Mina favoritögonblick med Sonys konsoler (Jonas)

Playstation
T-Rex
Det måste såklart låta obegripligt idag, ungefär som när min lågstadielärare berättade att han som barn sent 50-tal kollade på testbilden på TV:n för att inget annat fanns att tillgå. Men grafikdemon var absolut en grej på 80-talet och kanske kulminerade detta i det demo med en T-Rex som promenerade och som medföljde Playstation. Jag satt bokstavligt talat med hakan mellan benen och kunde spendera timmar med att rotera dinosaurien, lägga på effekter och bara förundras över hur totalt överlägsen Sonys lilla låda var allt annat jag tidigare sett i grafikväg. Idag vet jag ju att den består av typ sju polygoner och för dagens unga säkert nätt och jämnt ens liknar en T-Rex i all sin kantighet, men där och då stirrade jag rakt in i framtiden.

Soul Blade
Det här med fightingspel har alltid legat mig varmt om hjärtat, initialt tvådimensionell såklart, eftersom ingen annan fanns att tillgå. Med Playstation började det dock röra på sig och jag njöt av Toshinden och Tekken med uppföljare, men det var med Soul Blade jag fullkomligen golvades. Och då snackar vi inte bara om spelet, utan kanske framför allt om introt. För den presentation och den musik Namco då bjöd på var som en veritabel käftsmäll av kärlek och när jag och min yngste bror skulle spela, slutade det bara med att vi log motbjudande och tittade på varandra. Inget behövde sägas, det var det absolut häftigaste vi någonsin hade sett och det blev mitt mest spelade spel till konsolen.

Final Fantasy VII
Det vore totalt tjänstefel att inte nämna Final Fantasy VII. Jag hade just fått jobb på Ericsson och är i grunden en utbildad elektriker (en mycket medioker sådan). Jag hade tillgång till toppmodern lödutrustning, och var rätt bra på mjuklödning, så när de första chippen till konsolen kom, passade jag på att installera ett i min Playstation och fick därmed tillgång till 60Hz-spel från USA (jag kan ärligt säga att jag aldrig piratkopierade ett enda spel). Jag var tidigt igång med Final Fantasy VII och kompisarna var hos mig jämt för att kolla in det magiska spelet. Det gav underbara kvällar med vännerna och ett äventyr som gav mig sådana dopamininjektioner hela att jag tekniskt sett förmodligen var hög på glädje. I synnerhet minns jag mötet med Sephiroth i slutet som en av de bästa bossfighterna någonsin.

Playstation 2
Timesplitters
Jag spelade en hel del Goldeneye 007 när det begav sig, men Perfect Dark fastnade jag aldrig för. Lyckligtvis behövde jag inte det heller, för jag kunde få min multiplayerfix i genren från Free Radicals första spel, Timesplitters. Polarna och jag gejmade varenda helg under en underbar period av mitt liv jag blir glad bara av att tänka på.

SSX Tricky
Jag har egentligen aldrig gillat spel med snowboards eller skateboards, är rätt ointresserad av extremsport och var heller inget fan av musiken och attityden i kategorin heller. Men SSX var ett av få spel som var bra vid Playstation 2-lanseringen, och det var ändå rätt kul, men det var när tvåan kom som det verkligen briserade. Jag spenderade hela nätter med att finslipa rekord, få till så vansinniga hopp som möjligt och jag hade vänner som flåsade mig konstant i nacken och hade hittat smartare vägar och hemligheter. SSX Tricky var förmodligen sista gången jag på allvar upplevde en klassisk high score-jakt mot hela kompisgänget, och det är ett minne värt att vårda.

Baldur's Gate: Dark Alliance
Jag hade skadat mig ganska rejält i Östersunds laserhall. Menisken hade slitits av, operation krävdes och jag blev sjukskriven från Ericsson under en längre period. Min gode vän och tidigare Gamereactor-medarbetare Mikael Sundberg hade flera gånger propsat på att jag måste testa Baldur's Gate: Dark Alliance, något jag var helt ointresserad av, eftersom jag inte var något fan av Baldur's Gate. Till slut gav jag med mig efter försäkran om att detta var något helt annat, och hela sjukskrivningen blev med ens roligare. Varje sen kväll kom en arbetskamrat från Ericsson som jobbade eftermiddagar förbi, och tillsammans kämpade vi oss igenom det två varv och samlade ohemult mycket loot, och än idag är just loot-spel en favorit för min egen del. Där och då under en ljuvlig sjukskrivning startade den kärleken.

Playstation 3
Little Big Planet
Det är med viss hatkärlek jag spelar Little Big Planet. Jag vill absolut inte bygga några banor och tycker plattformshoppandet är på vippen till dåligt. Men vad gör det när andra människor skapar så fantastiska banor att jag inte behöver bygga och kreativiteten gör att det blir kul ändå. Konsolvärlden hade aldrig sett maken till frihet i skapandet och för mig blev detta en insikt att det verkligen inte finns några gränser för vad man kan vänta sig om man ger communityt verktygen. Helt magiskt.

Infamous
Vi hade många hätska diskussioner på redaktionen, jag förstod verkligen inte storheten med Grand Theft Auto. Det kändes ju så begränsat. Men så kom Crackdown till Xbox 360 och gjorde det möjligt att ta sig an staden på ett helt nytt sätt. Två år senare släppte Sucker Punch sitt Infamous och tog konceptet till en ny nivå. Jag kunde spendera timmar med att bara lattja runt i Empire City och försöka ta mig till omöjliga ställen och avkräva spelet dess hemligheter. Spelet fick mig att inse att det ju var på det här sättet jag ville avnjuta den då så populära genren "free roam" (när hörde du det ordet sist), och än idag hoppas jag på mer av denna vara.

Heavy Rain
Jag och sambon brukar spela äventyrsspel ihop, men i Heavy Rain klaffade exakt allt. Hon är nämligen skräckfilmsentusiast och tillsammans försökte vi lösa Origamimördarens gåta. Det var fortfarande becksvart ute om nätterna (bor man i Jämtland, så gör man) i februari så det hade premiär och det här är ett äventyr vi fortfarande pratar om ibland. Somliga hävdar att det hade sina brister, jag såg dem inte riktigt och smaskade på med ett toppbetyg, och detta är och gamingen med sambon och Heavy Rain förblir ett favoritögonblick.

Playstation 4
The Witcher 3: Wild Hunt
En kul grej med att vara på Gamereactor är såklart att få recensera spel, och att det ibland slutar med att jag testar titlar jag inte alls varit intresserad av eller på premisser jag inte tänkt mig. Och det är i sistnämnda kategorin vi hittar The Witcher 3, vilket jag tänkt avnjuta i lugn och ro till PC. Men så blev det inte, utan jag fick recensera och Playstation 4 var formatet. Det slutade med att jag och ett av tidernas bästa rollspel fick spendera en vecka ihop utan mycket annat än mat och sömn som avbräck. Inte för att tiden var så knapp, utan för att spelet var så makalöst bra att det inte gick att lägga ifrån sig.

Detroit: Become Human
Jag och sambon spelar som sagt gärna äventyr ihop och just Detroit: Become Human kändes spännande med de olika karaktärerna samt det annorlunda temat. Det slutade med att vi ömsom spelade och ömsom diskuterade filosofi. Detroit: Become Human är verkligen et titel som stannar kvar i huvudet långt efter att Playstation 4-enheten stängts ned, och vi gav oss tusan på att försöka se och göra allt för att uppleva det från alla möjliga vinklar i ett underbart spelminne.