Svenska
Gamereactor
artiklar

Zelda firar 35: Våra personliga favoriter

Legend of Zelda firar 35 år i år och detta tänkte vi här på Gamereactor fira med ett antal artiklar. Först ut är en sammanställning av redaktionsmedlemmarnas personliga favoritdelar ur denna anrika spelserie...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera
Zelda firar 35: Våra personliga favoriter

Petter om sitt favorit-Zelda:
Legend of Zelda: A Link to the Past
Jag ville egentligen välja Ocarina of Time, här. För jag har snudd-på lika många otroliga minnen från det mästerverket som jag har från Super Nintendo-äventyret. Men det går inte. Det går icke. Inte eftersom jag dyrkar A Link to the Past mer än 99% av allt annat som släppts i spelform de senaste 40+ åren. Jag minns mycket, mycket tydligt hur jag som 13-åring klev upp 06:00 på mornarna för att hinna spela minst 60 minuter innan jag tog cykeln till skolan. Så besatt, var jag. Och när jag introducerade Frank Hegevall (sex år) för Super Nintendo i höstas, fastnade jag i Links 16-bitarsäventyr, igen. Jag trollbands ännu en gång av den minutiöst utformade pixelperfektionen, av den där tunga, mörka men ändå hoppfullt gulliga atmosfären och av all den charm och karaktär som detta spel erbjuder. Tidlöst och bäst. Min Zelda-älskling, för evigt.

Zelda firar 35: Våra personliga favoriter

Jonas Mäki om sitt favorit-Zelda:
Zelda II: The Adventure of Link
För min del hette bubblarna Wind Waker och Breath of the Wild, men i slutändan är det så att jag aldrig haft roligare eller har starkare känslor för ett Zelda-spel än Links andra äventyr. Han hade blivit lite vuxnare och lade sedermera grunden för stora delar av den japanska rollspelsgenren som än idag hör till mina absoluta favoriter. Jag minns när jag och min kompis satt hemma och ritade kartor, gjorde strategier och berättade för varandra vad vi hade hittat, medan vi sakta men säkert tog oss framåt mot slutet för att få möta den där ruskpricken Ganon som skrattade så hånfullt varje gång vi fick bita i gräset. Just att få riktiga städer, ett ordentligt levelsystem och alla massor av egenskaper kombinerat med en rejäl utmaning, gör att Zelda II: The Adventure of Link sticker ut från högen av kanonspel Zelda trots allt består av, och det är och förblir min favorit.

Zelda firar 35: Våra personliga favoriter

Olof Westerberg om sitt favorit-Zelda:
The Legend of Zelda: Majora's Mask
Jag har mängder av fina minnen med Zelda. Mellan 2015 och 2018 gjorde jag slag i saken och för första gången spelade jag igenom samtliga spel i huvudserien - minus det första, obegripligt krångliga äventyret. Kanske är det till och med min favoritspel-serie någonsin; och det allra bästa spelet av dem? Svårt att säga. Visst är jag enormt svag för Breath of the Wild, så även Ocarina of Time som var mitt första. Men nog slår inget Majoras Mask.

Tidigt 2015 hade jag varit sugen på Zelda ett tag. Det var ju "kult", man skulle ha spelat Zelda, så var det bara. Jag kom äntligen loss och köpte Ocarina of Time via Virtual Console på Wii, men fastnade inte riktigt. Jag orkade inte lägga ner tiden det tog att röra sig över kartan, springa in och ut ur Temple of Time, klura ut problem och lösa pussel, så jag lade ner det efter ett tag. Tills en dag då min vän Karl Fredrik frågade om vi inte skulle ta och spela ut det. Han hade aldrig spelat ett Zelda förr. Tillsammans klarade vi så småningom ut Ocarina of Time, kvällen innan han for iväg till Hong Kong på en termins utlandsstudier. Vi sade att när han kom tillbaka så skulle vi hugga in på nästa, kronologiska del i ordningen - Majora's Mask. Den terminslånga väntan skapade ett så fruktansvärt sug att förväntningarna blev skyhöga. Jag hann undra och göra mig idéer kring om den kända tidspressen skulle förstöra stämningen, om det skulle bli repetitivt att hela tiden börja om i staden, och om den storslagna känslan från föregångaren skulle ha gått förlorad i den mindre världen.

När han äntligen kom tillbaka och vi satte oss ner med Majora's Mask gick det snart upp för oss att det på många sätt var annorlunda. Inga av mina farhågor besannades men inga av mina förväntningar heller. Undergångsmotivet med den ständigt framskjutna, kraschande månen satte den helt unika stämningen från start, och påminde starkt om min favoritfilm Melancholia. Detta var inte en episk berättelse om hjältedåd, vidsträckta slätter, en ond härskare och en värnlös prinsessa. Det var en vuxen och subtil berättelse om det stora utifrån det lilla; det handlade om att rädda vad som räddas kunde innan tiden tog slut. Jag och Karl Fredrik planerade rutter över hur vi skulle rädda de värnlösa byinvånarna och löste problem efter timmar av tankevurpor och överanalyserande - men mest av allt diskuterade vi fan-teorier. För var det något den avskalade världen och undergångsmotivet bjöd in till så var det tolkningar. Vissa teorier var mer utflippade än andra men nästan alla var intressanta: Var Link i själva verket död? Var resan genom staden och de fyra väderstrecken symboler för de fem stadierna av sorg? Och alla maskerna, vad betyder dom?

Till skillnad från både tidigare och senare spel i serien så vågade Majora's Mask krympa perspektivet och skala ner, med allt vad det innebar, och för mig och Kalle Fredde blev Links andra äventyr till Nintendo 64 också det mest intima och personliga. Därför står det allra högst på himlen för min del - möjligen tills Breath of the Wild 2 tar dess plats.

Zelda firar 35: Våra personliga favoriter

Henric Pettersson om sitt favorit-Zelda:
The Legend of Zelda: Ocarina of Time
Det är få spel jag har en så nostalgisk kärlek till som jag har till The Legend of Zelda: Ocarina of Time. Jag tror jag spelade det först när jag var 7-8 år gammal, eller så. Jag menar, jag hade ju inte ens hunnit fylla 3 innan Nintendo släppte detta sagolika mästerverk. Jag var sen på bollen, men det var en helt ny upplevelse för mig. Och jag minns hur svårt jag upplevde det när jag inte ens förstod hälften av dialogen utan tvingade pappa komma in i mitt pojkrum titt som tätt för att översätta och på så vis, förhoppningsvis, hjälpa mig att förstå vad jag skulle göra. Att öppna käften på Jabu-Jabu var en omöjlighet. Ännu hade inte YouTube gjort entré och jag hade inget annat sätt att ta mig vidare på än att vända ut och in på spelvärlden och fråga mina kompisar om de visste hur jag skulle göra. Och det var också det som var så fantastiskt... När man efter flera dagar (ja, kanske till och med veckor) listade ut vad som behövde göras. Jag spelade The Legend of Zelda: Ocarina of Time konstant och kom att göra det de kommande åren också.

Jag minns dessutom hur jag försökte vara den experten som jag själv önskade att jag hade haft, när min lillebror fick spelet av mig (kanske för att uppleva det ännu en gång) till Nintendo 3DS. Jag minns även hur arg jag blev över att lillebrorsan aldrig uppskattade det på samma sätt som jag, utan fortsatte spela Mario Kart 7 och New Super Mario Bros. 2 istället. Ocarina of Time var, och är än idag, för mig heligt. På grund av min enorma nostalgi är jag också därför partisk. För visst älskar jag Wind Waker, Breath of the Wild och Majora's Mask också, men Ocarina of Time var mitt första möte med Link, Zelda och Ganondorf och jag kommer troligtvis aldrig kunna släppa det som min personliga favorit.

Zelda firar 35: Våra personliga favoriter

Marcus Persson om sitt favorit-Zelda:
The Legend of Zelda: A Link to the Past
Som en av redaktionens äldre rävar så sträcker sig mina minnen kring Zelda-spelen hela vägen tillbaka till den gamla goda NES-eran. På den tiden var allt fortfarande lite magiskt och även om jag själv aldrig fick glädjen av att äga Nintendos första konsol så var mina besök hos klasskompisen i huset intill på vår gata frekventa. På deras ovanvåning stod nämligen den lilla grå japanska maskinen och som liten palt var jag så klart trollbunden. Det var också där som jag för första gången fick syn på den gyllene kassetten. I manualen såg allt väldigt avancerat ut och begreppet lösenord hade mini-Mackan inte riktigt lärt sig att förstå, ty jag trodde det krävdes att man slog in en hemlig sekvens av siffror och nummer för att ens kunna starta spelet.

Åren passerade förbi och när tidigare nämnd granne fick hem ett Super Nintendo och jag fick ratta runt Mario i sin 16-bitars skrud för första gången, ja då vart övertygelsen total. Nintendo var en religion och jag blev deras mest hängivne följeslagare. Jag levde och andades Nintendo och lyckades tjata mig till ett alldeles eget SNES lagom till att jag fyllde nio. Ett knappt år efter att maskinen landat i Sverige. Mini-Mackan kände sig vuxen, cool, och tuffast på skolgården. Jag och de andra fräcka grabbarna hånade de stackare som fortfarande lekte med sina fjompiga Nintendo 8-bit. Det var ju leksaker. Vi var det hårda gänget som öste varv i F-Zero, smaskade koopa-skal i bollen på Bowser och slaktade monster i Super Castlevania. Det var under denna eviga jakt på nya tuffa titlar som fick nys om The Legend of Zelda: A Link to the Past. Spelet som på pappret verkade ha allt. Fläskig grafik, stenhård utmaning, maffiga bossar och en enorm värld att utforska. Så sagt och gjort, med surt hopsparade slantar fick jag med föräldrarnas tillåtelse ringa till Nordic Games (på den tiden de var ett postorderföretag) och beställa ett exemplar av spelet. Resten är väl egentligen historia för när jag väl fick ta mina första kliv i kungariket Hyrule så var jag fast och spelets första minuter där man tvingas ut i natten under en piskande regnstorm är fortfarande bland de mest intensiva spelminnen jag har. Det var magi på en helt ny nivå och varje ny skoldag blev en lång nedräkning tills man kunde springa hem och klicka i gång sitt älskade Super Nintendo igen för att kunna fortsätta på Links äventyr.

Jag minns inte exakt hur många månader och liv det tog mig att till slut piska Ganon inne i maktens pyramid. Hur mycket jag skrek och tjöt över (framför allt) Trinexx i Turtle Rock och det förbenade ispalatset i Lake Hylia. Men med en hink av jävlar och anamma lyckades lille mini-Mackan ändå kämpa sig igenom alla faror och plantera den där sista silverpilen i Ganons tryne och återförena trekraften. Eftertexterna rullade, slutet gott, allting gott. The Legend of Zelda: A Link to the Past var avklarat och jag satt och stirrade i oförstånd på min lilla 14" TV, och när texten "and the master sword sleeps again... forever!" slutligen dök upp på skärmen började jag lipa som en stucken gris. Så för mig finns där ingen tvekan. Inget annat spel i Zelda-serien kommer ens i närheten av samma totala perfektion som The Legend of Zelda: A Link to the Past och jag älskar det av hela mitt gamla gubbhjärta.

Zelda firar 35: Våra personliga favoriter

André Lamartine om sitt favorit-Zelda:
The Legend of Zelda: Wind Waker
Jag önskar att jag hade fler spelminnen om lerkrukornas fiende nummer ett och sorgligt nog har de många legenderna om Zelda inte varit en så stor del av mitt gamingliv, men på vägen har jag ändå lyckats samla på mig ett par härliga upplevelser i Hyrule. Det kanske starkaste minnet stavades Wind Waker, något jag ansåg vara en frisk havsfläkt när jag återupptäckte Gamecube-erans många skatter och som med hjälp av sin barnsligt enkla design öppnade upp en lika livlig som somrig spelvärld som bara väntade på att återbesökas i sin sprakande remastrade form många år senare. Met det sagt är jag medveten om att jag har missat majoriteten av Links äventyr och jag kommer, inför kommande Zelda-firanden, att ta mig an fler Hyrule-äventyr för att berika spelhobbyn med nya, spännande erfarenheter. Grattis på födelsedagen Link, Zelda, Tingle, den fallande dödsmånen och allt annat som har utmärkt denna fantasifulla spelserie.

Zelda firar 35: Våra personliga favoriter

Patrik Severin om sitt favorit-Zelda:
The Legend of Zelda: Majoras Mask
Den första scenen när Link sätter på sig en mask i detta spel skapade mardrömmar när jag var liten. Det påminde lite om scenen i The Mask, det här torterandet när masken fäster sig runt ansiktet och formar om personen till något nytt. För Zelda-serien är skräck ingenting nytt, även Ocarina of Time hade sina otäckare ögonblick. Det som gjorde det Majora's Mask så unikt var inte bara temat med masker utan tidsaspekten. De flesta spelen i serien leker med tid men aldrig på detta sätt. Link har tre dagar att förfoga över och måste hela tiden spola tillbaka tiden. Han förlorar också en del föremål varje gång men vissa saker förblir permanent upplåsta. I normala fall är den stora världen mest transportsträckor och grottorna är de riktiga pusslen att lösa. I detta Zelda är det snarare världen som är pusslet du ska lösa.

Olof beskrev det hela på ett bra sätt, som ett spel man kan planera rutter i förväg, något jag inte alltid gjorde. Istället var det den domedagsbrådande atmosfären, ett för sin tid unikt spel och de intressanta karaktärerna som lockade. Musiken var också den strålande. Det här spelet är värdigt att minnas för att det vågade vara så annorlunda och lyckades leverera en oförglömlig resa. Tiden stannar aldrig, även om man kan manipulera den i spelet att gå långsammare och snabbare. Vissa saker öppnas bara vid vissa tidpunkter vilket skapar ett behov att planera lite också. Jag skulle vilja hävda att det här spelet var lite svårare som följd av detta än många andra spel i serien. Just den konstanta pressen av att en måne kolliderar med jorden inom ett par dagar stressade mig konstant under resans gång.

För mig var det inte bossarna eller grottorna som gjort detta till min favorit. Utan helheten, temat och den unika speldesignen runt tid som en konstant faktor. Jag hade kunnat placera Ocarina of Time eller Wind Waker på denna lista också men det är Majora's Mask jag minns allra mest när jag blickar bakåt. Om vi utgår från tidsaspekten som genomsyrar spelserien så finns det inget annat spel som bemästrat det på ett sådant välavvägt och underhållande vis som denna briljanta N64-titel.

Zelda firar 35: Våra personliga favoriter

Joakim Sjögren om sitt favorit-Zelda:
The Legend of Zelda: Ocarina of Time
Jag kommer ihåg det som om det var igår. Året var 2001 och under den gångna julen innan hade vi äntligen skaffat en Nintendo 64-konsol. Jag fyllde sedan elva under den efterföljande våren och i ett av paketen väntade en upplevelse som mer eller mindre skulle förändra mitt liv totalt. Under det färgglada presentpappret fanns nämligen en kartong i en sober svart skrud, och från den eleganta guldtexten kunde man utläsa den numera klassiska titeln: The Legend of Zelda: Ocarina of Time. Att försöka formulera i text vad detta magiska äventyr betytt för mig är smått omöjligt, för min resa med Link genom ett tjusigt (det var det då i alla fall) 3D-Hyrule var en snudd på spirituell resa för både kropp och själ. För allt i Ocarina of Time var perfekt. Stämningen, tempot, svårighetsgraden, hemligheterna, karaktärerna och musiken. Just musiken är något som än idag kan få mig att känna kissrysningar längs med hela kroppen, och hör jag tonerna av Bolero of Fire, Song of Storm eller Gerudo Valley (Du-du-du-du-du-dudidudu, klapp-klapp-klapp-klapp!) så finns risken att jag spontant bryter ut i ett euforiskt glädjetjut. Nä, Link och Zeldas första 3D-lir kommer alltid ligga mig otroligt varmt om hjärtat och även om jag fullkomligt älskar A Link to the Past, Link's Awakening, Majora's Mask,Wind Waker, Twillight Princess samt originalet till NES så kommer jag alltid välja Miyamotos Zelda-debut bland polygoner som min absoluta favorit.

Zelda firar 35: Våra personliga favoriter

Adam Holmberg om sitt favorit-Zelda:
The Legend of Zelda: Breath of the Wild
Detta kanske ses som kätteri i mångas ögon men jag kan motivera mitt val (som tätt följs av The Wind Waker, jag lovar!). Breath of the Wild är utan tvekan det Zelda-spel jag lagt absolut mest tid på, med nästan 200 timmar spelad tid av mig springandes runt ett post-postapokalyptiskt Hyrule. Det är något särskilt Nintendo lyckades fånga med det här spelet som verkligen mekaniskt tilltalade mig vad gäller utforskandet. Jag tror ärligt talat att Det här spelet är det första sedan Grand Theft Auto som 100% rättfärdigade en komplett öppen värld genom något så enkelt som att ha världen mekaniskt påverka dig i hur du spelar och situationen du befinner dig i. System på system som påverkar varandra på ett ibland förutsägbart sätt. Bomb och eldpilar fungerar inte om det regnar, kyla är ett hinder du måste bekämpa med kläder eller verktyg, eldsvådor kan skapa lyftkraft för dig och din glidare och listan går vidare med små, små detaljer och tricks som bara ett företag som Nintendo kan snickra ihop. Istället för att bara vara en skådeplats så kändes Hyrule mycket mer levande än så många andra spel i sin genre. Det enda jag saknade var faktiska tempel och lite mer drivkraft i berättandet, men för vad det var; en vackert öppen värld som interagerar med dig lika mycket som du med den, så var Breath of the Wild en fantastisk upplevelse jag fortfarande spelar på mitt Nintendo Switch när jag har tiden.

Vilket är ditt favoritspel ur denna underbara följetong?



Loading next content


Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy