Svenska
Gamereactor
artiklar

Våra mest spelade spel 2020 (3)

Dags för den tredje och sista delen där Adam, Olof, Mackan, Valle och Petter listar sina mest spelade spel från förra året...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera
Våra mest spelade spel 2020 (3)

Adam Holmberg:
Pillars of Eternity II: Deadfire
I våras 2020 fick jag ett ryck och installerade Pillars of Eternity II: Deadfire, uppföljaren till Obsidians kickstarterskapade mästerverk. Jag sänkte över 50 timmar på väldigt kort tid och jag reste runt Deadfire-skärgården med min skara kämpar och mitt tama lejon i jakten på en 100 meter hög gudastaty som är ute på vift. Det är ett genuint fantastiskt rollspel som liknar klassiska Baldur's Gate och som låter dig leva ut dina rollspelsfantasier till fullo, PLUS att du kan segla runt och sjunga sjövisor och pulverisera pirater om du önskar. Det kanske inte är riktigt lika filosofiskt engagerande som sin föregångare men det är mycket mer lättillgängligt nu med fullt röstskådespel genom hela spelet och ett alternativt turbaserat stridsläge gör det mycket mer överkomligt för de som kanske inte är fantaster av det gamla paus-systemet från Infinity Engine-titlar från 90-talet. Ett vackert rollspel jag varmt rekommenderar för den som kanske är lite försiktigt nostalgisk och vill ha något att sina hungriga rollspelständer i.

Assassin's Creed Valhalla
Det är kanske inte det mest överraskande svaret då vi alla vet hur stora Ubisofts lönnmördartitlar kan vara. Speciellt när jag hade förmånen att recensera det också. Men jag har lagt många dussin timmar åt att ränna runt i England och massakrera engelsmän. Livet som viking är mekaniskt en fröjd nu när utvecklarna karvat bort mycket av det överflödiga så att min Eivor snabbare kan bli starkare och det dröjde inte allt för länge innan jag hade ett litet utbud av förmågor och attacker att använda mot kaxiga saxare. Röstskådespeleriet och den valda erans mystik är kanske inte seriens bästa, men det är ändå spelet jag haft lättast att plocka upp och fortsätta spela utan att det känns som att det ödslar min tid på triljoner sidosysslor utan låter mig i någorlunda takt sprida min vikingastil landet runt. Och vad kan jag säga, att ta en långbåt och grabba skatter från ett kloster blir aldrig gammalt.

Total War: Warhammer II
Detta är strategispelet jag installerar om flest gånger på min dator, utan tvekan. Jag tror jag skulle kalla det för mitt favoritstrategispel just nu, speciellt när jag också äger det första spelet och kör den fullkomligt massiva Mortal Empires-kampanjen där dussintals fraktioner över två kontinenter med alver, vättar, svärd och monster ska slåss om dominans. Det är något speciellt med det här spelet och hur alla de olika raserna, och deras subgrupper, känns unika och har olika mekaniska förutsättningar för att vinna. Vare sig det är Skavens som med mörk magi och ännu mörkare vetenskap försöker förpesta världen eller dryga skogsalver som försöker jaga bort främlingar från sina gräsmattor så är varje runda unik. Jag ser fruktansvärt fram emot det tredje spelet i serien och hoppas det förbättrar belägringar av städer och diplomatin, som jag skulle kalla Warhammer II:s största svagheter för stunden. Men trots detta så är jag fortfarande förälskad i det här spelet som jag spelat till och från sedan 2017 utan att tröttna.

Våra mest spelade spel 2020 (3)

Olof Westerberg:
Animal Crossing: New Horizons
Animal Crossing uppmanar till ett kroniskt, lågintensivt spelande, och hade det inte släppts redan i mars så hade det aldrig nått en placering på denna lista. Sällan har jag nämligen spelat mer än en eller ett par timmar i veckan, men jag kommer tillbaka hela tiden, nästan varje dag. Nyheten till denna installation med de börsmarknadsliknande majrovorna var verkligen ett välgenomtänkt drag från Nintendos sida. Jag köper dem på söndag förmiddag och får stor, stor ångest om jag sedan inte loggar in bara ett par minuter, minst två gånger om dagen för att studera prisbilderna. Dopaminet som strömmar till när jag lyckas sälja för åtta gånger mer än ursprungspriset - det är svårslaget. Och alla fina saker jag kan köpa sen!

Det är visserligen en sak, men det stora är förstås det community som växt kring Animal Crossing i och med New Horizons. Dels har jag vänner som inte spelar mängder i övrigt, men som verkligen har tagit till sig Animal Crossing. Vi har besökt varandras öar och visat upp våra kreationer, bytt föremål, haft skattjakter och tävlat i svinroliga hinderbanor. Dels har ju spelet också sålt otaliga miljoner exemplar, vilket gör att kanaler som till exempel subredditen r/AnimalCrossing blomstrar, och ger varje dag nya och kreativa uppslag på saker att göra och inspiration för heminredning. Livslängden blir på så sätt närmast oändlig, och jag tvivlar inte på att detta kommer att bli ett mina mest spelade spel 2021 också.

Rocket League
Det var någon gång förra året, före pandemins utbrott, som jag besökte Counter Strike-spelaren Heatons Kappa Bar i Malmö. Där fick jag chansen att testa Rocket League för första gången tillsammans med ett par vänner, och jag tyckte att det var otroligt kul. När spelet sen blev "free to play" i somras installerade jag det omedelbart, och har spelat var och varannan dag sen dess. Medan jag njuter ytterst liten framgång när jag spelar själv på grund av att jag för allt i världen inte förstår hur jag ska lyckas förvandla min bil till ett flygplan, så är det allra bäst att spela tillsammans med vänner. Kombinationen free to play, cross-platform (och möjligheten att även länka sitt eget konto över plattformsgränser) och låg inlärningskurva, har gjort det till min bekantskapskrets nya "go-to-spel" efter fyra års Counter Strike-spelande, och det säger inte lite. Till skillnad från Counter-Strike funkar det också för både tävlingsspelande och lite mer tramsigt körande framåt midnatt, och bilarna är dessutom så gulliga att man sällan blir sur när man förlorar. Till och med sötare än Renault Clio.

Hades
Jag har alltid gillar "rouge-spel", i teorin. Det här med att ha en enkel formel och upprepa den i oändlighet passar mig väldigt bra eftersom jag gillar "trygga" spel, det vill säga spel som lyckas balansera på den tunna tråden mellan enkelhet och variation där jag aldrig fumlar i blindo. Men jag fastnade aldrig för spel som Darkest Dungeon, det var för knepigt och långsamt för mig. Likaså med Slay the Spire, och Dead Cells uppgraderingssystem var på tok för trögt. Det närmsta jag har kommit kärlek i praktiken är Into the Breach, men som ett stort fan av Diablo-spelen har framför allt Hades charmat mig de senaste månaderna. Trots att det skrivits spaltmeter om det så brydde jag mig faktiskt aldrig särskilt mycket om storyn, utan det var själva actionmomenten som fick mig på fall. Berättelsen fanns där och gav det en kvalitativ inramning, absolut, men under varje slagsmålsrunda var det framförallt känslan av att jag gick igenom karaktärsskapar-fasen, låglevel-upptäckandet, övermäktighet och sen död igen - på runt 40 minuter. Det som jag går igenom i Diablo-spelen på kanske femton timmar upplever jag alltså här på en dryg halvtimme, och det är något väldigt unikt med den typen av komprimerad action.

Våra mest spelade spel 2020 (3)

Marcus Persson:
Diablo III
Blizzards demonslaktare må nu ha några år på nacken men tack vare enträget hårt jobb från deras tajta utvecklingsteam har spelets säsongsbaserade upplägg gått från klarhet till klarhet och fortsätter leverera en sällsamt väloljad gameplay loop. Säsong tjugotvå i ordningen innebar ingen förändring och tillsammans med mina sedvanliga vapendragare så satt vi där som ett gäng fåniga gamla gubbar med skägget fast i brevlådan, slaktandes demoner, odöda, kultister och annat oknytt. Allt med förhoppningarna om ny skinande och lite bättre utrustning som skulle göra oss till ännu mer effektiva mördarmaskiner. Diablo som spelserier har alltid varit en av mina personligen största spelfavoriter genom tiderna och trots en allt mer olycksbådande utveckling hos de numera Activision ägda Blizzard så lever hoppet om att även Diablo IV skall kunna ge oss samma härliga upplevelse men i en ny, fräsigare skrud och med blekare, mörkare färgpalett. Men tills den dagen är här så kommer det tredje spelet i ordningen fortsätta stjäla timmar från mitt liv så länge de nya säsongerna fortsätter pumpas ut. Och jag kommer fortsätta halshugga monster i en aldrig sinande takt i utbyte mot skinande rustningar och vräkiga svärd. Den saken är säker. Stay a while and listen!

Age of Empires II: Definitive Edition
Det är mer än tjugo år sedan jag första gången satt ner och spelade vad som kom att över lång tid dominera realtidsstrategigenren och vara den gyllene standard som alla andra spel inom samma kategori mättes mot. Ensemble Studios tog allt de lärt sig från det första Age of Empires och skruvade upp det till elva och spelet dominerade på våra lokalt arrangerade LAN under högstadietiden. Så att få se spelet i helt ny skrud, proppat med fantastiska livsförbättringar och återkommande balanseringar mellan de olika folkslagen och dess enheter är som att leva i en dröm. Sedan det släpptes för lite knappt ett år sedan nu har jag hunnit dundra in åtskilliga hundra timmar och förundrats över hur vidunderligt underhållande spelet fortfarande är trots sin respektabla ålder. De tre utvecklarna Forgotten Empires, Tantalus Media och Wicked Witch som trälat i snickeboan förtjänar verkligen all respekt och har gång efter gång visat den (väldigt) aktiva spelar basen sin dedikation och håller Age of Empires II Definitive Edition ständigt uppdaterat. Någon påstod att realtidsstrategispelen tillhör en död genre, men jag är villig att påstå motsatsen, och få ting kan mäta sig med tillfredställelsen av en välplanerad anstormning av vrålande Teutoniska riddare och se ödeläggelsen i deras fotspår. Wololo!

Cyberpunk 2077
Gissningsvis årets och kanske decenniets mest polariserande spel vars problem och buggar är många nog för att kunna fylla en bok från pärm till pärm. Men som trots allt lyckades nästla sig in som ett av mina mest spelade spel under detta legendariska skit-år. Jag tänker inte sitta här och ursäkta mig över eller försöka vitmåla det faktum att Cyberpunk 2077 skulle behövt kokas och kryddas minst ett år till i kitteln innan det släppts lös till massorna. Det är rakt av skamligt och otroligt ledsamt att se hur ett dåligt beslut från en liten grupp människor dragit ett helt företags goda omdöme i gruset och mer eller mindre förstört allt de kämpat för under så många, många år. Men med sagt, inget annat spel slukade mig så fullkomligt och fick mig att glömma klockan, missa måltider och prioritera om hela min vardag på samma sätt som denna neondrypande dystopiska framtid. Jag är skamlöst förälskad i Night City och alla de karaktärer och sidouppdrag som spelet bjuder på och trots att jag redan klarat dess huvudhistoria så ser jag ingen anledning att stanna av och sluta spela. Min mästerhackare fortsätter ideligen att terrorisera stadens ljusskygga invånare och där kodknackande inte räcker till för att stävja motståndet så presenteras de istället av gamla Bettan, ett mastodontgevär som jag kärleksfullt byggt på och uppgraderat bortom all rim och reson. Jag älskar Cyberpunk 2077 och det kommer vara otroligt spännande (och kul) att se vad CDPR gör med den fantastiska kärna de nu har, och hur spelet byggs vidare över det kommande året. Wake the fuck up Samurai, we have a city to burn!

Våra mest spelade spel 2020 (3)

Johan Vahlström:
The Witcher 3: The Wild Hunt
Året inleddes med att jag till slut slog till och införskaffade The Witcher 3, ett spel som jag kollat länge på, men aldrig slagit till på. Under en rea var spelet nästan gratis och det gick inte att motstå längre. Det slutade med att jag älskade det så mycket att jag köpte båda expansionerna av bara farten. Det finns ju så mycket att älska i Geralts äventyr och det mesta händer utanför storyn. Jag vet inte hur många timmar jag lade ner på att spela Gwent och att samla vartenda kort och göra samtliga uppdrag som hör till. Att utforska den varierande och fantastiska spelvärlden fick mig att hitta saker hela tiden. Att ett av de bästa uppdragen i ett spel någonsin finns med gör ju inte saken sämre. Jag talar då så klart om Bloody Baron. Om du har spelat det vet du vad jag talar om.

MLB The Show 20
I mina tre mest spelade spel kommer det varje år finnas denna sportserie, vilket kan anses vara märkligt då jag varken sett en enda basebollmatch live eller på TV. Det är helt enkelt så att San Diego Studios har lyckats skapa det bästa sportspelet på marknaden. där man inte ens behöver vara intresserad av sporten för att tycka om spelet. Det finns något avslappnande att slå sig ner och inte behöver använda hjärnan, efter en lång dags arbetande, för mer än att försöka träffa en boll eller kasta ett bra kast. Inga krångliga taktiker eller snabb action, bara enkelt och bra med ett stort djup och bra enspelarläge.

Yakuza Kiwami 2
Jag fastnade för Yakuza-serien med det briljanta Yakuza 0 och framgången i väst har fortsatt för serien i och med deras Kiwami-versioner av de två första spelen. Nyversioner helt enkelt. I Kiwami 2 bestämde jag mig för att göra precis allt som spelet hade att erbjuda, speciellt då sidouppdragen alltid varit det bästa med dessa spel. Så alla uppdrag betades av, minispel som det underbara Cabaret Club Grand Prix och Majima Construction klarades och huvudberättelsen spelades så klart till fullo. Jag hade siktet på att ta platinumtrofén och var inte långt ifrån när jag lade spelet åt sidan för annat. Nu ser jag fram emot att Yakuza 3, 4 och 5 Remastered släpps på Xbox Game Pass senare i januari.

Våra mest spelade spel 2020 (3)

Petter Hegevall:
Dirt Rally 2.0
200 timmar, ganska precis - tillbringade jag i min Racingsimulator under 2020 och all den tiden ägnades åt att spinna runt bland grovgrus och sly i Codemasters briljanta rallysimulator. Jag kvalade in till VM, åkte ur med huvudet före, tävlade mot JWRC-världsmästaren Patrik Sandell, anordnade åtta stycken Hegevall Rally Championship-kvällar och blev mycket bättre än vad jag var i slutet av 2019. Under 2021 har jag dessutom stora planer på hur jag ska kunna förbättra mig ytterligare och kunna hota världseliten.

New Super Mario Bros. U - Deluxe Edition
Min son Frank (snart sex bast) fick en Nintendo Switch i somras och det första spelet jag köpte till honom var Wii U-titeln New Super Mario Bros. U - Deluxe Edition som uppdaterades något och konverterats till Switch för ett par år sedan. Tanken var att spela det tillsammans och relativt raskt springa igenom det. Den planen gick inte som förväntat. Detta eftersom New Super Mario Bros. U - Deluxe Edition är grisigt, sadistiskt, vidrigt, makabert utmanande. De sista två världarna är rent och skärt vansinne och naturligtvis väckte det tävlingsdjävulen i mig, som såg till att vi klarade spelet och samlade i stort sett varenda liten hemlighet innan vi gick vidare och började med Mario Odyssey.

The Last of Us: Part II
26-27 timmar ungefär tog det mig att kravla mig igenom Naughty Dogs makalösa uppföljare och även om det, på det stora hela, inte är jättemånga speltimmar i sig, kommer det med på min lista av den enkla anledningen att jag helt enkelt inte tillbringade lika mycket tid i Half-Life: Alyx, Microsoft Flight Simulator 2020 eller något annat 2020-spel. Det har ju såklart diskuterats i omgångars omgångar om huruvida Naughty Dog sabbade det som de byggde upp med det första spelet eller om de kanske rent utav expanderade och förbättrade konceptet, storyn och karaktärerna från ettan, och jag tycker nog såhär i efterhand att det handlar om det sistnämnda.



Loading next content


Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy