Bäst: Sega

Få företag har ett så pass speciellt, reserverat utrymme i mitt sotsvarta gubbhjärta som Sega har, fortfarande. Ingen annan kan abonnera på den platsen. Ingen kan fösa ut dem därifrån, även om de under de senaste 15 åren enligt mig varit ofantligt mycket sämre än vad de än gång var, vad de kanske till och med borde vara. Min första spelkonsol som snorig sexåring var ett Coleco Vision, min andra var en Sega Master System och jag tror att min första ordentliga spelförälskelse var Wonder Boy. Jag dyrkade även Fist of the North Star-stickspåret Black Belt, Hang On, Dragon's Trap, Alex Kidd, Fantasy Zone samt My Hero. Och när det var dags att uppgradera och välja 16-bitarskonsol ett antal år senare, då föll mitt val på en Mega Drive, eftersom jag ville spela Sonic, Streets of Rage Outrun, Castle of Illussion, Ecco, Alex Kidd in the Enchanted Castle, Toe Jam & Earl, Shinobi III samt Quackshot mer än vad jag vill spela det som just då var de hetaste titlarna till Super Nintendo. Och ja, så har det ju fortsatt. Jag har alltid älskat Sega även när de med nedläggningen av Dreamcast samt hela deras konsoltillverkning gjorde mig så pass besviken att jag inte kunde sova, eller äta - så består kärleken. Och det har i och med detta varit direkt gräsligt svårt att plocka ut mina tre favoriter bland alla deras fantastiska spel.

Tidigare delar ur denna artikelserie:
Bäst: Total War
Bäst: Forza
Bäst: Far Cry
Bäst: Half-Life
Bäst: Pokémon
Bäst: Fallout
Bäst: Gran Turismo
Bäst: Mario Kart
Utvecklarspecial:
Bäst: Id Software
Bäst: Capcom
Bäst: From Software
Bäst: Insomniac
Bäst: Rockstar
Bäst: Rare
Bäst: Konami
Bäst: Ubisoft
Bäst: Nintendo
Bäst: Tecmo
Bäst: Team 17
Bäst: Square Enix
Bäst: Namco

(3) Streets of Rage
Jag vet att tvåan rent allmänt anses som det starkaste spelet i denna fantastiska serie, men för mig har det alltid varit originalet som legat närmast hjärtat (det där svarta, du vet). Jag läste för första gången om Streets of Rage som 13-åring i ett nummer av brittiska Computer and Video Games. Jag begrep inte hela recensionen, men betyget 98/100 talade naturligtvis sitt tydliga språk och när recensenten bjöd på en avslutningsknorr som förklarade att Sega knäckt Final Fight, då var jag vid det laget så sugen att jag inte kunde sitta stilla. Men Streets of Rage var inte släppt i Europa, då. Och det skulle dröja, runt ett år som det verkade. Jag kringgick detta genom att köpa en piratkassett via annons i Gula Tidningen, som vid ankomst tvingade mig att med avbitartång knipsa sönder kasettluckan på min relativt nya (kära) Mega Drive, för att ens få ned den i facket. En gastkramande eftermiddag för en aningslös 13-åring, såklart. Resten är historia. Jag spelade det varje dag i ett drygt år. Klarade det flera hundra gånger och älskar det fortfarande så mycket att det svider i skallen när jag ser retroscreens från den inledande banan.

(2) Sega Rally Championship
Arkadspelet var inte bara banbrytande, nydanande, innovativt och banade därmed väg för en våg av 3D-rallyspel. Det var också så pass beroendeframkallande att det vid ett tillfälle fick mig att börja ifrågasätta min förmåga att tänka klart. För jag brände busspengarna i arkadspelet så pass många gånger att jag slet ut flertalet par skor genom att promenera hela vägen hem, istället. Så mycket älskade jag Sega Rally. När Sega AMII sen lyckades med bedriften att konvertera det till Saturn på ett sätt som ingen någonsin hade förväntat sig, var inköpet av deras problemkantrade 31-bitarsburk ett faktum. Jag köpte en Sega Saturn och Sega Rally, sen spelade jag det oavbrutet i två års tid. Magiskt bra. Otroligt originellt med den där slappa, sladdrigt underhållande bilfysiken, den vanvettigt höga fartkänslan och speakern som skrek "Fiiiiiiiiinish!" varje gång man korsade mållinjen i sin kantigt urläckra Lancia Delta HF Integrale.

(1) Nights: Into Dreams
Sonic då? Yakuza? Monkey Ball? Wonder Boy? Phantasy Star? F-Zero GX? Virtua Fighter då? Jet Set Radio? Daytona USA? Chu Chu Rocket? Många riktigt, riktigt bra spel har dundrats ut från spelfabriken som stavas Sega och jag skulle kunna göra en Topp-100 här, faktiskt. Framförallt är det väl kanske Sonic 2 och Wonder Boy: Dragon's Trap som jag sörjer lite att jag inte får skriva om här, eftersom topplistan redan är utstakad för egen del. Men ja, samtidigt går det liksom aldrig att komma ifrån att Segas bästa spel genom alla tider var ett lite bortglömt, lite missförstått Saturn-äventyr med en bångstyrig, småbråkig drömdemon vid namn Nights i huvudrollen. Det var magiskt. Det är magiskt än idag. Och jag minns det som igår när det väl släpptes. Jag var 18 år gammal, var på väg att gå ut gymnasiet, jobbade som frilansande spelrecensent för två tidningar och fick paketet med Nights: Into Dreams + den analoga specialdosan som spelet bundlades med, levererat till lokaltidningens nöjesredaktion en särskilt solig juni-dag, cirka tre veckor innan det skulle släppas. Jag visste att jag älskade Sonic Teams titlar, såklart - Men visste ingenting om Nights som såg så himla luddigt ut. Den eftermiddan satt jag på soffan med munnen på vid gavel, 100% oförstående. För jag begrep ingenting. Vad skulle jag göra? Hur klarade jag banorna? Varför blev den lilla rödklädda flickan en flygande narr helt plötsligt? Det tog en timme eller två för mig att verkligen greppa vad Nights: Inte Dreams var, men när polletten trillade ned, var jag fast. Yuji Nakas lilla drömska stickspår var expansivt, fantasifullt, unikt, märkvärdigt, varierat, minnesvärt, atmosfäriskt, utmanande och vackert som en sommardag. Jag älskade Nights. Älskar det fortfarande.

Vilka är dina tre favoritspel från Sega?