Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Gamereactor
artiklar

Bäst Just Nu: September

Dags för den samlade Gamereactor-redaktionen att lista spelet som varje enskild medlem tillbringat mest tid med under den gångna spelmånaden...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här - Få information om julkalendern

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Henric Pettersson:
Marvel's Avengers
Vad jag anade skulle bli min personligen största spelbesvikelse någonsin visade sig vara ett ganska så underhållande spel. Nu har spelet varit ute i cirka en månad och jag har sen dess spelat några timmar med det nästan varje dag och har precis nått högsta Power Level med Captain America. Just nu sitter jag därför och tar del av spelets endgame-innehåll och än är jag inte färdig. Dessutom jagar jag, som vanligt, troféer och saknar nu endast en (klara 50 Hive-uppdrag) och sedan har jag nått platinum. Med tanke på att flera karaktärer är på väg till spelet räknar jag med att jag inte kommer sluta spela efter jag fått platinum, och jag hoppas verkligen att Marvel's Avengers finslipas och råder bot på de brister som jag så många gånger tidigare påpekat. För fastän spelet innehåller en hel del buggar och andra brister så är det ofta väldigt underhållande.

Bäst Just Nu: September
Nya Corvette C8-R i iRacing kostar 120 spänn att ladda hem. För en enda bil. För en bil! Fullständigt absurt.

Petter Hegevall:
iRacing
Jag trodde nog inte att något spel här hemma skulle äga mer av min tid än Dirt Rally 2.0, inte på en lång, lång tid framåt i alla fall. Detta eftersom jag både kvalar för fullt till Dirt Rally 2.0-VM men även eftersom Hegevall Rally Championship pågår här hos mig, i mitt kompisgäng. Men om sanningen ska fram har jag faktiskt spelat mer Iracing än något annat särskilt den senaste veckan eftersom vi äntligen lyckats montera recensionsexemplaret av den finska flaggskeppsratten Simucube 2: Ultimate, och den fungerar överlägset bäst i just Dave Kaemmers ikoniska simracinggigant. Iracing är ojämnt, dock. Gammalt. Fult. Grafiken ser ut som PS3, tyvärr, även om det spelar mindre roll än själva däckfysiksimuleringen, såklart, inom denna genre. Jag anser även att nya fysikmodellen för hur man simulerar glidvinkel i däcken är alldeles för oförlåtande och Iracing-teamet har fortsatta problem med balansen mellan vrid och maxeffekt. Detta påverkar fartkänslan negativt. Men trots allt detta så är racingkänslan fortsatt grym och nysläppta Corvette C8-R är en strålande bil som runt GP-dragningen av Brands Hatch (där jag tog min racinglicens) är den underbar.

André Wigert:
God of War
I och med artikelserien Otroliga detaljer är hela redaktionen på en detaljjakt och återbesöker gamla storproduktioner. Min lott föll på God of War. Mästerverkens mästerverk. Det är inte svårt att hitta detaljer där egentligen med min hjärna hinner bara inte med att titta efter dem då all action, musiken och berättelsen blåser av stråna på min kortsnaggade hjässa. "Nu jävlar ska jag koncentrera mig och ta skärmdumpar på texturerna" tänker jag, och sedan vaknar jag till mitt i en bossbatalj två timmar senare. Även om produktionen var full av problem (se Raising Kratos, för guds skull!) så lyckas tydligen Santa Monica att trollbinda mig även under en andra genomspelning och om skrivandet går i den här taken så kan du se fram emot en God of War-artikel lagom till att Ragnarök släpps.

Detta är en annons:

Marie Liljegren:
Mafia Definitive Edition
Denna månad har varit en spelfylld månad för mig. Började med att köra igenom Ghost of Tsushima och fick min eftertraktade platinum-trophy efter mycket slit och dammsugande av den japanska ön så jag har gått runt och varit så där mallig som jag alltid blir när jag tar platinum. Har löjligt få men när jag väl tar en pratas det om det, och som ni ser passar jag även på att skryta i skrift som den mallgroda jag är. Sen fick jag hem Kingdoms Of Amalur Re-Reckoning som jag knappt hann starta upp innan Mafia Definitive Edition landade i min brevlåda. Valet blev inte svårt så skivorna fick byta plats i konsolen och det blev dags för mig att träda i dem välputsade skorna som Tommy Angelo och stiga in i 1930-talet och livet som gangster i Lost Haven, tiden när jazzmusik fyllde radion och då det var elegant och lyxigt att röka och spritdrickande var förbjudet. Tyvärr började väl mitt liv som gangster inte på bästa sätt då spelet i början verkade leva sitt egna liv lite då och då. Buggar som trollade bort bilen jag skuggade mitt framför näsan på mig, Tommy som dansade runt i liggande ställning i en fight vilket gav ett och annat skratt eftersom det såg ut som han försökte humpa asfalten och en lastbil som skulle följa efter mig fastnade i en vägg i ett parkeringshus. Så ett och annat uppdrag fick startas om vilket var rätt surt. Ljudet försvann ibland och i ett uppdrag var det som någon kom åt snabbspolningsknappen för min bil for i väg som skjuten ur en kanon och folk på gatorna sprang omkring som om dem var Usain Bolt i ett 400 meters lopp.

Men eftersom denna spelserie ligger mig varmt om hjärtat svor jag som man sig bör men kuskade vidare i storyn och tack och lov försvann buggarna efter någon timma. Dem har gjort ett bra jobb med att polera upp ytan på detta gamla spelet, man får ju ha i åtanken att det trots allt är sexton år sedan föregångaren släpptes. Jag gillar fortfarande spelet efter alla dessa år och uppdragen har varit riktigt kul och varierande även om jag tyckt att Tommy varit lite stelbent att styra lite då och då. Och för mig som slukat Gudfadern trilogin med hull och hår och inte kan äta marshmallows utan göra min usla imitation av Marlon Brandons karaktär Vito Corleone till allas fasa är ju detta en ren fröjd att spela. Skönt att få njuta en stund av en tid där karlar gick i snygga kläder och körde grymma muskelbilar och glömma 2000-talets män i återvunna Foppatofflor och skinnyjeans som kör omkring i en Kia som drivs av potatisskal och rapsolja och spenderar längre tid framför spegeln än sin flickvän och dricker Chai Latte, om så bara för en liten stund. Inte långt kvar nu vilket känns sorgligt, tur för mig då att jag köpte trippelpacket, vilket betyder att jag strax får njuta av det ännu bättre Mafia II och Vito Scaletta!

Bäst Just Nu: September
Rocket League fortsätter att vara en redaktionsfavorit.

Olof Westerberg:
Rocket League
Trots att jag skaffade det först i slutet av månaden, i och med släppet av gratisversionen på PS+, har jag hunnit med en hel del fotbollstrixande bakom ratten. Både före, under (!) och efter lektionerna på videolänk har jag försökt klämma in lite spelande. Det räcker bara att stänga av ljud och kamera så behöver inget veta hur roligt jag har på lektionstid. Jag har bara ett sådant enormt sug efter att bemästra fotbollsplanens luftrum just nu. Det känns så nesligt att ligga limmad mot marken när jag ser på Twitch vilka makalösa, vertikala konster proffsen utför. Lika svårt som jag har för konstfärdiga barrel-rolls, lika svårt har jag att förstå varför jag inte spelat detta förrän nu - fem år efter ordinarie släpp. Ett fantastiskt spel.

Detta är en annons:

Sebastian Lundin:
The Witcher 3: Wild Hunt
Den här månaden har jag återbesökt Temeria (med kringliggande regioner), och allas vår hjälte Geralt slaktaren av Blåviken i det rysligt mäktiga Witcher 3. Spelet är lika magisk nu som när vi för första gången kickade igång det hos en kompis i mitten av 2015. Det trevliga med Witcher 3 är att det finns så otroligt mycket innehåll och timmar att kräma ur äventyret att återspelningsvärdet är enormt och jag finner mig likt i Skyrim eller Fallout-spelen alltid fokusera på något nytt varje gång jag startar en ny vända. Jag har spelat alla tre spelen och vet ingen annan spelserie förutom GTA som har en så positiv utvecklingskurva som Witcher-serien där spelen verkligen blivit markant bättre för varje ny installation (min åsikt såklart) och även om Witcher 2 har ett större nostalgiskt värde för mig personligen finns det ingen tvekan om att Witcher spelen har blivit större, bättre rent spelmekaniskt och snyggare för varje nytt spel, där det liksom kulminerar i det tredje spelet och alla bitar verkligen faller på plats. Inte särskilt märkligt att det är vida omtyckt och älskat av gamers i alla åldrar och ständigt är med som kandidat till bästa spelet genom alla tider i omröstningar runt om the imtörrweebz (wörld wajd weeeb). Denna gången spenderade jag ohälsosamt mycket tid med att glida fram med segelbåtarna och utforska vattendrag på jakt efter hemligheter på havets botten, samt att en gång för alla hitta alla Gwent-korten för att bättra på min usla kortspelstatistik mot gemene fifflare runt om i den enorma världen.

Jonas Mäki:
The Outer Worlds: Peril on Gorgon
Som så ofta annars när jag inte recenserar spel, var jag sen till festen med The Outer World, och spelade heller inte klart det av anledningar jag inte minns. Men med lanseringen av expansionen Peril on Gorgon, kändes det som att det var hög tid att utforska Obsidians färgsprakande scifi-värld igen för att kunna prova på detta. Och det visade sig vara ett genidrag. Peril of Gorgon är precis den här typen av DLC som jag inbillar mig att spelare nog helst av allt vill ha. Istället för att lägga till en distinkt gimmick, levereras mer av... allt det som gjorde grundspelet så bra. Det närmaste jag kommer att tänka på är de suveräna expansionerna till The Witcher 3: Wild Hunt. Vi snackar alltså mer story, fler sidouppdrag och nya grejer att utforska. Och det är inget billigt återanvändande av gamla tillgångar, utan helt nya mellansekvenser, ny grafik, nya röstskådespelare och allt som allt tillräckligt med innehåll för att kunna vara ett underhållande rollspel i sig självt. Har du inte spelat det ännu, så se till att åtgärda snarast.

Johan Vahlström:
Suikoden IV
Medan de allra flesta suktar efter nästa konsolgeneration har jag istället valt att gå tillbaka två. Sedan glädjen över utannonserade (och på Kickstarter backade av mig) Eiyuden Chronicle: Hundred Heroes har jag valt att spela igenom min favoritserie, Suikoden. Jag funderade hur jag skulle göra, från ettan till femman eller på något annat sätt. Jag valde att köra i tidskronologisk ordning och börja med Suikoden IV som utspelas först, och som jag har kommer ihåg minst av. Den öppna världen utspelas den här gången på havet (7/10, too much water som det brukar heta) och följer den här gången en kille som blivit utkastad från sitt land för ett brott han inte begått. Det jag inte gillar är att gruppstorleken under striderna nu bara är fyra personer istället för sex, men man vänjer sig. Det må bedömas som kanske det sämsta spelet i serien, men jag tycker inte alls det är speciellt dåligt. Visst, inte lika bra som de två första spelen, men det finns en intressant berättelse som vanligt i den här serien och mängder av timmar att göra av med.

André Lamartine:
Gwent
Sanningen är att jag inte har hunnit, eller snarare inte orkat, dra igång något nytt spännande spel denna månad. Istället har jag i spelväg tillbringat hela septembermånad med CD Projects briljanta digitala kortspel Gwent. Gwent känns som en varm filt efter en grå dag, en tröst jag kan kyla ner skallen med när saker och ting i vardagen inte alltid går som planerat. Just nu har det mest blivit lite grinding med meta-faktioner för att få alla Ciri-belöningar så snabbt som möjligt och inte så mycket skapandet av egna kortlekar - som jag annars tycker så är så kul med spelet - men det är också skönt, avslappnande att se ens spelplan lyckas. Det är såklart tråkigt att min favoritfaktion Nilfgaard har hamnat i skuggan av Skelliges odödliga krigare och jag hoppas att CDPR hittar lite fler användbara verktyg till denna (vanligtvis) skoningslösa faktion, men fram tills dess kommer jag att terrorisera spelare med mina kriminella Syndicate-busar. Vi ses där ute i Witcher-världen! I spelkortsformat, alltså.

Detta är en annons:

Adam Holmberg:
Battlestar Galactica Deadlock
Jag älskar Battlestar Galactica och strax efter ett simulatorspel där man kanske får styra ett lätt Viper-skepp medan jag pepprar Cylons med bly, så är Deadlock antagligen drömspelet för mig. Det utspelar sig under det första Cylon-kriget (2004-seriens universum) och vi får styra en stridsgrupp med ett mobilt skeppsvarv och ska försvara de 13 kolonierna mot de mekaniska marodörerna. Det är ett turbaserat strategispel där vi varje runda planerar kurser och attacker några sekunder åt gången, där jag lägger ut varje skepps nästa steg och sedan biter på naglarna när jag ser om jag begick ett stort misstag eller ej. Spelet har ett stort utbud av skepp i olika klasser, allt från små raketfregatter till seriens Battlestars kan kontrolleras med olika för- och nackdelar. Att strategiskt lägga en försvarslinje av luftvärnseld som blockerar fientliga missiler för att samtidigt flanka Cylonernas flotta med en serie raketer från mina snabba korvetter blir aldrig tråkigt i mina ögon, även om den fientliga AI:n stundtals klantar sig eller utan anledning bara verkar flyga iväg utan anledning. Underhållande strategispel jag kommer fortsätta plocka upp när jag vill se häftiga rymdskepp och leka mästerstrateg.

Joakim Sjögren:
Spiritfarer
Ett svårsmält ämne och en sockersöt presentation. Utvecklarna Thunder Lotus Games agerar väderbitna mästerkockar när de blandar ihop ingredienserna till indiepärlan Spiritfarer, och resultatet är häpnadsväckande från början till slut. Alltför sällan kommer nämligen de där spelen som får en att stanna upp, att tänka efter och känna på ett sätt man inte är van vid. Spritfarer tvingar dock en att segla till platser man helst vill undvika, men man gör det samtidigt på ett sådant sätt att man alltid känner sig trygg och att hjärtat är på rätt ställe, detta trots att tankarna konstant skvalpar runt i obekväma farvatten. Jag har sagt det förut och jag säger det igen; missa inte detta mini-mästerverk.

Johan Jolin:
Ghost of Tsushima
Jag har skjutit upp på detta äventyr bra länge och trots strakt beröm från kritiker så väl som gamers, så överrumplades jag. Samurajer och Tv-spel är en riktigt bra kombination visa det sig. Jag skulle faktiskt vilja gå så långt att belöna Ghost of Tsushima med året bästa spel hittills. Så bra är det. Visst, den artificiella intelligensen är usel men förutom det har jag i princip endast lovord. Världen är så underbart färgsprakande samt vacker och blodet från rövare samt mongoler som färglägger skärmen än mer får adrenalinet att pumpa snabbare än hästen hinner galoppera. De härliga smådetaljerna, allt från vinden som vägleder mig till kostymerna jag samlar, skapar en fängslande upplevelse som gör detta spel till mer än ett actionröj i mängden. Ghost of Tsushima är ett episkt drama, en sagolik resa som hyser vördnad samt respekt till den japanska kulturen och tänder spelglädjen mer än något annat spel från 2020 hittills. Ghost of Tsushima är grymt, underbart till och med trots sina skavanker. Om du av någon anledning inte hunnit spela det ännu, gör dig själv en tjänst och spela Ghost of Tsushima.

Bäst Just Nu: September
Among Us har trollbundit Mackan under september.
Detta är en annons:

Marcus Persson:
Among Us
Det har varit svårt att undvika Innersloths lekfulla tolkning av rymd-cluedo som nära nog helt tagit över stora delar av Steam denna månad. Among Us är den senaste i raden av indie-älsklingar som lyckats lägga beslag på ens fritid undertecknad har skrikit och argumenterat sig gul och blå denna månad under flera långa, intensiva spelomgångar med vänner. Till ytan sett må det vara simpelt men under fasaden bubblar en kittel av kaosartad social interaktion som sätter krokarna i en och vägrar släppa taget. För även om jag spelat ett flertal andra spel denna månad som både har en bättre story och spelmekaniskt är långt mer genomtänkta så har inget av dem lyckats trumfa den lömska katt-och-råtta lek som äger rum i Among Us och den sjukligt tillfredsställande känslan av att överlista sina medspelare. Nej Among Us tog mig verkligen på sängkanten och med sitt brutalt gameplay som lånar friskt från Secret Hitler och det attraktiva pris på futtiga fyrtio kronor är bara grädde på moset. Lätt att plocka upp, otroligt svårt att lägga ner. Med handen på hjärtat kan jag säga att jag inte minns sist timmar flög iväg på detta sätt. Köp, spela och njut. Ibland är de enklaste av spelupplevelser de bästa.



Loading next content