Svenska
Gamereactor
artiklar

Mina favoritögonblick med Sonys konsoler (Mackan)

Lanseringen av Sonys senaste maskin närmar sig med stormsteg och vi firar detta med ännu en del i vår förtjusande artikelserie. Denna gång är det skräpfilms-mackan tur att gotta ner sig framför brasan och dela med sig av sina bästa Playstation-minnen...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Som en av redaktionens äldre rävar så kommer mina Playstation-minnen främst från de två tidigaste konsolerna, det var definitivt där jag fick uppleva de största och mäktigaste intrycken som verkligen ruskade om och fick mig att ifrågasätta min dittills nästan blinda dedikation till Nintendos konsoler. För även om jag hade många glada stunder med min USA-importerade Nintendo 64 så fanns där en ständigt stickande avundsjuka riktad mot mina Playstation-spelande vänner som fick njuta av (så som jag såg det) betydligt vuxnare och tuffare titlar. Så häng med mig på en liten resa tillbaka i tiden, till de rungande åren precis innan och efter 2000-talets intåg.

Mina favoritögonblick med Sonys konsoler (Mackan)

Första trevande skutten in i den tredje dimensionen med Jumping Flash
Project Reality var fortfarande många månader bort när Sonys konsol slog ner i Sverige, ett faktum som både jag och mina Nintendo-spelande vänner blint ignorerade, för vi visste ju innerst inne i våra hjärtan att Ultra 64 skulle dominera med sin överlägsna teknik och Miyamotos briljanta spel. Men i takt med att Nintendos kommande svarta låda blev mer och mer försenad så prövades tålamodet och ingen kunde ifrågasätta alla fantastiska bilder vi kunde beskåda i Super Power på de kommande spelen till Playstation. Så det kom inte som en total chock när en av de närmsta vännerna man hade bytte läger och införskaffade sig Sonys gråa monsterkonsol tillsammans med en drös av lanseringstitlarna.

Så det var i denna polares soffa framför hans tjock-TV jag fick smaka på den tredje dimensionen för första gången i rollen som den mekaniska kaninen i Jumping Flash, en upplevelse som jag i sanningen aldrig kom att glömma. Friheten var osannolik och känslan av att obundet kunna färdas i alla riktningar var nästan drömsk, rent av surrealistisk. För även om jag känt och klämt på både Doom och det för tiden tekniskt coolare Marathon så var Jumping Flash 3D på riktigt. Inga klaustrofobiska rymdkorridorer som dikterade ens framfart utan totalt öppna ytor som uppmuntrade utforskande på ett sätt jag aldrig varit med om innan. Jag gömde mig lömskt bakom stenar för att slippa fiender, och hoppade på högt svävande plattformar som gav mig svår svindel. Det var magiskt, makalöst och fick hela omvärlden att försvinna.

Vampyrjakt och gastkramande skräck i D
Shinji Mikamis zombie-fyllda herrgård var mer än ett år borta när jag och polarna gav oss ut på vampyrjakt i Kenji Enos brutala och otäcka D, vår första riktiga skräckupplevelse och ett spel som kom att hemsöka våra drömmar under en lång tid. Späckat med rejält sexiga FMV-sekvenser och en två timmars tidsgräns som hängde över en så naglade sig D fast i våra sinnen med sin för tiden täta, tryckande stämning och fotorealistiska grafik. Vi skrek och tjöt oss igenom sjukhusets mörka korridorer som långsamt förvandlade och förvrängde sig till ett medeltida slott fast i en alternativ dimension. Svetten pärlade sig i våra pannor och vår ängslan och långsamma framfart blev också vår ständiga undergång, spelets slut fick vi aldrig beskåda och det var först många år senare som jag fick bevittnas spelet i sin helhet tack vare en lets play på Youtube.

Idag framstår titeln som lite tandlös, rent av löjligt och i kontrast till Resident Evil som landade ett knappt år senare så är det en aning tamt. Men på tiden det begav sig så fanns där inget annat som riktigt kunde liknas vid den upplevelse som D erbjöd och totalt sin trollband mig och mina vänner. Det dröp av atmosfär och kändes rent av nästan lite förbjudet med sin vuxna ton, stil och för tiden brutala innehåll. Det är lätt att idag se på D som en historisk kuriositet och det är få som minns eller talar om titel. Men även om det spelmässigt ter sig enormt föråldrat och fyrkantigt med moderna ögon så var det för oss på den tiden ett tydligt avstamp från de barnsliga spel vi var uppvuxna med och ett kliv in i en vuxnare, tuffare värld.

