Svenska
Gamereactor
artiklar

Bäst Just Nu: Februari

Det har blivit dags för Gamereactors samlade redaktion att delge exakt vilka spel som vi tillbringade mest tid med under förra månaden...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera
Bäst Just Nu: Februari
Petter anser Alyx vara lika bra som Half-Life 2, vilket säger en hel del. Nu längtar vi såklart något kopiöst efter mer.

André Lamartine har spelat:
Resident Evil 7
Efter all redaktionssnack om Capcoms hett efterlängtade skräcktitel insåg jag att jag faktiskt aldrig spelade klart den kritikerhyllade sjuan, av någon märklig anledning. Jag lät det bara stå och damma när jag väl närmade mig slutpartiet för ett antal år sedan och har sedan dess helt glömt bort vad Ethan hade för sig i huset som Gud glömde. Därför lämnade jag Talos Principle lite åt sidan (har bara DLC-bitarna kvar) den här månaden och började trängas med bayou-blobbar i mörka korridorer. Precis som vi tidigare har diskuterat var detta en strålande återuppväckelse av serien som såg ut att ta sina sista andetag med Resident Evil 6 och efter att ha plöjt igenom DLC-delarna har jag bara fått mersmak för Capcoms skruvade skräck. Visst finns det en hel del löjliga partier i sjuan, men det är väl charmen med denna franchise: trams och terror är ju lite seriens signum, där fåniga dialoger och töntiga karaktärer blandas med genuint fasansfulla sekvenser och minnesvärda monster. Nu väntar vi bara på att den massiva vampyrkvinnan ska släcka allas törst nu i maj.

Petter Hegevall:
Half-Life: Alyx
Om det inte vore för att jag känner en saknad efter Gordons närvaro genom 99% av Valves bejublade VR-mästerverk, så skulle jag vilja kalla det för alldeles, alldeles perfekt. Visst finns det saker med VR som gör att jag blir onödigt frustrerad, ibland tar det ju 19 försök att kunna öppna ett elskåp på väggen, något som aldrig hade varit fallet om det hade gått att spela med mus och tangentbord, men det är samtidigt så fantastiskt att verkligen få se vad VR som teknologi kan, och bör, vara. Efter att ha spelat igenom det 18-19 timmar långa, uttömmande, utmanande äventyret en gång redan började jag om och det är en otrolig känsla att vara rena rama Lucky Luke redan från start, den här gången. Jag laddar om snabbare än Billy the Kid, greppar bensindunkar från de gamla rappliga hyllorna runt om i källarplanen under City 17, slungar dem mot zombiefienderna och träffar dem i luften för att utlösa ordentliga explosioner, utan att blinka. Utan att missa. Utan att tänka. Och helt plötsligt hoppas jag att Half-Life 3 baseras på samma motor, på samma upplägg.

Patrik Severin:
Imperator: Rome
Spelet släpptes i ett dåligt skick med märkliga designval. Under Februari släpptes en enorm uppdatering till spelet som förändrade allt från spelmekanik till förändringar av användargränssnittet. Borta är konceptet att alla har stående arméer något som var förhållandevis historiskt inkorrekta för tidsperioden och istället finns det ett nytt milis/legionssystem. Jag gillar också de nya teknologiträden, användargränssnittet och ljuden. Det fanns en gräns över hur mycket man orkar lyssna på sten som gnids mot sten när man trycker i menyn. Jag tycker att spelet börjar komma till sin rätta med dessa uppdateringar. Det spelar som en blandning av Crusader Kings 3 och Europa Universalis 4 utan att gå lika djupt i systemen från endera spel. Det finns även en del inslag från spel som Stellaris. För mig är det tidsperioden som lockar och håller mig kvar i spelet. Stjärnan i paketet är tidsperioden och det är idag ett bra strategispel. För dig som spelat spelet och inte rört det på ett tag kan det vara värt att testa spelet igen med den nya uppdateringen och tilläggspaketet.

Jonas Mäki:
Immortals: Fenyx Rising
Kid Icarus är ett av mina absoluta favoritspel genom alla tider och jag har ända sedan jag spelade igenom NES-äventyret sent 80-tal drömt om mer av den här varan. Visserligen kom ett äventyr till Game Boy, men den monokroma pytteskärmen gjorde inte den färgglada världen rättvisa och det snart tio år gamla Kid Icarus: Uprising är verkligen inte samma sak. Istället har det varit i Smash Bros jag fått hänga med Pit. Tills nu. För Immortals: Fenyx Rising är verkligen det Kid Icarus jag drömt om så länge, bara det att det inte är något Kid Icarus. Det bygger på grunderna från Ubisofts senaste Assassin's Creed-spel men med ett högre tempo, bättre gameplay, tydligare fokus, mer humor och en i mitt tycke bättre värld. För den som tycker att det låter som att jag pissar på Assassin's Creed, vill jag passa på att informera om att både Origins och Odyssey är titlar från förra generationen (Valhalla har jag inte hunnit utforska så mycket ännu) jag gillar väldigt mycket. Det här har resulterat i otroligt många sena nätter där jag sagt till mig själv att "jag ska bara kolla in det där först innan jag går och lägger mig" i ett självbedrägeri av rang. Magiskt bra, helt enkelt.

Johan Vahlström:
Football Manager 2021
Vad är världens mest tidsslukande spel? Svarar du något annat än Football Manager är det för att du inte har spelat det. För många kan det verka vara något av det tråkigaste som finns, kolla på en massa siffror och fotbollstaktiker. Men om du, som jag, väl sätter dig in i det kommer timmarna att försvinna. Det är tur att jag har en bebis nu, så att jag måste gå och lägga mig på kvällarna, annars finns risken att "bara en match till" gör att det är morgon ute innan jag går och lägger mig. Det har hänt kan jag också tillägga. Inte detta år, men tidigare. På den gamla goda tiden. Årets upplaga är mer av det vanliga. Allt som man kan förvänta sig med några små förbättringar. Jag tog över en klubb i National League, Englands femte högsta liga och har de två första säsongerna blivit uppflyttad. Det finns ingen gräns för hur långt jag kan ta den här klubben.

Bäst Just Nu: Februari
Kollektiv droppa i byxan? You bet. Resident Evil 7 i VR är sinnessjukt obehagligt.

Adam Holmberg:
Rainbow Six: Siege
Siege var en röra när det släpptes 2015 men under åren har det uppdaterats och växt rejält med en idag enorm skara spelare över flera plattformar. Den senaste månaden har jag och några kompisar spelat nästan dagligen och denna taktiska "shooter" är ganska beroendeframkallande i sina bästa stunder. En perfekt genomförd attackplan eller ett tajt desperat försvar är lika stor adrenalinkick som när kaoset bryter ut och planer måste ändras i sista sekund eller hur slumpen kan rädda en match vi kanske borde ha förlorat (tackar gudarna för Kapkans fällor som räddat oss många gånger). Det är såklart inget perfekt spel då vissa banor är långt ifrån roliga att spela på och varje match orankat har ganska mycket dötid i början när man röstar bort karaktärer. Sedan så kan spelets community också vara ganska aggressiv och otrevlig i sina stunder. Men om vi bortser från det så är Siege ett spel som fortfarande underhåller och som roar mest om du har några vänner att spela med.

Marie Liljegren:
Marvel's Avengers
Denna månad har jag smugit runt i trikåer och övat på min hjältelandning medans de tighta trikåerna skavt in mellan skinkorna lite osmickrande. Iklädd rollen som vårt ärtgröna argtroll Hulken har jag smashat allt i min väg, som allas vår Plåt Niklas Ironman har jag flugit runt och njutit av utsikten och att peppra fienderna på behörigt avstånd. Som Black Widow har jag njutit av att röra mig i en knarrande svart gummikostym samtidigt som jag sett grymt sexig ut när jag kickat rumpa av elaka framtidsrobotar och som Thor har jag kastat klubba istället för att som vanligt bara lägga klubba vilket bara det var en upplevelse i sig och kunnat grilla korkade soldater med min dunderblixt så det rök ur öronen på dom. Roligast att styra är dock Ms. Marvel som med sina händer som dasslock och armar långa som en ursinnig schimpans sluggar fienderna tillbaka till stenåldern. När detta spel skulle släppas var jag så insnöad på Assassin's Creed Valhalla att jag inte la så stort intresse på det så jag missade hela hissen och dissen som var hur vida det var ett bra eller stinkande spel så tack och lov var mina förväntningar obefintliga.

Och det är kanske därför jag kunnat njuta gott av spelet, inga hypade förväntningar som gjort mig besviken och jag har inte hängt läpp för nått som inte känts bra i jämförelse till trailers eller liknande. Och som nördig Marvel-älskare har jag haft kul även om jag saknat lite av det härliga tugget karaktärerna har i filmerna. Trots jag nu kört ut spelet känns det tyvärr som jag har missat mycket då jag inte riktigt hängt med i hur jag ska uppdatera min gubbes styrka och färdigheter, jag har mest tryckt på samma knappar i striderna och det har funkat så poängen flög lite förbi mig. Kommer ju inte ta några priser för årets spel men jag har haft kul när jag kickat röv och utforskat, och glöm för all del inte att gå in i hordermode och samla alla lådor som finns med total onödig dynga som inte ger så mycket som jag hade hoppats. Hade läst att det skulle vara lite buggfest i spelet men jag har lyckligtvis spelat igenom hela utan att landa på rumpan en enda gång så det skålar vi för! Önskar jag kunde säga samma sak om spelet jag precis börjat spela, Cyberpunk 2077 men det är en helt annan historia.

Henric "Max-arean" Pettersson:
Dead by Daylight
Jag tror vi alla kan vara överens om att det råder en enorm speltorka just nu. The Medium klarade jag ut efter drygt sju timmar och i slutet av månaden införskaffade jag mig Assassin's Creed: Valhalla där mättnadskänslan infinner sig väldigt fort. Assassin's Creed hade verkligen behövt vila nu, känner jag. Av denna anledning är inte detta det spel jag spelat mest under februari månad utan åter igen är det Dead by Daylight som jag ägnat mest tid med. Nu i större sällskap än någonsin förr (även om vi i det större sällskapet bara hunnit spela en gång tillsammans). Februari har varit en stressad månad för mig där jag kommer hem sent och inte haft tid att spela särskilt mycket. Just därför har det varit extra skönt att bara hoppa in i Dead by Daylights mörka värld och spela någon match innan dagen är slut. Kanske kommer det även vara mitt mest spelade nästa månad också med tanke på den nya expansionen. Eller kommer den nya expansionen av Marvel's Avengers faktiskt få mig att fastna på riktigt igen?

Olof Westerberg:
Demon's Souls (PS5)
Jag fick ju äntligen tag i en PS5 för ett par veckor sen - och vad ska man spela då? Demon's Souls såklart, och jag ville inte vara sämre. Jag har lyckats trycka in närmre 30 timmar och måste säga att det är helt fantastiskt. Det är otroligt snyggt, striderna känns tunga och miljöerna är så obehagliga (Reapern får mig att vilja kräkas) att jag inte vågar spela efter att frugan lagt sig. Till en början var jag verkligen orolig över svårighetsgraden, speciellt eftersom jag än idag aldrig klarat ett Soulsborne-spel utan tidigare bara tagit mig drygt halvvägs genom Bloodborne. Men med lugn och ro, lite grundläggande guider och en tillstymmelse till sunt förnuft så har jag faktiskt klarat mig rätt bra. De flesta bossarna pryglar jag till och med på första försöket, och då bara måste jag väcka frugan för att berätta om bedriften.

Marcus Persson:
Valheim
Som från ingenstans kom denna helsvenska skäggsimulator och lade beslag på all min fria tid under februari. All planering och alla projekt jag hade uppsatta och planlagda att pyssla med, sänkta och sprängda i tusen bitar. Istället svepte Valheim in över mig, grabbade tag om byxlinningen och drog mig i fördärvet likt en vild och passionerad romans på semestern. Över hundra timmar har i skrivande stund plöjts ned i Iron Gates fornnordiska drömvärld och ännu är inte alla bossar kuvade, världen är inte erövrad och haven inte beseglade. Listan på saker som 'måste göras' är diger och lång och ännu syns inte målet på den blodröda horisonten. Nej istället kommer jag och mina likvärdigt skäggiga, brutala och grov-ordade bundsförvanter otröttligt fortsätta vårt yx-svingande, monsterdräpande och bas-byggande tills Ragnarök är över oss och universum förgås. Prisad äro Oden, väl mött i Valhall mina krigare!

Joakim Sjögren:
Final Fantasy VI
Jag har känt mig nostalgisk den senaste tiden. Nostalgisk och rollspelssugen. Av den anledningen fanns det givetvis inget annat att göra än att leta fram en gammal JRPG-pärla från förr, och efter mycket velande fram och tillbaka föll valet till slut på Final Fantasy VI. Jag var visserligen lite orolig på förhand att äventyret skulle kännas lite mossigt då det var minst 10 år sedan jag startade upp spelet senast, men ack så fel jag hade. För vad som började som ett försök att stilla suget har nu eskalerat till ett fullfjädrat försök att nå eftertexterna ännu en gång. Square lyckas nämligen fånga allt som gör denna genre så förtrollande bra i deras sjätte fantasy (eller tredje, beroende på hur man räknar). Vi snackar älskvärda karaktärer, en blandning mellan humor och allvar, en fängslande värld och ett grymt tempo i precis allt från stridsmekanik till berättande. Att Final Fantasy VI är en odödlig klassiker vet vi alla såklart redan, men det tåls verkligen att upprepas med jämna mellanrum.

Bäst Just Nu: Februari
Helsvenska Valheim har snurrat friskt på redaktionen den gågna månaden.

André Wigert:
Bugsnax
Precis som Olof är jag fast i Demon's Soul-träsket, men av någon oklar anledning så är det något fula, aningen upprepande, och det icke-nextgendoftande Bugsnax som tagit flest timmar i anspråk. Det är något helmysigt som ligger över den där färgproppade paradisön och mysteriet med den försvunna valrossen måste lösas! Bara några timmar kvar, sedan blir det Demon's Souls. Bara några timmar till.



Loading next content


Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy