamereactor visste i stort sett ingenting om storyn, eller om karaktärerna. Och detta var ju i slutändan något väldigt bra. För det gjorde att jag i egenskap av speljournalist inte hade spoilat och sabbat delar av upplevelsen genom att läsa och framförallt skriva mängder och åter mängder om spelet i fråga inför releasen. Mängden minnesvärda, odödliga ögonblick från The Last of Us-genomspelningen är oändlig, snudd-på. Ögonblicket då Joel och Ellie bråkar om Sarah på övervåningen i det där övergivna gamla huset ute i skogen under spelets senare hälft, står sig väl som en av de där stunderna som spel blev något mer för mig, något verkligare, något mer rejält, något bättre.

Mina favoritögonblick från Playstation 4
Relationen mellan far och son i God of War
Jag hade faktiskt inga särskilt höga förväntningar på Sony Santa Monicas hyllade actionäventyr med en skäggigt hipsterlik Kratos i huvudrollen tillsammans med sin son. Jag trodde nog på förhand att det skulle floppa, faktiskt. Vara undermåligt framförallt de tre första spelen i David Jaffe / Cory Barlogs makalösa följetong. Men jag hade fel, och även om jag spelade igenom det först ett par månader efter att det släppts, var jag trollbunden av framförallt det sätt som Sony Santa Monica skrivit och byggt upp karaktärerna i spelet. Relationen mellan Kratos och Atreus var något väldigt speciellt, särskilt för mig med en son i "nästan" samma ålder.

Playstation VR och Tetris Effect
Tetris Effect i Sonys plastiga virtual reality-hjälm var på flera sätt än ett den första VR-upplevelsen som verkligen grep tag i mig och förändrade därmed mitt sätt att se på teknologin i sig. Och ja, det gäller fortfarande. Tetris Effect i VR är magiskt. Otroligt. En snudd-på hypnotisk upplevelse som alla måste uppleva. Jag minns hur det var Kim Orremark som tjatade på mig ett par dagar efter att det släppts att jag helt enkelt bara var tvungen att testa det, vilket jag såklart gjorde - motvilligt. Jag inledde min spelsession vid 23:00 om jag inte minns helt fel och skulle bara spela en timme, eller så. Jag minns hur jag trodde att det bara hade gått en timme, ungefär - också, när jag väl plockade av hjälmen och lurarna från skallen. Klockan var då 04:40 och det var tidig morgon.

The Last of Us: Part II
Det mörkaste, jobbigaste, mest plågsamt våldsamma spel med bäst tematik som jag någonsin spelat släpptes tidigare i år och även om det inte riktigt var äventyret som jag hade hoppats på, var det såhär i efterhand precis det äventyr som jag behövde, utan att själv veta om det. Jag älskade Ellies resa, hennes hämnd, och jag tänker på det fortfarande - ofta. Flera gånger i veckan. Med Part II tog Naughty Dog spelmediet vidare in i framtiden ännu en gång och jag kommer verkligen aldrig att glömma mina 25 timmar tillsammans med The Last of Us II.

Hur ser dina favoritögonblick från dessa fyra Sony-konsoler ut?