Min värld vänds upp-och-ned av Ridge Racer
Racinggenren har länge varit en stor kärlek för undertecknad och började någonstans på Amiga 500 med Lotus Turbo Challenge 2 och fick rejält med fotfäste på Super Nintendo med framförallt Rock and Roll Racing men kanske främst med Gremlins Nigel Mansell's World Championship Racing. Ett med nutidens ögon rätt dassigt försök till F1-simulation men som på tiden det begav sig kändes orimligt realistiskt och fartfyllt. Ja rent av oöverträffbart. Så det är en mild underdrift att påstå att min värld vändes upp och ned den dagen jag på programmet Junior 4-an fick bevittna en kort tjuvtitt på arkad-skönheten Ridge Racer spelandes på en Playstation som TV4 verkat ha importerat från Fjärran Östern. Namcos vrål-vackra polygon-racer var så chockerande fräsigt att allt annat plötsligt framstod som leksaker i jämförelse.

För även om jag var förblindad och hjärntvättad av Bergsalas propaganda och strikt dyrkade vid Nintendos altare så var det någonting inombords som gick itu den dagen. När jag sedermera fick klämma och känna på Namcos ösiga arkad-titeln i en demokiosk så var jag farligt nära att dra tillbaka min förbokning på en Ultra 64 (som det ju hette då) för att istället införskaffa Sonys lilla grå muskelpaket. Aldrig förr hade jag sett något som ens liknade Ridge Racer som med sin hastighet och flyt fullkomligen trollband och förförde mig. Först när jag fick glutta på de första stillbilderna från Midways Nintendo-exklusiva Cruis'n USA kunde jag stilla mitt sinne och lugnt lura mig själv att det spelet skulle bli långt fräckare och tuffare än någonting som Sony någonsin kunde komma att visa upp på sin konsol. I retrospektiv så vet vi ju alla hur illa mitt antagande kom att stämma in på verkligheten, men det är lätt att förblindas av sanningen när man är ovillig att se länge än sin egen näsa räcker. Tack och lov så kom jag att ha väldigt kul även med Cruis'n USA, oberoende av spelets många och uppenbara brister.

Den sjätte generationen av konsoler innebar för mig ett kliv bort från mina forna Kyoto-gudar. Nintendo 64-an kom att lämna mig med en bitter smak i munnen och även om jag hade mycket kul med de tidiga titlarna på plattformen så kändes det som att tiden hade sprungit ifrån de forna tv-spels konungarna. Istället omfamnade jag konkurrenterna en efter en och först ut blev SEGA Dreamcast som lockade med Resident Evil Code Veronica, Soul Calibur och en uppsjö av arkad-perfekta portningar som gav mig oräkneliga timmar av kul. Detta följdes av både Microsofts Xbox (som nära nog tömde mitt konto vid lanseringen) och självfallet även den tidlöst vackra Playstation 2. En maskin som i sitt originalutförande i mitt tycke är den tveklöst vackraste konsol som härjat på denna jord och som skulle komma att ge mig en till synes oändlig ström av kvalitativa titlar att sätta tänderna i.

Mina favoritögonblick med Sonys konsoler (Mackan)

Slagsmål med Sol Badguy i Guilty Gear X2 #Reload
Jag vågar nog påstå att det första fightingspel som verkligen kröp under huden på mig och gjorde mig besatt var Killer Instinct på Super Nintendo. Jag och min bästa polare spelade det tills tummarna blödde, förförda av det brutala kombo-systemet, de tuffa slagskämparna och den feta musiken. På min lilla 14 tums TV utkämpades oändligt antal matcher med den officiella soundtrack CD-skivan snurrandes i stereon på onödigt hög volym. Först när Dreamcast anlände med sin färgsprakande, explosiva port av Soul Calibur så la vi Rares titel åt sidan. Kort och gott, kärleken för fightingspel går djupt, även om jag personligen aldrig fastnade för det i mina ögon lite för långsamma och tamare Street Fighter II. Men det var väl egentligen först när min regions-modifierade Playstation 2 köpts in som min riktiga besatthet över genren slog rot.

För inget annat fightingspel innan eller efter har kunnat nå upp till den gudomliga perfektion som Arc System Works åstadkom i Guilty Gear X2#Reload. Spelet som till och med trumfade och fick mig att lägga det legendariska Soul Calibur åt sidan. Stenhård musik, rakbladsvass pixelart och ett gäng karaktärer så coola att helvetet nästan frös till is. Tillsammans med ett gäng nyförvärvade polare på Lunds universitet så höll vi låda på ett litet korridorsrum en gång i veckan och körde turneringar in på småtimmarna. Smockor och sparkar delades ut i maskingevärs-takt och tiden mellan dessa möten gick uteslutande till att träna nya kombinationer, dead angle attacks, roman cancels och allsköns andra knep. Studerande var sekundärt. Sol Badguy och hans Grand Viper var allt som spelade roll och huruvida mina tentor gick åt pipsvängen kändes för stunden totalt oviktigt. Det är en period av mitt liv jag länge önskar jag kunde få återuppleva, fylld av bubblande passion och benhård bestämdhet med ett enda mål, att smiska alla gul och blå med Sol Badguy!

Mitt liv som konduktör i Densha de Go! Shinkansen Sanyō Shinkansen-hen
Det är en illa dold hemlighet att jag har en onaturligt stark kärlek till tåg och räls i alla dess former, en nästan barbariskt rå fascination som får det att kittla i hela kroppen av glädje och över åren har jag genom mina många resor till Japan fått gott om tillfälle att ge utspel för mitt intresse bland likasinnade. Det var någon gång på den tredje resan jag vid ett besök på den numera välkända butiken Super Potato Store i Akihabara som jag upptäckte spelserien Densha de Go. Vid tillfället för mig helt okänd men med rötter hela vägen tillbaka till Nintendos 64-bitars konsol med flertalet versioner släppta till ett dussin olika konsoler var detta som en liten välförpackad dröm.

Hemma i Sverige blev det som en liten bubbla att fly in i, ett titthål tillbaka till i mitt älskade andra hem i Fjärran Östern (detta var ju trots allt under höjden av Japan-hysterin här i Skandinavien) där jag i lugn och ro kunde styra mitt ilsnabba Shinkansen och njuta av det vackra landskapet som susade förbi utanför fönstren till min digitala tåghytt. En bastion av frid mitt bland allt tenta-kaos och jobbsökande som de sista åren på universitetet innebar. Densha de Go! Shinkansen Sanyō Shinkansen-hen kom att bli det sista Playstation 2 spelet som jag verkligen sögs in och absorberades av under en längre tid. Vid denna period började konsolen kännas lång i skägget och det bubblade vid horisonten, löften om de nya mustiga konsolerna började florera och drömmarna om vad som skulle bli möjligt på dess hårdvara kittlade retsamt ens tankar.

Så varför finns här inga texter om Playstation 3 och 4 frågar ni. Enkelt, ingen av de två har gjort något större intryck på mig och när Sonys tredje konsol väl kom till marknaden var jag så djupt absorberad i Microsofts Xbox 360 att där inte fanns mer andrum eller kärlek att ge. Oändliga dödsmatcher i Gears of War, utforskande av grottor i Elder Scrolls IV Oblivion och varv efter varv på Nordschleife i Project Gotham Racing 3 tog upp all min tid. Där fanns ingen ork över till Ken Kutaragis svindyra drömmaskin och när den åttonde generation av konsoler rullade in på scenen så hade jag sedan flera år nästan helt migrerat till PC och Steam. Men hoppet lever ännu och jag ser med spänning fram emot både Playstation 5 och Xbox Series X. Två kraftpaket som garanterat kommer kunna erbjuda nya, fenomenala upplevelser från soffans betryggande mjukhet och värme. Nya minnen, nya omvälvande intryck. Jag är redo och laddad som aldrig förr. Vad har ni för fina minnen av Sonys konsoler över åren? Dela och berätta, vi vill höra!

Du har väl inte missat de tidigare delarna ur denna artikelserie?
Jonas
Marie
Vahlström
Olof
Wigert
Adam
André
Henric
Petter



Loading next content


Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy