Alla har vi våra favoriter när det kommer till atmosfär. Titlarna som på bästa tänkbara sätt omsluter oss, suger in, vägrar släppa taget. Spelen som erbjuder eskapism på en nivå som väldigt få underhållningsprodukter gör. Och jag har under den senaste veckan funderat massor på vilka spel, genom alla tider, som jag anser erbjuda bäst atmosfär. Spelvärldarna som gör att jag kopplar bort den riktiga världen helt och hållet och bara dyker in, släpper taget. Det har blivit en diger lista, minst sagt, som jag valt att dela upp i två - och nedan hittar du den första halvan.
Mafia II
Även om det var kanske något för linjärt på sina ställen och även om det fanns uppdrag i Illusion Softworks mästerliga uppföljare som inte riktigt förtrollade, var atmosfären i spelvärlden fullständigt makalös. Den fiktiva staden Empire Bay baserades på valda delar av New York, Boston och San Francisco och det jobb som utvecklarna gjorda med allt från grundläggande arkitektur till detaljer, färgsättning, ton och musik - gjorde att jag utan tvekan kunde leva mig in i rollen som aspirerande storgangster från första till sista stund. I Mafia II, till skillnad från i exempelvis GTA-serien, var den "öppna" spelvärlden inte öppen för att fungera som lekstuga, utan mer som en dynamisk, omslutande kuliss för att hjälpa till med att involvera spelaren och bättre kunna berätta en historia som var lika bra som atmosfären i sig.
The Order 1886
Det var naturligtvis tänkt att Sony-studion Ready at Dawn skulle skriva om regelboken för hela actiongenren med det direkt hutlöst haussade PS4-spelet The Order 1886, som såg så fantastiskt lovande ut på förhand. Men det blev ju aldrig så. Inte ens nära, eftersom det hade strukturella problem, kändes enfaldigt rent mekaniskt, överdrivet styrt och linjärt och innehöll för klen utmaningsgrad. Det innebar dock inte att atmosfären inte var och förblir alldeles, alldeles fenomenal. London 1886, dränkt i post processing-filter, dimma, mörker och superläckert ljus gjorde tillsammans med kostymer och karaktärer som verkligen gav mersmak - mig som spelare en illusion som jag verkligen skulle vilja se mer av. För den delen av det här spelet som fungerade absolut bäst, var utan tvekan själva atmosfären.
Metal Gear Solid 3: Snake Eater
Jag älskade Metal Gear Solid, tyckte att uppföljaren var högst medioker och dyrkade trean. Bäst i serien, för egen del. Och mycket av det handlar om stämningen, atmosfären. Den där tunga, mörka, märkvärdigt minnesvärda 70-tals-grejen dränkt i Kalla kriget-referenser, gjorde att Snake Eater kändes väldigt unikt. Kojima blandade på ett lysande vis verkliga händelser från Kalla Kriget mellan USA och Sovjet med påhittad galenskap med genmanipulerade supersoldater, 100-åriga mästerprickskyttar och massa annat, slutresultatet var en av de bästa exemplen på enastående eskapism som spelvärlden någonsin berikats med.
Max Payne 2: The Fall of Max Payne
Atmosfären och den unika berättar/design-stilen i Max Payne var enastående. I uppföljaren var den ännu vassare. Otroligt vass. Faktum är att film noir-tonen i The Fall of Max Payne mycket väl kan vara bland det bästa som spelvärlden någonsin sett när det kommer till homogent välformad ton och perfekt inramning. Det iskalla, mörka, dystra New York fungerade som en fullfjädrad karaktär i ett spel där personlighet och identitet var allt. Som krydda på det snömoset hade vi en bättre skriven och mer problemtyngd Max som med hjälp av lönnmörderskan Mona Sax drällde runt och försökte nysta upp en konspiration som trollband mig från första till sista bildrutan.
Bioshock
Rapture var magiskt. Olidligt atmosfäriskt, en unik och originell spelvärld som erbjöd arkitektur och design som vi när Bioshock släpptes aldrig tidigare hade sett inom spelvärlden. Och i kombination med brutalt välskriven story som berättades på ett sätt som hypnotiserade mig, och en mystik som få actionspel kan tävla med - är det enkelt såhär i efterhand att konstatera att atmosfären i detta äventyr var och är enastående.
Grand Theft Auto IV
Jag gillar Grand Theft Auto III mer än fyran. Jag gillar Grand Theft Auto V mer än vad jag gillar fyran, men det handlar ju såklart om väldigt minimala småsaker där, som jag favoriserar i några av Rockstars bästa titlar. Med det sagt anser jag att tonen, berättandet, tyngden och mörkret som genomsyrade GTA IV gör det till Rockstars mest atmosfäriska spel någonsin. Stämningen gick att skära med kniv, under långa partier och den versionen av Liberty City som vi bjöds på här, är fortfarande den mest inlevelserika och intressanta som ett spel inom denna genre (och naturligtvis även spelserien i sig) någonsin bjussat på.
Halo: Combat Evolved
Innan Bungie slog knut på sin egen mytologi, tjorvade till sitt eget scifi-berättande så pass mycket att jag som Halo-fantast tappade bort mig, helt, bjöd de på eskapism som förändrade i stort sett allt i spelvärlden. De vågade ta sig själva och sin story om lojalitet, historik, religion och övertygelse på största möjliga allvar, och det - tillsammans med fenomenal design rakt igenom - gjorde att jag kunde låta mig själv inkluderas och sugas in i en spelvärld, på en ringplanet, som jag aldrig kommer att glömma.
The Last of Us: Part II
Det första spelet bjöd på fantastisk atmosfär, hela vägen. Lysande, lysande stämning som via strålande design, världsbyggande som slog det allra mesta på fingrarna samt enastående välskrivna karaktärer med superb dialog trollband. Tvåan var ännu bättre på just detta. Det var i slutändan inte ett bättre spel, jag håller fortfarande Joel & Ellies makabra resa genom att ödelagt USA högre, men som ren eskapism går det inte att förneka tvåan som något av det bästa som jag upplevt.