En resande spelmurvels anekdoter: Itagaki behövde min arm

Tidigare delar ur denna artikelserie:
Half-Life-skaparens smutsiga T-shirt
Franska självmordstankar

Detta var under våren 2003, Gamereactor var inte mer än kanske 18-19 månader gammalt och hela grejen med "learning on the job" (som ungdomarna säger) var under den här eran helt klart ett ständigt återkommande faktum. Visst tog jag med mig massor av viktiga lärdomar gällande att driva redaktion samt göra papperstidning under Missil-åren nere i Stockholm, men det gjorde knappast de första fyra åren med Gamereactor enkla. Tvärtom. Det handlade om massor, massor, massor och åter massor av arbete men naturligtvis upplevde jag och resten av teamet varenda sekund som utmanande, underhållande, utvecklande. Och mitt i all trycklämningsstress och allt annat, klämde vi ju alla in en och annan spelresa vilket är en betydande del av detta arbete som jag saknat så in i Norden de senaste åren. För som dubbelförälder blir det helt klart mindre av den varan och sedan Covid19 slog till har det inte blivit en enda. Och det var ju lite så som denna ytterst babbliga nonsensartikelserie föddes. Att försöka återberätta mer eller mindre intressanta reseminnen från alla dessa år som speljournalist. I denna artikel handlar det om Microsoft-mässan X03 som under 2003 gick av stapeln i södra Frankrike, Nice närmare bestämt.

Vi hade precis lämnat Gamereactor Magazine #04 till tryck när inbjuden trillade in i mailkorgen. Vi skulle till Sydfrance och jag tackade naturligtvis ja, direkt. Xbox hade precis blivit 18 månader gammal och det fanns givetvis massor av potential i Microsofts förstfödda spelkonsol. Efter att ha spelat framförallt Halo samt Dead or Alive 3 nästan religiöst sedan premiären 2001 var jag väldigt laddad inför vad Microsoft skulle visa. Och X03 står sig som ett av de mest knökfyllda eventen jag varit på, någonsin - sett till spelen som visades upp (många för första gången någonsin). Vi fick träffa Blizzard, kika närmare på Starcraft Ghost till Xbox. THQ visade upp det för den tiden imponerande Full Spectrum Warrior, Eidos visade upp Deus Ex: Invisible War medan Amped 2, Halo 2, Fable och Project Gotham Racing 2 också dök upp. Inget under denna lilla tvådagarsmässa var dock mer spännande, på förhand, än Deador Alive-producenten Tomonobu Itagaki (Tecmo) och hans kommande, Xbox-exklsiva actiondräpare Ninja Gaiden.

Jag minns väldigt väl hur inte bara vi på Gamereactor utan kollegor från Super Play, Manual och Spel för Alla var precis lika nyfikna och förväntansfulla på det som Itagaki skulle visa. Jag minns demonstrationen som om den skedde igår, vilket har med flertalet olika saker att göra. Först eftersom jag strax innan jag klev in i det särskilda rummet där Tecmo placerats träffade Blizzard och lyckades tjata till mig möjligheten att själv få testa Starcraft Ghost, något som egentligen inte var tillåtet. Blizzard hade beslutat sig för att spela igenom bana nummer två i äventyret medan spelpressen fick kika på, men jag nöjde mig helt enkelt inte med det och tjatade så pass att de till slut tröttnade, och räckte mig The Duke-handkontrollen. Och ja, jag minns ju som jag skrivit flertalet gånger hur mycket jag gillade den snutten som jag fick testa, som i mångt och mycket kändes som en mix mellan Metal Gear och Splinter Cell, dränkt i fenomenalt läcker Starcraft-estetik (såklart). Idag, såhär i efterhand, var det naturligtvis en klart mer märkvärdig händelse än att jag minuter senare blev förolämpad av Tomonobu Itagaki, inte minst med tanke på att Starcraft Ghost lades ned, aldrig såg dagens ljus - och i och med detta erhållit någon slags kultstämpel.

Itagaki satt bakåtlutad i en liten trästol när vi klev in i Ninja Gaiden-rummet, iklädd mörkröd sidenskjorta och en nitutrustad läderpaj. Han bar såklart solglasögon inomhus och hejade inte på någon av oss fyra spelmurvlar som klev in i rummet samtidigt. Hans tolk förklarade att vi nu skulle få kika på en beta-version av kommande Ninja Gaiden, att spelet alltså inte var färdigt men att det redan var bättre än så gott som alla spel vi hittills hade stött på, oavsett kategori. Itagaki spelade efter den korta (men kaxiga) introduktionen igenom en liten snutt av den första nivån i Ninja Gaiden och när Ryu kliver in i det där japanska huset med rispappers-dörrar där i början, räckte han fram dosan till mig, som var den som förutom hans tolk satt närmast.

Jag hade såklart aldrig rört Ninja Gaiden förut (eftersom det inte hade släppts), jag hade ingen aning om vilken knapp som gjorde vad eller hur spelet i grunden fungerade. Detta plus det faktum att Ninja Gaiden var och förblir sådär hutlöst utmanande, gjorde givetvis att jag dog. Direkt. Tre vita ninjor hoppade ned från taket och gjorde slarvsylta av undertecknad. Jag ombads starta om, av Itagakis tolk, vilket jag gjorde. Jag dog igen. Igen. Tog mig förbi ninjorna, slog lite på en annan fiende i nästa rum men dog då igen. Och då, bara någon minut in i demonstrationen som Itagaki hade fått nog. Han tog av mig handkontrollen och kommenterade min insats till sin tolk som översatte. "Itagaki-San vill att du slutar spela hans spel eftersom du är värdelös. Dina fingrar ser ut att vara för stora". Och ja, han hade ju inte fel, på någon av punkterna. Istället fortsatte han att spela igenom halva nivån ungefär, själv, medan han pratade om hur mycket snyggare hans kommande spel var än allt annat på marknaden. Han hade inte fel där, heller. Ninja Gaiden var då, 2003 - världens överlägset snyggaste spel.

Fem minuter senare började vi ställa frågor till Itagaki som då hade slagit av konsolen och vridit sin stol mot oss fyra. Jag minns inte allt som sades men jag minns att han lyckades förolämpa Harada-San (Tekken-producenten) i samma visa som han förklarade att Dead or Alive var ofantligt mycket bättre, på allt, än Namcos långvarigt hyperpopulära slagsmålsserie och unnan vi visste ordet av, var vi på väg mot hotellet igen med en övertaggad Ed Fries längst fram i bussen som uppmanade oss att se ljusare på framtiden för Xbox än någonsin tidigare. Ett par timmar senare var vi ombytta och forslade till en avskild, avspärrad strand-portion där Microsoft riggat för fest. Det stod franska kockar längs strandkanten och grillade alla möjliga typer av protein, i kvällssolen, medan servitörer kutade runt i sanden och serverade drinkar, champagne och snittar. Öl fanns det också, i drivor. Den hade stoppats ned i isfyllda oljefat som stod utplacerade på kanske fem ställen på stranden.

I dessa tunnor fanns det kanske tio olika sorters öl, alla var i glasflaskeform och eftersom isen smälte, vattnet läckte lite ut genom de restaurerade gamla tunnornas underkant och eftersom Itagaki är en mycket kort man (hans tolk var ännu mindre) uppkom ett problem för dessa herrar gällande den humle-baserade rusningsdrycken. Itagaki ville nämligen bara dricka en särskild typ av spansk öl (om jag inte missminner mig) och dessa flaskor låg nu bland halvsmält is en meter ned i tunnorna och skvalpade. Ingen av de från Tecmos Team Ninja kunde nå dem. Väldigt få på stranden kunde nå dem, om sanningen ska fram. Jag, med mina rätt groteskt långa babianarmar hade dock noll problem och rätt tidigt tvingades jag inta rollen som någon slags dedikerad öl-grävar-upphämtare. Jag stod väl halvt-om-halvt nedstoppad i öltunnorna under minst en timme, fiskade flaskor åt folk och mitt i allt dök Itagaki och hans tolk upp.

"Itagaki-San undrar om du kan plocka upp en ölflaska av följande märke och typ åt honom" Sade tolken med ljus stämma. Vilket jag såklart gjorde. Den lilla mannen i skinnjacka och solglasögon (fast det var 28 grader varmt och mörkt, pimplade sedan bira som inget jag någonsin sett vilket ledde till att Gamereactors chefredaktör blev hans personliga öl-fixar-slav. Jag måste ha håvat upp tio flaskor där under de närmaste timmarna och på något slags outtalat, märkligt sätt var det väl så det gick till när Itagaki började gilla det vi gjorde och gör här på Gamereactor. För även om jag sabbade visningen av hans idiotsvåra ninjaspel med min okunskap och enorma fingrar, blidkade jag ju såklart demonproducenten med öl-fixet, och när jag träffade honom ett antal år senare inför Dead or Alive 4, minns han fortfarande armarna, ölen och den där kvällen på stranden.