Svenska
Gamereactor
artiklar

Bäst Just Nu: November

Dags! Igen! Gamereactor-redaktionen har listat spelen som varje enskild redaktionsmedlem tillbringat mest tid med under den gångna månaden...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

André Lamartine:
Team Fortress 2
Trots att Valve sedan länge gav upp denna härligt kaotiska onlineskjutare, trots mängden botar och fuskare och trots de minst sagt ynkliga uppdateringarna genom åren är det svårt att inte hitta tillbaka till spelets geniala charm. Det känns nämligen som en evighet jag rörde detta dunderlir och även om jag saknar enkelheten från spelets glansdagar är det fortfarande roligt att hugga folk i ryggen som Spy eller bygga vidrigt ogenomträngliga Engineer-nästen som kan få vilken spelare som helst att byta server. Till skillnad från spel som Overwatch varar kärleken till Team Fortress 2 betydligt längre än bara smekmånaden. Det är som att återse den där personen du hade oförglömliga minnen med och som du mer än gärna tar återupptar kontakten med igen över någon fika eller två. Med den generationen intågandes lär jag såklart vända bort blicken till alla skinande nya spel igen, men jag kommer absolut att hitta lite tid för lite klassisk Demopan-dängande och att förarga spelare med Pyro.

Petter Hegevall:
New Super Mario Bros U. Deluxe
Jag hatar att älska detta spel. Egentligen vill jag avsky det, enbart. Dräpa det, medelst eld. Förgöra Nintendo och alla som varit inblandade i att utveckla och ge ut detta djävulens bländverk. För jag och sonen Frank har spelat hela vägen fram till Bowsers slott (eller det är ju Peach slott som blivit förtrollat av Bowser och fyllts till brädden av dödlig lava) men vi tar oss inte till slutet, till bossen. Till Bowser. New Super Mario Bros U. Deluxe har varit onödigt, sanslöst knivigt på sina ställen fram till slutet men nu, när vi väl nått sista banan, är det så grisigt, skoningslöst utmanande för att vara ett barnspel - att jag fle3ra gånger tvingats pausa för att gå ned i källaren och med en gammal Jula-hammare slagit sönder diverse prydnadsföremål. I samma veva skulle jag såklart ljuga om jag påstod att vi inte haft massa roligt, också. Men det är för svårt. Det är alldeles för svårt, för att det ska vara sådär riktigt dunder-klockrent.

Bäst Just Nu: November
Flera av oss på redaktionen har förlorat oss i Ubisofts senaste under den gångna månaden.

Henric Pettersson:
Marvel's Spider-Man: Miles Morales
Jag hade ju tänkt att vänta på Miles Morales till Playstation 5 men så var Sony bussiga nog att bjussa på en kod till Playstation 4 som jag snabbt slängde mig över. Därför har jag spelat igenom Miles Morales inte bara en gång, utan två gånger. När jag nu dessutom äger det på Playstation 5 har jag inlett en tredje genomspelning vilket ändå talar för vad jag tycker om spelet. Det är, som jag tidigare påpekat, ganska så repetitivt. Men tack vare en fantastisk berättelse, grymma strider och enastående grafik är det helt enkelt för svårt att lägga ifrån mig det.

Patrik Severin:
Assassins Creed: Valhalla
Jag har spenderat mesta av min speltid till detta spel. Där Legions tyvärr är ospelbart på PC för mig som följd av tekniska problem så har min uppmärksamhet riktats mot en ett spel inspirerat av riktig historia. Spelet har smärre detaljproblem men överlag är det ett av seriens bästa spel. Jag är omåttligt förtjust över att de plockat tillbaka lite av de äldre smygelementen. Att kunna vandra med munkar eller sitta ner på en bänk. Jag uppskattar också att många byggnader har fler än en ingång och att vi nu kan aktivera lönnmord på en attack även om det inte är tänkt att spelas som så. Det har valt rätt väg för serien att spendera mer resurser på huvuduppdragen och avgränsa sidouppdragen. Det finns tyngd och effekter som skapar en annorlunda känsla i striderna än i tidigare spel. Det gör att spelet är roande både som smygspel och som ett stridsspel. Det som är behållningen för mig däremot är vyerna och musiken. Jag älskar denna titels musik som bitvis har skrivits av Einar Selvik som annars gör vikingainspirerad folkmusik.

André Wigert:
Dragon Quest XI
Min flickväns introduktion till TV-spel som berättarmedium istället för bluray-filmer rullar på som tåget. För någon vecka sedan klarade hon av Final Fantasy X och det var svårt att välja ett nytt lir därefter. Handkontrollsvanan är ju inte där så för att säkra att hon inte sular ett stycke hårdplast rakt över mina fina framtänder så inhandlade jag Dragon Quest XI. Där är det också turbaserade strider med oändliga betänketider, men när den knäpptysta huvudkaraktären ska utforska den den färgproppade spelvärlden så måste du också kontrollera spelkameran med högerspaken. Det avancemanget fick duga den här månaden, så växlar vi eventuellt upp till lite mer stress i december med Final Fantasy XII: The Zodiac Age, eller Kingdom Hearts.

Joakim Sjögren:
<strong>Tetris Effect: Connected
I ärlighetens namn så har jag egentligen tillbringat allra mest tid med Ubisofts kommande Open World-äventyr Immortals Fenyx Risning, men då embargot för recensionen inte går ut förrän på måndag så väljer jag att skriva om månadens silvermedaljör i den här kategorin. Och snacka om värdig andrapristagare i detta fall. För Tetris Effect: Connected har trollbundit mig från första till sista kloss, och jag vet inte hur många timmar jag tillbringat med att nynna med i musiken och försökt matcha färgglada byggstenar med varandra. Att det sedan kan vara så sinnessjukt rofyllt att göra exakt samma sak som man gjorde för 25+ år sedan, fast då på NES och Gameboy, är skrämmande underbart på något sätt, och hade jag inte haft en stundande deadline för en recension om det där grekiska mytologi-liret så hade jag förmodligen satt mig ner och spelat ett par rundor av rysk pusselbriljans i detta nu.

Olof Westerberg:
Hades
Jag brukar behöva en paus från spelen jag recenserat; jag har ofta svårt att ställa om från ett kritiskt, mer målinriktat spelande till att bara njuta. Nu när jag äntligen återvänt till underjorden för att bara planlöst driva omkring och sakta ta mig framåt och utforska i eget tempo, då märker jag hur otroligt lätt tre-fyra timmar kan gå åt i ett svep. Jag förstår egentligen inte riktigt varför, men trots runt 40 speltimmar i upprepande miljöer så upplever jag fortfarande variationen som lika underbar. Det är någonting med hur spelet lyckas blanda och balansera tur, skicklighet och krav på att anpassa sig strategiskt efter nya situationer, som gör att det är helt omöjligt att tröttna. Ett helt underbart spel jag lär fortsätta att harva runt i fram tills 23:59 den nionde december. Sen är det slut.

Bäst Just Nu: November
Mäki älskar nya Yakuza, som han menar påminner massor om helgalna Saints Row 2.

Marie Liljegren:
Assassins Creed Valhalla
Tänkte bara börja med att säga att ni kan vara stolta över eran lilla fegis, för inte nog med att jag vågade sätta på Little Hope förra månaden, jag spelade faktiskt ut det för några veckor sedan trots att jag helst ville stänga av var tionde minut. Var en skrikfest från början till slut för mig och med detta lyckades jag skrämma min stackars jycke till vettet mer än en gång när jag hoppade upp ur stolen och skrek som en blond bimbo mot tv-rutan. Men lika bra det, jag ville ju inte spela själv så han kunde gott hålla sig vaken och vaka över sin skraja matte.

Denna månad blev dock lite konstig för mig för jag inbillade mig av någon underlig anledning att jag skulle hinna spela ut Watch Dogs Legion innan Assassins Creed Valhalla landade i min brevlåda men så blev inte fallet. Jag hann bara skrapa lite på ytan, innan jag nu begick en av Maries dödssynder genom att stänga av det utan att avsluta och mata in vikingaäventyret i stället. Jag har längtat så länge på detta så det gick liksom inte att vänta längre. Från stunden då första läckan kom om att kommande spel skulle utspelas under vikingatiden har det sugit i "måste ha-tarmen". Och att det skulle utspelas nästan på hemmaplan gjorde ju inte suget mindre. Vet inte varför vi svenskar är så fascinerade av våra blodtörstiga förfäder men antagligen är det för att vi innerst inne drömmer om en tid innan Foppa tofflor och manbuns byggde dagens man till den han är, han som helst inte gör vågor på vattnet och han som gillar ordet lagom och en prilla efter maten.

Och nu efter rätt många timmar i både Norge och England kan jag ju bara säga att väntan var värd varje minut. Jag älskar spelet och det är inte mycket jag kan slå ner på. Just nu njuter jag av att göra hackmat av britter på de mest brutala sätt jag kan komma på, smyga i vegetationen och i rätt stund sätta kniven i en intet ont anande fiender men även att utforska den stora kartan på jakt efter hemligheter och rikedomar. Från det karga, hårda och kalla Norden till Engelska bördiga landskap finns det hur mycket som helst att upptäcka. Till skillnad från tidigare spel i serien slipper man nu tack och lov alla utropstecken av sidouppdrag som stressande travades på hög, sidouppdragen visas nu som en symbol på kartan bara och du får egentligen inga direktiv vad uppdraget handlar om, utan det gäller att lyssna på personen i fråga och sedan använda skallen vilket jag verkligen föredrar.

Jag har ridit runt hela kartan på jakt efter alla utkiksplatser och försöker dammsuga kartan på skatter som den skata ni vet att jag är och när jag tror jag upptäckt allt dyker nya hemligheter upp framför mina ögon. Upptäckande är halva nöjet för mig och gör att det tar lite längre tid att spela ut spelet vilket bara är en positiv sak nu när man knappt får ta sig utanför huset när hotet av Corona lurar bakom varje vrå. Trodde verkligen jag skulle ha problem med att min vikingakrigare heter Eivor. Tydligen döpt efter min bambatant från mellanstadiet som med stålgrått hår och plastförkläde skrämde slag på oss barn i sex års tid varje gång hon hytte med sin träslev om vi vågade lämna mat kvar på tallriken, men konstigt nog låter det inte så galet när de andra krigarna i spelet tilltalar henne. På engelska låter trots allt till och med Gunnar häftigt eftersom de uttalar det mer som Gunner, som om han vore en AK-45:a och inte en tunnhårig fyrtioåttaårig grisbonde från Hordafylke.

Gillar också att man får använda den lilla knölen man kallar hjärna när man ska ta sig in till vissa skatter och hus då det inte alltid bara är att knalla rätt in. Det får letas nycklar och även letas efter gömda gångar för att ta sig till sitt mål och jag som är ett gammalt fan av pusselspel gillar detta rejält. Stötte till och med på en kändis i spelet igår, den avlidna sångaren Keith Flint från The Prodigy som Ubisoft fint inkluderat i spelet där han sjunger "Smack my bishop" med sitt lilla band efter att du misshandlat en munk på borggården var verkligen en kul detalj.
Men höjdpunkten i spelet för en som jag som inte tagit mig ur kiss och bajsåldern var när jag utforskade en av städernas avloppstunnlar och stötte på en mindre fager kvinna som skrek efter ormägg. När jag väl fixat vad hon bad om la hon en riktig brakare som rök igen hela rummet jag befann mig i som senapsgas och förblindade mig. När jag hostande kom upp till markytan igen hittade jag folk runt gatubrunnarna som stod och kräktes och skrek att de höll på att dö samtidigt som man hörde den gamla kvinnans skadeglada skratt eka från avloppet vilket även fick mig att gapskratta. Inget är trots allt så kul som en liten fis.

Det var faktiskt lite skönt att få en liten rast från att kapa huvuden och försöka störta kungar. Misstänker att ni som spelar spelet och läser detta nu letar som blodhundar efter denna mysiga upplevelse i spelet. Så fatta facklorna mina damer och herrar, denna mök vill ni ju trots allt inte missa! Nä, nu har jag faktiskt inte tid att skriva mer, har kloster att plundra och bleknosade engelsmän att köra svärdet i. Jag har mjöd att dricka och jag har ett fornnordiskt rap battle att vinna innan Ragnarök kommer för mig. Nu ska jag på härjartåg!

Jonas Mäki:
Yakuza: Like a Dragon
Det känns som att jag skrivit spaltmeter om min kärlek till detta märkliga japanska spel, men ärligt talat, fler borde uppleva detta. Jag har sedan länge sedan klarat det, men kan verkligen inte slita mig från alla välavvägda utmaningar, alla sanslösa dumheter, den trots allt välskrivna storyn, det underbara persongalleriet och såklart världen. Att bara få strosa runt i Yokohama och känna att det faktiskt är så likt den verkliga förlagan att jag påminns om hur det är att vara i Japan, bara stanna vid en varuautomat och köpa en CC Lemon för att tanka mig full på syrliga C-vitaminer. Under den "Japan goes GTA"-liknande ytan gömmer sig dessutom ett förvånansvärt klassiskt rollspel av ett slag jag verkligen älskar, något som gör att jag kan spendera tid med att bara gå omkring och slåss i slumpmässiga fighter för att det är så kul. Vill du ha riktigt roligt och skratta mycket med din nya konsol - så gör som mig och spendera din tid med Yakuza: Like a Dragon.

Johan Vahlström:
FIFA 21
Jag har för första gången i mitt liv spelat i Weekend League i FIFA. Det är en tävling som hålls varje helg och som du måste kvala in till. Det gick väl inte jättebra, men inte jättedåligt heller. Vinster och förluster blev ungefär 50/50. Jag har aldrig riktigt satt mig in att spela och tävla rankat online i sportspel, eller andra spel för den delen heller, då jag inte riktigt haft tid och vilja att lägga ner på det. Tidigare har det mest blivit slöspelande offline. Men det är nåt lockande med att spela online och det är vad som hållit mig kvar i spelet trots att det bara blir sämre och sämre med varje patch och uppdatering. Spelet är ruggigt frustrerande ibland, så där frustrerande att jag kunnat bryta sönder kontrollen om jag varit en sån person, men sen tänker jag att det är en helt betydelselöst onlinematch som inte kommer ha någon påverkan på mitt liv och då spelar jag bara för att ha roligt. Om jag sedan också lyckas vinna några matcher är det ju bara ett plus.

Marcus Persson:
Diablo III: Reaper of Souls
Det är en olidlig väntan tills det att vi äntligen får sätta tänderna i CD Project Reds fräsiga framtidsdystopi så det var otroligt tacksamt att se den senaste i raden av säsonger i Diablo III starta upp denna vecka. En tvättäkta tidssänka som vandrar längs redan välbesökta stigar där alltid är så där trivsamt familjärt med en lagom gnutta av nya tillskott. Detta är allts den tjugo-andra säsongen i ordningen och bjuder på de sedvanliga balansfixarna, en tunna nya pryttlar att finna, porträttramar samt lite annat lull-lull. Tillräckligt för att stimulera "bara en level till" djävulen inom en. Men den största förändringen denna gång är en fjärde plats i Kanai's kub för unika krafter utvunna ur legendariska föremål. Detta ändrar på dynamiken rejält och är det tveklöst mest omvälvande tillskottet på år och dag som skakar om rejält i byttan. De senaste säsongerna innan denna har i allt större utsträckning känts tunna och innehållslösa, lite för mycket av det gamla vanliga. Men detta mönster har alltså tack och lov brutits med denna nya säsong som redan mumsat upp en bit över femtio timmar av min vardag. Underbart är bara förnamnet och det är nu roligare än någonsin att pressa nya nivåer av revor i den ständiga jakten på allt bättre och maffigare föremål. Slagfälten ligger blodiga efter min nekromantikers vilda framfart och trots snart 800 Paragon nivåer under bältet så ser jag ännu inget slut på tunneln. Diablo III har precis som så många gånger tidigare slagit sina klor i mig och vägrar släppa.

Johan Jolin:
Tetris Effect: Connected
Jag är nog världssämst på Tetris. Troligtvis på samma nivå som min 80 år gamla granne eller hans hund. Men ändå slutade jag aldrig att spela detta helmysiga pusselspel. Tertis är tidlöst, en odödlig upplevelse som i kombination med de härliga visuella effekterna så väl som musiken i Tetris Effect: Connected skapar en oemotståndlig spelupplevelse. Jag har verkligen slipat på mina skills och när jag äntligen kände mig redo att utmana mina vänner var jag ändå chanslös. Jag skyller alltid på kontrollen och skriker på lagg, men sanningen som mina polare aldrig får veta är att jag är värdelös. Nederlag efter nederlag torkar jag tårarna och försätter, men tillsammans med mina kamrater blir de uttjatade förlusterna helt plötsligt ett inspirationsgivande segertåg i samarbetsläget. Det klockrena 3 mot 1-läget är den största skatten i kistan och min enda sorg från denna gångna månad är att jag inte hunnit spela detta mer. Tetris Effect: Connected har varit oerhört värmebringande i denna annars kyliga höstmånad.

Bäst Just Nu: November
Adam har kärat ned sig i en häst, igen.

Adam Holmberg
Equestriad
Det var Jonas som fick mig att börja älska hästar och framförallt att börja spela hästsportsimulatorer. Iphone-titeln Equestriad låter mig rykta, kamma, mata, borsta och rida på min vackra pålle och det har helt klart upptagit det mesta av min tid den gångna månaden.



Loading next content


Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy