Vi snackar Wii

Efter att ha fått ett par dagar i lugn och ro tillsammans med en Wii och några av Nintendos första spel till konsolen är det dags för Benke och David och snacka om sina intryck och förväntningar på Nintendos femte stationära spelmaskin.

Benke: Dags för ett nytt snack, David. Vi har ju viftat på nu i några dagar och det är dags att sätta ord på upplevelsen. Det första ordet jag kommer att tänka på är svett. Speciellt boxningen är brutalt krävande i längden.

David: Jo, he he. I alla fall om man är en nyhetsredaktör vars främsta uppfattning om motion är att musklicka sig igenom Football Manager på PC. Jag blev inte alls svettig i någon av grenarna även fast jag tog i nästan lika hårt som du själv. Fast då cyklar jag å andra sidan till jobbet varje dag. Fick några riktigt fina bilder på dig när du boxas för glatta livet. Var det kanhända lite undertryckta aggressioner som pyste ut där?

Benke: Det gäller ju att göra det med inlevelse, annars kan man ju lika gärna spela med handkontroll, men jag tror nog jag måste sansa mig lite framöver och tona med de yviga kroppsrörelserna. Det är lite väl jobbigt att behöva duscha och byta kläder bara för att man lirat Wii Sports i ett par timmar. Fast det verkade ju som de yviga rörelserna gav ett gott resultat. Slog du mig i någon av sporterna?

David: Ähum, tja, äh... En av de aspekter som Nintendo lyckats allra bäst med är lättillgängligheten. Från det inledande momentet där man skapar sin egen avatar, sin "Mii" till de intiutiva kontrollerna är Wii Sports en veritabel inbjudan till icke spelande familj och vänner. I fredags hade jag den hemma hos mig och det slutade med att hela familjen slogs om Wii-fjärrarna. Likaså dagen efter, på kvällen efter jag hade dragit från dig, tog jag med Wii till några kompisar. På fem minuter gick de från "Vad är det där för nåt?" till "Fy faan vicken underbar idé!". Framförallt tennisen känns riktigt, riktigt klockren. Lätt att sätta sig in i och med oanat djup. Jag blev exempelvis slagen av min tennisspelande lillebror i ett antal jämna set.

Benke: Tennisen är helt klart något som jag tror kommer att bidra med många timmars underhållning och något man plockar fram för att introducera maskinen med när man har nya människor på besök. Det är så oerhört enkelt egentligen, men kräver en hel del när det kommer till tajming och precision. Det hade givetvis känts ännu bättre om det var så att man kunde styra gubbens förflyttning också, men det kanske mer är något för ett framtida renodlat tennisspel (snälla Sega gör Virtua Tennis till Wii) att ta tag i. Detta är ju trots allt ett partyspel och knappast någon simulering av sporten. Jag måste också säga att jag inte kan låta bli att skratta åt spelarna som kanar på ansiktet när de slänger sig efter bollarna. Lika komiskt varje gång man ser det på repriserna.

David: Jo, jag gillar verkligen grejen att man kan skapa sin egen gubbe och låta han eller hon vara med genom hela spelet. En annan kul grej är att ens kompisars Mii står och tittar på och hejar under matcherna. För många kan det framstå som en liten detalj, men det ger verkligen en alldeles speciell känsla åt spelet. Tennisen var nog för övrigt den gren som det var jämnast i mellan dig och mig, det var bara tur att du fick till en sådan där superserve och tog hem matchen. Bowlingen dock, kändes tyngre att förlora i. Farsan är ju riktig bowlingentusiast och tvingar alltid med mig ut på några rundor när jag är där och hälsar på. Säg, har redaktör Lemne möjligen smygtränat på grannskapets bowlinghak?

Benke: Hohoho... jag har bowlat ett par gånger i mitt liv och jag var väl ungefär lika framgångsrik som Mr. Burns när han bjöd in sig själv i Homers lag Pin Pals i en gammal Simpsons-episod. Men jag såg nog att du smög in ett och annat "skolat" bowlingsteg mellan varven där. Men du får ta och jobba bort det handledsknixen som gjorde att alla dina klot curlade iväg åt vänster. Vi kanske ska snacka om någon sport där det gick lite bättre för dig. Golfen fick jag ingen riktig koll på, men det kändes ändå som en av de sporter där man kunde investera mest tid på för att få till tekniken. Lite trist att det bara var nio hål dock.

David: Mm, golfen är väl den sport där tempot är som lägst, vilket gör den lite mindre självklar som partyspel. När man väl förstår hur man ska använda Wii-fjärren är det dock rätt kul och det känns som att det finns mer potential under ytan där. Dessutom ska väl inte du klaga på antalet hål, du som knappt tog dig igenom det första. Du får nog hålla dig till puttningen i träningsläget om du ska komma någonvart. Det är annars en positiv överraskning, just det att varje gren har tre olika träningsmoment som låses upp efter hand. Perfekt för att öva upp precisionen i backhanden eller skruven i bowlingen. Kommer du ihåg i bowlingen då man ska ha ner så många käglor som möjligt i ett kast? I slutet tror jag att jag var uppe i över hundra, sjukt kul.

Benke: Jo, det är trevligt att de åtminstone skapat något litet för den ensamma spelaren i Wii Sports. Kan tänka mig att det kan bli en hel del prestige i att jaga medaljer och high scores där. Boxningen hade ju ett lite udda träningsläge där tränaren kastade bollar mot en som man skulle undvika genom att fälla sig åt sidorna med en enkel nunchako-rörelse. Boxningen var annars utan tvivel den svettigaste grenen. Jag knockade ner datorn i fem raka matcher och det var ju som värsta aerobics-övningen. Som att skuggboxa i en kvart och även om varken fjärren eller nunchakon väger speciellt mycket så var jag redo för duschen efter det. Men du gillade inte boxningen så mycket?

David: Njae, jag tyckte det var lite väl kaotiskt och fick aldrig någon riktig koll på hur det egentligen gick till. Tyckte också att maskinen inte riktigt reagerade på mina rörelser som jag förväntade mig. Men vi spelade ju inte bara Wii Sports utan även en hel del Wii Play också. Grundupplägget där är att lära spelare att använda sig av Wii-fjärrens alla olika funktioner. Väldigt pedagogiskt upplagt med minispel som gradvis introducerar nya moment. De är jätteskojiga första gången, men det känns som att ganska få av dem håller i längden. Ja, förutom laserhockeyn och pingisen då, fast det var kanske mest för att jag spöade dig i båda grenarna, ha ha.

Benke: Jag tror du lite lider av lite selektivt minne här. Visst vann du några bollar i början innan jag satt mig in i pingisen då du inte förklarade vad man skulle göra (även känt som Mäki-stilen att introducera nya spel), men sen började jag sopa banan med dig. I laserhockeyn var det jämnt (1-1 i matcher), men du var en fena på fisket. Det är lite knasigt att bedöma Wii Play då det som spel betraktat känns aningen fattigt och flera av mini-spelen håller för en eller max ett par genomspelningar, men samtidigt säljs det i ett paket med en extra Wii-fjärr och det paketet kostar inte mer än cirka 150 kronor mer än vad en Wii-fjärr säljs för så ur det perspektivet är det ett ganska givet köp. Även om det är så pass enkla saker som tefatsskjutande och laserhockey som utgör de mumsigaste bitarna av spelet. Å andra sidan så tycker jag att Wii-fjärren har fått ett på tok för högt pris. Det är inte rimligt att man ska behöva betala över 700 kronor för en fjärrkontroll med nunchako-tillsats. Det känns som det riskerar att kyla av entusiasmen för Wii, som i mångt och mycket ju är en flerspelarupplevelse.

David: Jo, jag tycker faktiskt att det är helt svinigt av Nintendo att först ta 2800 för maskinen, som ju inte ens är särskilt avancerad, och sedan dessutom lägga priset så saftigt högt på Wii-fjärren. Speciellt när Wii har så tydligt fokus på flerspelaraspekten, precis som du säger. Men man får också komma ihåg att tekniken inuti fjärren är betydligt mer avancerad än den i exempelvis Xbox 360-kontrollen. Överlag måste jag säga att hela den tekniska biten av Wii fungerar förvånansvärt smidigt och bra. Det är bara att placera ut den lilla rörelsesensorn under eller ovanpå TV:n och köra. Superenkelt.

Benke: Jag måste även säga att gränssnitt och menyer är berömvärt enkla. Dessutom underlättas navigeringen av att fjärrkontrollen vibrerar när man markerar olika menyval. Lite lustigt i början, men det gör verkligen mycket. Apropå lustiga saker så kan vi ju inte låta bli att nämna Mii-filurerna. En helt klockren blandning av Duplo och Animal Crossing med Rayman-inspirerade lemmar. Min tunna, blekhudade, kortväxta Mii med råttfärgat hår blev närmast porträttlik!

David: Ja, det finns massa små roliga smådetaljer att lägga märke till. Kossorna som man rider på i Wii Play är exempelvis gjorda av virkat garn och de låter helt hysteriskt roligt när de hoppar över hinder. De gör det nästan värt att spela om den grenen bara därför.

Benke: Tja, då var det väl dags att tacka för oss den här gången...

David: Men Zelda då?

Benke: Va?

David: Ska vi inte prata något om Zelda?

Benke: Å nej. Lite får vi allt ta och spara till recensionen.

David: Får jag inte säga någonting alls?

Benke: (suck) Okej då, du får tjugo sekunder på dig, från och med... nu!

David: Äh, va? Jo, var ska jag börja någonstans... kontrollen känns jättekonstig i början fast nu har jag börjat vänja mig och jag tycker nog att... alltså... att den ändå är rätt... vad ska jag säga...

Benke: Tiden är ute!

David: Mäh, jag blev ju stressad ju!

Benke: Sånt är livet.

David: Jag får inte avsluta med någon liten vink om betyget?

Benke: Vi har en låda med begagnade kablar där borta i hörnet som ska sorteras efter färg och längd. Du tar hand om det va, David?