Svenska
artiklar

Mina favoritögonblick med Sonys konsoler (Marie)

Det har blivit dags för nykomlingen Marie att berätta om sina käraste minnen från Sonys fyra konsoler...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
Mina favoritögonblick med Sonys konsoler (Marie)

Mina favoritögonblick från Playstation
Min inkörsport till spel rent allmänt började faktiskt inte med Sony utan långt innan, så ja denna spelnörd har varit med länge. När jag började spela fanns inte 3D, och det som fick mitt hjärta att slå dubbla slag var en liten italiensk rörmokare som käkade magiska svampar och inte fattade vinken att hans flickvän hellre hängde med värstingkillen Bowser. Så man kan ju säga att jag var rätt nöjd att sitta och spela med mina två gamla Nintendokonsoler, jag hade både NES och Super Nintendo som gick varma här hemma. Men sen hände ju något, eller mer någon som fick mig att ta klivet in i en ny era av konsoler och här i denna artikel kan ni läsa om mina favoritögonblick och bästa spelminnen från Sonys konsoler, från Playstation fram till Playstation 4.

Året var 1999 och jag träffade vad jag då tyckte var min livs kärlek Roger och det blev även mitt kliv in i vad som då var den nya generationen TV-spel. Vår första jul tillsammans som nyförlovade hade vi bestämt oss att köpa en gemensam julklapp, och resan till Toys R Us slutade med att vi båda fastnade vid hyllan där man kunde fatta kontrollen till en grå intetsägande konsol och styra runt en lila drake som hette Spyro. Vi var grymt imponerade av vad vi såg och med oss ut ur butiken följde vårt nya skötebarn, vår första Sony konsol, en Playstation. Kan ju även avslöja att den så kallade julklappen råkade bli uppackad långt innan december ens hade börjat, faktiskt redan samma kväll, för vem vill vänta på en sån present?

Resident Evil 2
Medans jag studsade runt som draken Spyro och letade ädelstenar och sprutade eld på söta elaka grodor kom karlen hem med ett skräckspel. Minns att jag surade som en treåring för att han köpte ett spel vi inte båda kunde spela för jag besatt ett mod som en neurotisk höna och på den tiden spenderade mestadels tiden framför skräckfilmer med en kudde framför ansiktet. Men när första introfilmen kom när han satte på spelet blev jag sittande. Jag vågade inte spela själv, men satt bredvid och hoppade och skrek när fienderna kom och hjälpte till med min jättehjärna att lösa pussel och levde mig in i storyn totalt. Jag älskade varje minut och min kärlek till Capcom föddes där och då. Inte nog med att spelet imponerade med hur snyggt det var, den hade en story som sög in en gammal filmfantast som jag. Jag hade aldrig spelat ett spel innan ens som hade filmsekvenser så detta var nått helt nytt för mig, men det väckte suget efter mer. Kombinationen av en isolerad plats, blodtörstiga zombies, allt för lite ammunition, på tok för få skrivmaskiner att spara på och en två meter lång Mister X som jagar dig som en galning genom hela spelet var verkligen receptet för att göra mig till en inbiten spelnörd på heltid.

Resident Evil
Kommer ihåg det som igår när jag stod där på annandagsrean med spelet i handen, i en allt för lång kö i en allt för varm jacka. Vi började i fel ordning i spelserien, men efter att ha spelat Resident Evil 2 ville jag verkligen veta hur det hela började. Med hjärtat i halsgropen smög vi runt i den läskiga herrgården som Jill Valentine och Chris Redfield. Vi fick bekanta oss ännu en gång med Hunters och än idag tycker jag dem var de värsta fienderna i spelserien, antagligen på grund att dem tog så många skott om man inte hade fått sin dunder-Magnum i sin besittning. Mitt favoritögonblick är när virusmuterade Dobermannjyckar som var allt annat än gosiga skrämde mig från vettet när dem dundrade in genom fönstret i den trånga korridoren och verkligen gav mig ett minne för livet. För i alla andra spel jag spelat från den dagen kan jag inte gå förbi en fönsterruta utan att sitta på helspänn, vänta på det värsta, vänta på att något eller någon ska komma igenom rutan och ge mig ond bråd död och rallyränder i byxorna.

Mina favoritögonblick med Sonys konsoler (Marie)

Mina favoritögonblick från Playstation 2
Året efter jag blev med Playstation kom den. Den var svart med lysande blå detaljer, och den var det snyggaste jag sett. Med tanke på år av gråa rätt trista konsoler kändes Playstation 2 så rätt i sitt utseende och blev även som en snygg detalj i inredningen i vardagsrummet och kändes plötsligt mer vuxen än tidigare spelkonsoler. Inte nog med att det var en grym spelmaskin den satt även inne på en riktigt bra DVD-spelare som blev en välanvänd sådan i vårt hushåll som innehöll två maniska filmälskare.

Grand Theft Auto III
Aldrig har ett spel innan gett mig så många minnen av långa vakna nätter, och när vi sedan kröp ner i sängen efter vi stängt av fnissade vi som två små barn och frågade om vi inte skulle köra några uppdrag till innan vi race:ade till soffan och spelade några timmar till. Jag lärde mig hitta runt i Liberty City som om det var min egna bakgård, mycket beroende på alla timmar jag la på att köra runt i gula taxibilar och köra kunder i en kamp mot klockan. Trots att det snart är 19 år sedan jag körde spelet så kan jag fortfarande komma ihåg telefonsamtalet med El Burro och det satans svåra bilracet och även alla prostituerade som skrek "Check your girlfriend" ständigt efter mig på gatorna. Scenen när man flyger över den avstängda bron över till Portland sitter kvar i minnesbanken än idag. Jag har kört och älskat alla Grand Theft Autospel men inget av dem spelen har jag lagt så många outtröttliga timmar på som jag gjorde med detta. Det satte ribban för en kommande era av spel, och ribban sattes högt. Det var även efter att ha spelat detta spel jag insåg att jag inte skulle skaffa mig ett körkort i verkliga livet. För bilkörningen i spelet var i mina ögon helt logiskt, varför köra på vägen när man kan gena över gräsmattan?

Resident Evil Code:Veronica X
Det var inga glada spelminnen jag tänker på när jag tänker på Resident Evil Code:Veronica X. Tvärtom, det första minnet är inne i en leksaksaffär i Kalmar där jag där och då insåg att spelet i min favoritserie hade släppts till en annan konsol. Arg och oförstående som om jag blivit armhålsmarinerad undrade jag irriterat "vad fasen Capcom sysslade med, och vad i helvete en Dreamcast var och skulle jag verkligen vara tvungen att köpa en för att kunna spela spelet!?", till en stackars stammande finnig sommarjobbare i butiken. Svaret jag fick var att jag snällt fick vänta i lite över ett år innan jag fick uppleva äventyret med syskonen Claire och Chris Redfield till min stora förbittring. Men oj vad det var värt att vänta på och oj vad ljust mitt spelminne plötsligt blev. Jag hade aldrig sett ett snyggare spel och det kändes verkligen som om spelutvecklaren hört mitt eviga gnäll om att spelen var för korta, för detta verkade aldrig ta slut. Det var ett härligt långt maraton av odöda, pussel, härlig action och glöm inte psykedeliska tvillingar på en ö ute i ingenstans och det uppfyllde alla mina önskningar på ett nytt Resident Evil-spel.

Mina favoritögonblick med Sonys konsoler (Marie)

Mina favoritögonblick från Playstation 3
Det pianoblanka smörgåsjärnet, eller jag menar Playstation 3 var den första konsol som jag köade till och köpte på releasen. Kommer ihåg att jag tyckte den var grymt ful och att den var slående lik mitt smörgåsjärn som jag ärvt av min gamla mormor Evy. Stor och klumpig och högblank vilket min inre polerare visste skulle bli en fingeravtryckssamlare, och saken blev inte bättre när min dåvarande make Roger fick den eminenta idén att införskaffa en matchande högblank tv-bänk. Ordet dammsamlare fick plötsligt en innebörd men tack och lov inte innebörden att konsolen stod oanvänd. Framför allt var det den grymma Blu-rayspelaren som användes flitigt, men det spelades också mycket, dag som natt.

Resident Evil 5
Dem bästa spelminnena är oftast upplevda med någon vid din sida och Resident Evil 5 är verkligen ett sådant spel. Vi körde igenom det tillsammans i Co-op och jag antog rollen som Sheva, eller som min make då kallade mig, " Patrontjuven, även till dem vapen hon inte bär" eller "Hon som roffar alla vapen och inte delar med sig". Som vanligt var jag sjuksyster i spelet för Roger hade en stridstaktik som skulle gjort Arnie stolt men som skulle göra en riktig soldat död, så mer ofta än sällan fick jag rädda skinnet på den dåren när han orädd ställde sig framför en virusinfekterad maratonlöpare med en kniv som mest såg ut att kunna skära prickigkorvpålägg och inte Uroborosmittade invånare. Mötet med bossen El Gigante blev en skrattfest för att jag på den tiden jobbade på just Elgiganten, tyvärr var det bara jag som skrattade, tydligen är bossfights viktiga och ska tas på största allvar! Ja, ja, män och deras penismätartävlingar! Det mest minnesvärda ögonblicket i spelet var dock när vi kom till oljefältet och snubbarna i jutesäckar och motorsågar kom. Då tvingades stackars Roger kämpa ensam medans hans räddhare till kärring stod uppe i ett torn och sköt fiender på håll medans motorsågsmassakern gjorde shish kebab av muskelstinna Chris Redfield om och om igen. Tänk vilka cojones jag odlat sen dess! Som handbollar!

The Last of Us
Jag kan ju inte skriva om Playstation 3 spelminnen utan att skriva om spelet som blev ett av dem bästa spelen någonsin. Få spel har berört mig så, fått mig att känna sorg och smärta men även känslan av ett otroligt vänskapsband. Äventyret med Joel och Ellie lämnade mig med en uppsjö av minnen men än idag är det som sitter kvar ögonblicket då dem fick se girafferna. Mitt i all död och kamp för överlevnad så möts dem av något vackert. Naturen börjar ta tillbaka sin plats på jorden. Lite av ett tecken att man kan börja om, en liten ljusglimt i den mörka värld som dem lever i där allt som har en puls och även dem utan försöker döda dem. Och självklart kan jag inte glömma stunden då man skulle smyga sig förbi en armé av Clickers för att ta sig ut ur en byggnad, allt utan att bli upptäckt och få halspulsådern bortsliten. Har tack och lov glömt hur många gånger jag misslyckades. Och förhoppningsvis har även Joel och Ellie glömt min skam.

Mina favoritögonblick med Sonys konsoler (Marie)

Mina favoritögonblick från Playstation 4
När releasen för Playstation 4 kom hade maken redan införskaffat en Xbox One och tyckte att en till konsol var helt onödigt. Men redan efter några veckor insåg jag något annat och det var att jag dag efter dag blev rånad på mina speltimmar för karlen hade som vana att vara morgonpiggare än mig och vann därför slaget om konsolen varje dag. När han väl parkerat sig framför spelen så var det omöjligt att få ta över. Så när en efterlängtad årsbonus kom från jobbet behövde jag aldrig fundera på vad dem skulle slösas på, hem på min nagellacksröda scooters säte låg fastsurrat en vacker blå låda, och den var min, bara min! Min inre Gollum var lycklig, synd bara att min sämre hälft inte tyckte detsamma. Men från den dagen blev min Playstation 4 min trogna följeslagare. Min älskade spelmaskin, min Netflixkompis!

Grand Theft Auto V
Få spel har varit så fulländade i mina ögon som just Grand Theft Auto V. Och minnena från spelet är många, hur kan man välja liksom? Det bästa av allt var ju att åka runt med karaktärerna och bara lyssna på all härlig dialog, är ju guld! Mötet med Trevor och Johnny Klebitz som vi spelade som i Grand Theft Auto IV The Lost And Damned var ju ett svårglömt ögonblick till exempel. Om man nu inte heter Johnny som fick sin hjärna bortstampad förstås. Eller när man skulle lämna en överraskning till grundaren av LifeInvader som är iögonfallande lik Facebook och deras Mark Zuckerberg. Men den som lämnar störst minne är ändå karaktären Trevor Phillips. Aldrig har det varit svårare att inte låta bli att älska denna psykopatiska man som gav hockyfrillan ett ansikte och som verkligen lever upp till alla våra fördomar om "white trailertrash ". Halva nöjet är bara att lyssna på alla hans dialoger, skrattade ständigt så jag såg ut som en ledsen tvättbjörn med mascaran rinnande. Steven Ogg som gjorde rösten gjorde ett grymt jobb, och jag kan säga att av alla spelkaraktärer är Trevor min absoluta favorit. Därför är jag också löjligt glad att jag är en stolt ägare av ett personligt signerat exemplar av mitt Grand Theft Auto V av just Steven Ogg.

Horizon Zero Dawn
När jag först läste om robotdinosaurier kan jag ärligt säga att jag blev skeptisk, men efter att bara ha spelat i tio minuter så var jag såld. Det visade sig vara ett vackert äventyr med en vältänkt historia. Minnet av mitt första möte med Thunderjaw, vilket var en T-Rex-liknande robot som gjorde slarvsylta av mig, lever kvar än idag. Jag hade verkligen inte en chans, för som vanligt var jag på upptäcktsfärd och hade tagit mig längre bort än vad jag borde med tanke på min karaktärs brist på uppgradering och fisiga vapen. Min första tanke var verkligen " Var det så här Jeff Goldblum kände sig?! ". Sällan blir jag positivt överraskad av ett spel men denna gång blev jag just det. Ögonblicket när jag för första gången fick tämja en "Strider" och rida över vidderna i ett apokalyptiskt landskap var hisnande, och jag längtar verkligen efter efterföljaren.

Av alla Playstations konsoler är det nog ändå Playstation 4 som levererat mig dem bästa spelen och minnena, så håller tummarna på att Playstation 5 kommer att ta över den facklan.
Vilket spel är ditt bästa Playstationminne? Och vilken konsol har gett dig finast spelminnen?



Loading next content


Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy