Svenska
Gamereactor
artiklar

Bäst: Ubisoft

Adam har lutat sig nostalgiskt tillbaka och tänkt igenom vad som kan tänkas vara Ubisofts tre absolut bästa spel...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Jag tror inte jag är ensam i att säga att den franska utgivaren Ubisoft varit med och format min barndom med sina spelserier. Faktum är, att nästan alla spelare, oavsett spelsmak, någon gång haft en positiv spelupplevelse med något av de dussintals spelserier de haft under åren. Vare sig det varit hårdnackad militärsimulation som Rainbow Six, välsvarvade äventyr med Rayman, brutala sandlådor med Far Cry, likvidering av tempelriddare i Assassin's Creed eller allt emellan, så har det funnits något för alla från en utgivare som förr sällan drog sig för att experimentera eller innovera. Men vad är faktiskt deras bästa spel? Det är såklart en subjektiv och svår fråga, men här är några av förslagen som jag själv känner är deras starkaste bidrag till spelindustrin.

Tidigare delar ut denna artikelserie:
Bäst: Forza
Bäst: Far Cry
Bäst: Half-Life
Bäst: Pokémon
Bäst: Fallout
Bäst: Gran Turismo
Bäst: Mario Kart
Utvecklarspecial:
Bäst: Id Software
Bäst: Capcom
Bäst: From Software
Bäst: Insomniac
Bäst: Rockstar
Bäst: Rare
Bäst: Konami

Bäst: Ubisoft

(3) Prince of Persia: The Sands of Time
Jag har nog i flertalet artiklar tjatat i omgångar om hur Prince of Persia: The Sands of Time var mitt första spel till Playstation 2 och har en särskild plats i mitt hjärta som ett av mina absoluta favoritspel. Ubisoft Montreal tog Jordan Mechners Tusen och en Natt-inspirerade spelserie från Apple II-tiden och förnyade denna som ett modernare plattformsäventyr. Vi får följa Prinsen som i sin arrogans och jakt på personlig ära i hopp om att få imponera på sin krigarkung till far råkar släppa löst den mytomspunna tidssanden. Det blir ett äventyr genom ett rasande slott, bland monster och fällor där vi plattformar, pusslar och akrobatiskt strider oss fram i hopp om att rätta våra fel och pyngla upp den skurkaktiga Vesiren som lurat oss.

Det som gör särskiljer Prince of Persia: The Sands of Time från så många andra spel var inte bara den fina balansen mellan pussel, plattformande och den intressanta mekaniken med att kunna spola tillbaka tiden, utan också spelets berättande. För spelet är en resa för vår namnlösa protagonist, och hans relation till den sturska prinsessan Farah, som blir vår kompanjon under större delar av spelet, är något av det bättre Ubisoft fått göra i karaktärsväg. Tillsammans utforskar de inte bara förödelsen från den magiska sanden, men utvecklar också en intressant relation när de hjälps åt. Den mänskliga faktorn i denna saga är utan tvekan den största orsaken till att många minns det här spelet så väl och faktiskt såg fram emot Ubisofts nysläpp av spelet som försenades för några veckor sedan. Ett klassiskt spel som förtjänar att spelas.

Bäst: Ubisoft

(2) Rayman Legends
Rayman Legends är ett spel vars produktionsvärde nästan är polerat till skinande perfektion. Ett enkelt plattformsspel som med fenomenal teknisk presentation, adrenalinpumpande musik och utmanande bandesign lyckas sätta sig bland de bästa i sin genre. Det är ren spelglädje med små droppar av tapper frustration under spelets många mer prövande banor, som bara blir mer kaotiska och underhålla ju fler spelare du har med dig i soffan. Det är svårt att förklara mycket bättre än att varenda gång jag plockat upp spelet, vare sig det är ensam eller med en vän bredvid mig, har jag haft en bra stund och om ni saknar sidoplattformare i ert liv så är detta ett av de bästa som har gjorts, och ni kan inte säga något annat.

Bäst: Ubisoft

(1) Splinter Cell: Chaos Theory
Många är nog inte förvånade, men vad finns det egentligen för andra alternativ? Detta var Ubisoft Montreals (oerhört talangfull del av Ubisoft, utan tvekan) magnum opus i sin smygarserie och utmanare till Metal Gear Solid. Den stoiske spionen Sam Fisher smög sig fram med fler redskap än någonsin till sitt förfogande med den bästa bandesignen serien haft. Jag tror inte jag är den enda som vid sekunden någon nämner Chaos Theory med entusiasm utbrister "bankbanan!" och går igenom alla sätt att klara den utan att röra en enda vakt. Det var ett spel som uppmuntrade en till att spela om banorna bättre, tystare och smartare för att bli den mästerinfiltratör Sam Fisher ska vara.

Splinter Cell: Chaos Theory lyckades träffa den fina balansen mellan utmaning och spelmekanisk frihet. Med sitt arsenal var Sam dödlig, även om vi i en direkt strid lätt kunde knäckas som en maräng. Ett utökat arsenal av tekniska leksaker och den nya kommandokniven var allt vi behövde för varje given situation. Mängder av förbättringar under huven gjorde också detta till ett av sin tids mest avancerade spel, med belysning och omgivningar som faktiskt håller ganska bra idag om ni skulle starta upp det på till exempel Xbox i bakåtkompatibilitet. Ett tekniskt mästerverk på sin tid med sin series mest polerade smygande gör detta till en solklar personlig vinnare bland Ubisofts spel och jag drömmer dagligen om att Ubisoft släpper ett spel som faktiskt är en uppföljare till Chaos Theory igen och inte lika mycket superdödsninja som till exempel Spinter Cell: Conviction eller Splinter Cell: Blacklist.



Loading next content


Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy