Svenska
Gamereactor
artiklar

En resande spelmurvels anekdoter: Franska självmordstankar

Hegevall saknar spelresorna och har därför dragit igång en serie högst personliga krönikor om de mest minnesvärda resorna inom spelbranschen som han varit på...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Sedan Corona-pandemin kopplade strypgrepp på hela vår samtid har Gamereactor, kollektivt, åkt på cirka 0,00 spelresor. Noll. Nada. Inte en enda. Och det råder liksom ingen som helst tvekan för egen del att spelbranschen står förändrad på grund av detta, på flera sätt, och att ett av dem innefattar spelresor och det system som stora utgivare arbetat efter de senaste 20 åren. Jag tror bara inte att vi speljournalister kommer att resa land och rike runt längre, även efter Corona, för att hälsa på diverse utvecklare.

De stora jättarna har nu sett att det går precis lika fint att sätta igång ett Skype/Zoom-samtal och få identisk redaktionell täckning utan att tvingas lägga flera hundra tusen kronor på flyg och hotellomkostnader, och det var mitt i detta som jag kom att tänka på alla roliga, roliga minnen jag har från alla de hundratals spelresor jag gjort under årets lopp. För jag har arbetat som chefredaktör för en speltidning sedan 1998 (först Missil, sen Gamereactor) och skrev innan dess recensioner för ett antal mer eller mindre namnstarka publikationer, något som naturligtvis gjort att jag fått möjlighet att hälsa på hemma hos de allra flesta utvecklare du kan stava till. Och det är detta som denna ytterst babbliga, nonsensdränkta, personliga serie med krönikor kommer att kretsa kring. En resande spelmurvels alldeles otroligt tramsiga anekdoter, och detta är den första delen.

Montreal
Året var 2005 och jag fick en inbjudan från Ubisoft att resa till Kanada (Montreal) för att kika på när teamet slutförde storspelet Splinter Cell: Chaos Theory. Jag hade då aldrig varit så långt norr av den specifika världsdelen och förstod naturligtvis att det skulle vara kallt. Ungefär lika kallt som här hemma i Norrland, tänkte jag. Månaden var ju faktiskt januari. Jag hade dock inte gjort mig beredd på, eller kikat någon slags blixtsnabb väderprognos på internet, att det skulle vara så kallt att mitt skelett skulle skallra. Skaka. Men det var det. Montreal i januari 2005 var superkallt. -20° var den varmaste dagen under mina fem dygn i staden och med tanke på att jag, som den idiot jag är, hade tagit med mig en slags fleecejacka plus en dunväst (!) var kölden så pass påtaglig att jag i stort sett bara vibrerade, konstant.

En resande spelmurvels anekdoter: Franska självmordstankar
Spelet då? Ett av de bästa Ubisofts någonsin utvecklat, såklart.

Det var vackert dock, en tjusig och mysig stad där ett underjordiskt köpcentrum under stadskärnan kändes superexotiskt tillsammans med det faktum att 90% av alla invånare jag stötte på enbart pratade franska. Ubisoft Montreals urläckra lokaler var dessutom en absolut höjdpunkt. För studion sitter i en restaurerad gammal bryggeribyggnad i stadens utkant som är ordentligt påkostad sett till design och material, våning-efter-våning, vilket fick mitt besök att kännas extra märkvärdigt. Under den första dagen fick vi en hopplöst långsam rundvandrings-tour genom Ubisofts samtliga våningsplan, vi fick hälsa på i stort sett hela det dåvarande teamet och se mängder av konceptskisser och "idea boards". Det bjöds på lunch i form av cateringsmörgåsar och sockerläsk inne hos studion för att sedan förvandlas till en sightseeing-stund genom Montreal. Under denna dag pratades det alldeles för mycket franska för att jag verkligen skulle kunna ta in allt som visades, även om utvecklarna hemma hos Ubisoft Montreal försökte skifta till engelska så gott de kunde.

Dagen efter var det dags för oss att få kika på spelet (Splinter Cell: Chaos Theory), klämma lite på två av banorna samt prata med de som producerade titeln i fråga. Jag minns att jag gillade allt som visades och att jag var noggrann med att uttrycka min (dåvarande) kärlek för spelserien i sig när jag väl hamnade vid intervjubordet men ännu en gång hamnade jag lite mitt i mellanstolarna med tanke på hur mycket av dagen som förklarades på franska. Vi var dessutom inte särskilt många tidningar på plats varav tre var fransktalande, något som gjorde att jag i omgångar kände mig lite som utomjording i rummet, om det nu finns någon sådan liknelse att tillgå utan att förvirra dig allt för mycket.

Middagen
På kvällen dag två ombads vi som deltog på denna resa att infinna oss i Hotellets lobby vid 19:00 eftersom hela gänget skulle vandra ett par kvarter bort för att äta middag på ett ställe som hette Globe. Ett finare slags stekhus, vill jag minnas. Detta gjorde naturligtvis jag, som absolut ville bli matad med stekt kött och friterade potäter, och under promenaden hamnade jag i ett sällskap där tre personer från Ubisoft Montreal enbart pratade franska. Jag led av jetlag, var dödligt trött och lite såsig sådär, i hjärnan. Något som jag använder som "förmildrande orsak" när jag berättar den här märkliga lilla historien, eftersom jag under kvällens inledning valde att försöka låtsas som om jag förstod vad de tre utvecklarna sade, på franska. De pratade passionerat och snabbt under den iskalla, huttrande stadspromenaden och varje gång någon av dem tittade på mig log jag lite med ena mungipan och nickade medan jag stängde ögonen, som ett miffo. De var nog rätt säkra på att jag, fransk som jag helt plötsligt blivit, höll med om allt de precis sagt och därmed var "en i gänget".

Detta ledde till att jag hamnade vid deras bord. Jag och dessa tre herrar plus en skribent från en fransk speltidning, satt helt plötsligt runt samma bord och under varenda sekund av samtalet som rasade vidare medan vi inväntade maten, låtsades jag förstå allt de sade. Jag tror till och med att jag klämde ifrån mig ett och annat "Ahh!" och "Oui!". Maten kom, samtalet fördjupades och det började verka som att samtliga av de fyra andra vid bordet började ställa frågor till mig, på ett språk som jag begrep noll av. Nothing. Zip. Jag goffade kött och strips för fullt vid det här laget och volymen inne på restaurangen var så pass hög att det inte gjorde någon egentlig skillnad att jag knappt svarade på tilltal. Jag tror att alla fyra bara utgick från att jag var fåordigt blyg, tillbakadragen och framförallt väldigt, väldigt hungrig.

Min franska
Efter att jag pulat ned desserten i min hals och liksom försökt göra mitt allra yttersta för att se till så att kroppen var stinn, fylld och därmed kanske en aning mindre frusen till promenaden tillbaka till hotellet, hade jag glömt bort att fylla i samtalet med mina smidigt infällda "Oui" och jag märkte hur de andra började kräva något mer från min sida. Jag fick direkta frågor. Och istället för att bara säga som det var, att jag inte begrep ett enda litet ord av vad de hade sagt de senaste 91 minuterna, tänkte jag testa vad jag såhär i efterhand skulle vilja kalla för en "kurvboll". Jag kom ju nämligen på att jag faktiskt kunde lite franska. Att jag faktiskt kan en liten smula. Jag hade under ungdomens glada dagar snöat in på en fransk cover av Megadeth-låten som handlade om sångaren Dave Mustaines självmordsförsök, som tydligen bestod av sångtext som till 100% utgjordes av det självmordsbrev som han avsåg att lämna efter sig. Den texten, i sin helhet, minns jag. och det var inte bara så att jag mindes den lite knaggligt sådär, i någon slags ofullständig version... Onej. Jag mindes allt. Med perfekt fransk uttal och allt. Så jag drog igång, som svar på en fråga som garanterat rörde spelvärlden, maten eller Splinter Cell.

"Alors que vous lisez ceci, sachez, mes amis. J'aimerais rester avec vous tous. S'il te plait souris quand tu penses à moi. Mon corps est parti, c'est tout. A tout le monde. A tout mes amis. Je vous aime. Je dois partir. Ce sont les derniers mots. Je parlerai jamais. Et ils me libéreront."

Jag brände av allt, på ett bräde. Som en monolog, med handgester och allt. Och tydligen hade jag precis förklarat att världen var en grym plats och att jag nu tackade för mig, lämnade jordelivet och gjorde mig beredd på självmord. Tiden för mig, var ute. Tack för allt! De fyra fransoserna runt mitt bord gick från de mest livligt diskuterande av herrar till rena rama spöken. De bara gapade. Alla fyra. Alla satt blixt stilla, som statyer. Allt medan jag tror att jag log, lite motbjudande sådär, med hela ansiktet. Något som följdes av att jag reste på mig och promenerade tillbaka till hotellet med sin svinkalla jävla dunväst.

En resande spelmurvels anekdoter: Franska självmordstankar
Farväl grymma värld...

Dagen efter, hemma hos studion igen, var stämningen tryckt. Snacket om den där långa dåren i dunväst som berättat att han avsåg att lämna jordelivet hade såklart gått runt under morgonfikat och jag tvingades förklara mig. När jag pratade med herrarna runt mitt bord, på engelska såklart, och förklarade att jag inte kunde någon annan franska än det jag bjudit på kvällen innan tror jag ärligt talat att de blev ännu mer förvånade. För hur man än vänder och vrider på det hade de ju faktiskt samtalat med en människa under flertalet timmar som nickat och fyllt i, men i slutändan inte begripit ett enda ord.



Loading next content


Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy