Mina favoritögonblick med Xbox (Marie)

Mitt favoritögonblick med Xbox:
The Duke
När jag tänker tillbaka på den gamla Xboxen är faktiskt mitt minne inte kretsande runt själva konsolen utan om handkontrollen. Och nu snackar vi inte meskontrollen Control S, jag snackar om The Duke. Ni som helt missat detta och inte hade fått hår på bröstet när den första Xboxen landade på tv-bänkarna i Sverige kan jag ju berätta att The Duke var den handkontroll som följde med första generationens Xbox vid releasen i de flesta länder utom i Japan av någon orsak. När man såg denna handkontroll behövde man aldrig spekulera vilket land som låg bakom utvecklingen, den var som allt som kommer från USA, allt för stor och vräkig. Första spelet vi körde var Dead or Alive 3 och jag nästan lipade av frustration över dasslocket jag höll i när jag försökte styra en halvnaken Christie med bautatuttar som antagligen skapats av en finnig japan som inte blivit av med svendomen trots han passerat trettio. Jag känner alltid en samhörighet med Rex i Toy Story när han försöker spela tv-spel med sina otroligt korta armar, för precis så fick Xbox och The Duke mig att känna mig men att mina fingrar och händer var på tok för små. En sparkkombination var inte att tänka på utan ett ständigt tryckande på samma knapp vilket resulterade i grov förlust mot en alltför dålig vinnare som inte hade vett att ge fasen att håna mig så jag förvandlades till det halvgalna aggressionsmonstret Leffe som svingade The Duke i sladden som om den vore en Nunchaku. Tyvärr var den enda som blev sårad i striden jag själv och än idag tackar jag min lyckliga stjärna att jag inga kulor har.

Mitt favoritögonblick med Xbox 360:
Gears of War
På denna tid var jag rätt anti mot snabba actionspel och var det inte zombies med eller plattformshoppande rynkade jag på näsan. Detta spel blev jag faktiskt rent av tvingad att spela, och det är jag glad för. Karlen jag levde med älskade dessa spel och tjatade hål i huvudet på mig att bli hans player två. Efter rätt mycket surande från hans håll och även efter att ha lurat mig på samma sätt som man lurar fyraåringar med omvänd psykologi genom att säga att jag antagligen inte skulle klara det ändå väcktes min lust att överbevisa den dåren. Jag var antagligen inte den bästa av partners i spelet, hade dålig stresströskel på den tiden men jag var hans ständiga sjuksköterska som släpade honom till säkerhet efter hans otroligt korkade och oförsiktiga spelstil som hade gjort Rambo stolt som en tupp. Själv är jag äckligt taktisk i spel och saknar allt vad mod heter så då är det skönt att spela med en stor och stark karl. Vi hade knappt spelat en timma när jag blir överraskad av en T-rex-liknande bautaboss som kommer brännande genom en stenvägg. Min stora starka karl lyser med sin frånvaro och när jag slänger ett getöga på hans sida av skärmen ser jag honom strutta omkring på en helt annan våning och leta kugghjul i lugna ro utan ett bekymmer i världen medans jag jagas och springer skrikande för mitt liv. Räddhariga Marie gjorde nästan i byxan och sprang runt som en galning utan mål och blev till slut slarvsylta. Min stora starka karl fick se ryggtavlan av sin mycket upprörda hustru som lämnade rummet muttrande och svärande att det minsann var sista gången jag spelade med honom. Vad var han för karl som lämnade mig ensam med ett sådant monster och gav sig av på skattjakt?! Spelet blev liggande i över en vecka, men efter många försäkringar att jag inte skulle bli lämnad i mörkret ensam igen gav jag med mig och satte mig i sadeln igen. Efter det var jag såld och vi slukade hela spelserien ihop. Jag älskade storyn och karaktärerna som var så där härligt macho och grafiken fick mitt hjärta att slå dubbla slag av häpnad och något av det bästa samarbetsspelet som är riktigt kul att köra tillsammans om man nu inte lämnar sin älskling åt vargarna eller som i detta fall Locusten och får sova på soffan som straff.

Left 4 Dead
Ytterligare ett spel som min snälla partner tyckte att vi skulle spela ihop var Left 4 Dead. Kan ni fatta att han tyckte att detta skulle passa hans fegis till fru som förvandlas till den där arapappa-fågeln i Kalle Ankas julafton av för mycket stress? Inget spel har jag hat/älskat så att spela som detta spel och inget spel har stressat sönder mig så som denna Zombiesaga på speed. Kom tillbaka från min semester som ett vrak med ett nervöst ryckande öga som satt i nästan två veckor tid. Precis det attributet en försäljare vill ha, en ögonlock som lever sitt eget liv, ser ju inte alls slugt och opålitligt ut när man försöker kränga tv-apparater. Detta spel var verkligen annorlunda allt jag spelat innan och den ständiga känslan av otrygghet och ond bråd död låg som en tjock filt över mig genom hela spelet. Det fick verkligen ordet samarbetsläge att stämma till punkt och pricka för utan just samarbete så var du död. Det fanns ingen plats för egotrippsspelande, tog du inte hand om din partner så överlevde du inte, svårare än så var det inte. Fienderna var kreativt gjorda och fyllde verkligen sin funktion.

The Boomer var en fetknopp till zombie som kräktes på dig och doften av galla gjorde att fienderna dök upp i horder runt dig vilket inte var det lättaste att överleva, så hörde man hans distinkta ljud av rapningar och hulkande var det bäst att undvika platsen. En annan fiende som grävt sig kvar i mitt minne var The Witch. Hörde man ljudet av ett barns gråt visste man att hon var nära, och kom du för nära var du körd, riven i bitar av ett hysteriskt fruntimmer med en allt annat än fager nuna. I hela detta spel kretsade allt bara om att ta sig överlevande till nästa safehouse och att få bli räddad. Man njöt liksom inte av själva spelandet utan plågade sig fram ständigt. Mina händer darrade värre än en Parkinsonpatient där jag höll i handkontrollen varje timma av spelet och jag gjorde ett och annat val som jag är allt annat än stolt över. På sista banan var jag på gränsen till ett nervsammanbrott, kändes som de verkligen slängt in alla fiender som fanns och döden lurade bakom varje vrå. Kan inte räkna hur många gånger vi dog och jag ville verkligen bara att det skulle vara över så mitt hjärta kunde börja slå som det gjorde innan horder av zombies fick det att skena som ett ånglok. Och det var då jag såg den, några meter bort, räddningshelikoptern. Jag kunde känna vinddragen från rotorbladen, jag kunde känna doften av frihet, av livet och lugna hjärtslag.

Där och då faller min player två, en o-död försöker göra en rostbiffssmörgås av honom och det är då jag gör valet. Valet som fick honom att se på mig som den fegis jag är. Jag gjorde en Patrik Sjöberg och höjdhoppade över hans halvtuggade bleka lekamen och sprang mot friheten och mot livet medans jag kände hans blick av besvikelse från andra sidan soffan. Det sorgliga är ändå att vi fick spela om den förbannade banan, för mitt i min sprint mot helikoptern bet karma mig i baken, eller rättare sagt en Boomer spydde ner mig och tjugosju hungriga Zombies kalasade ihjäl mig medans min player två satt och skrattade elakt och sa att så går det när man inte samarbetar. Och eftersom jag är kvinna och vi aldrig glömmer en oförrätt påminde jag honom om gången två år innan då han hade övergett mig och plockat kugghjul medans jag blev monsterföda i Gears of War så han skulle minsann inte snacka. Summan av det hela är att denna ynkrygg inte tar en kula för nån och springer för att rädda sitt eget "skin" när tillfälle ges.

Mitt favoritögonblick med Xbox One:
Rise of The Tomb Raider
Jag skäms nästan för att berätta detta men hela orsaken att jag köpte just en Xbox One var att Rise of The Tomb Raider var Xbox exklusivt i nästan ett helt år innan det skulle släppas till min Playstation 4. Jag behövde inte ens tänka, jag måste ha spelet på releasen, så hem i smyg hade jag min nya konsol. Aldrig har jag betalat så mycket för ett enda spel, nästan 5000 kronor. Det var ett dyrt Tomb Raider. Men det var värt det, varje öre. Tomb Raider är för mig en fulländad spelserie. Den fyller allt jag som spelare söker i ett spel. Jag älskar äventyr, att utforska och jag älskar att samla på saker. Jag älskar pussel och jag gillar plattformshoppande. Jag gillar action och jag älskar framförallt perfekt styrning och snygg grafik. Och detta har de nu lyckats leverera om och om igen. Få spel har jag spelat om så många gånger som dessa och varje gång jag kör om känner jag samma känsla som första gången, fullständig spelnjutning. Och denna spelnjutning fick mig att köpa en konsol som jag egentligen inte hade behov för. Men jag kunde inte vänta, jag har en impulskontroll som verkligen inte existerar och den ställer till det ibland. Sen skäms jag ännu mer att berätta att jag köpte typ tio spel, men sedan sålde min Xbox One innan den ens blev ett år gammal. När den stackaren hade två centimeter damm över sig insåg jag att den behövde ett nytt kärleksfullt hem, och det fick den. Det släpptes helt enkelt inte tillräckligt många Xbox exklusiva spel för att hålla mitt intresse vid liv. Jag köper ju trots allt alla mina spel i första hand till min Playstation 4 så då är den punkten viktig för mig. Så efter att ha spelat ut alla Gears of War-spel, Tomb Raider, Halo Reach och Quantum Break så blev det tomt på spel som jag inte redan ägde och då var det dags att säga farväl. Och det kändes lite sorgligt måste jag säga för jag har sparat alla mina konsoler genom åren, och säljer heller aldrig några spel för det skulle min inre horder aldrig tillåta.