Filmer vi sett: April

Filmer som Petter Hegevall sett under april:
Mortal Kombat (2021)
Jag vet inte riktigt varför jag längtade så mycket efter den här filmen som jag gjorde, särskilt inte med tanke på hur usel den faktiskt var. Jag trodde väl att ordentlig budget och en hög åldersmärkning skulle kunna innebära något... Mer, för Mortal Kombat. Något bättre. Men ja, det gjorde det alltså inte. Alls. Faktum är att HBO Max-rullen Mortal Kombat (2021) är en av de sämre TV-spelsadaptionerna jag sett, någonsin, med usla prioriteringar på märkliga karaktärsval, fult foto, slö, slapp och menlös fightingkoreografi, rutten klippning, hopplöst billig produktionsdesign, värdelösa effekter och vanvettigt ruttet skådespeleri.

The Father
Sir Hopkins vann ju Oscarn för sin roll som den demente gubben Anthony i den unisont hyllade The Father och det var enligt mig ytterst välförtjänt. Hopkins har varit superb genom hela sin karriär och spelar i den här filmen i princip skjortan av så gott som allt som släpps under det senaste året. I samma veva upplevde jag The Father som tråkig. Inte dålig, alls. Välgjord och unik, men trist. Jag kom aldrig riktigt in i den, brydde mig aldrig om karaktärerna och tyckte att Anthonys perspektiv var relativt ointressant.

High Fidelity
Nick Hornby är min favoritförfattare, genom alla tider - och High Fidelity är utan tvekan en av hans bästa böcker. Lysande. Alldeles, alldeles lysande. Filmen baserad på boken tar sig en del friheter, klipper och klistrar och flyttar historien i sig från London till Chicago men det fungerar så ypperligt i denna adaption att jag alltid är bländad av dess briljans, när jag ser om den för 100:e gången. Cusack är strålande i huvudrollen som Rob, Jack Black gör här sin kanske vassaste prestation någonsin och manuset är fantastiskt, hela filmen igenom.

Erik Nilsson Ranta har sett:
Phone Booth
En film som fokuserar på Colin Farrell ståendes i en telefonkiosk i dryga åttio minuter låter kanske inte så värst vidare jättespännande eller som något som ens är i närheten av att vara värt att lägga ned sin dyrbara tid på. Men när man betänker sig att han står där för att en krypskytt (med Kiefer Sutherlands coola stämma) hotar att skjuta ihjäl honom ifall han får för sig att lägga på luren, så känns det plötsligt hyperintressant. Phone Booth är en nervig, spännande och snyggt berättad historia av Joel Schumacher som med denna pärla får en att nästan förlåta honom för hans neondränkta Batman-filmer med femtontusen närbilder på skrev och de så omtalade bröstvårtorna på superhjältedräkterna. Farrell storspelar och Sutherlands imponerande röstinsats får hans karaktär att kännas oerhört hotfull. En strålande thriller som åldrats riktigt, riktigt bra. Finns på Disney Plus.

Nattvakten (1994)
Den bästa skräckfilmen som någonsin producerats i Norden, punkt slut. Ole Bornedals kusliga berättelse om en ung nattvakt, spelad av ett mycket välbekant ansikte från Game of Thrones, på ett bårhus som börjar nysta i ett mordmysterium som lamslår Köpenhamn är så tät, så spännande och så allmänt obehaglig att man sitter med gåshud från första till sista sekunden. Bårhusmiljöerna ger såklart mycket gratis för den otäcka stämningen, men det är framförallt det smarta sättet som Bornedal bygger upp sin berättelse på som får nackhåren att resa sig. Här låter man saker och ting ta sin lilla tid och jäktar inte fram någonting. Nattvakten är en smart, underhållande (kunggubben Kim Bodnia står för mycket av den mörka humorn) och riktigt läskig film som visar att även vi nordbor kan göra annat än torra diskbänksdraman och mellanmjölkiga polisrullar.

Spoorloos
Det överdrivna användandet av vokalen "O" i titeln avslöjar snabbt att det här inte rör sig om någon Hollywoodrulle. Det märks på andra punkter också. George Sluizers briljanta fransk-holländska thriller om ett par som under en semesterresa stannar till vid en bensinmack varpå tjejen i förhållandet försvinner spårlöst är så mardrömsframkallande becksvart och obehaglig att man knappt vet vart man ska vägen. Hopplösheten och inte minst ovissheten hos den desperata pojkvännen som under flera års tid försöker hitta henne är ruggigt stark, men det är när en intensiv katt-och-råttalek mellan pojkvännen och mannen som kidnappat flickvännen startar som filmen på allvar drar igång terrorn. Med strålande skådespelare, ruskigt effektivt berättande och en fantastiskt obehaglig stämning från första till sista sekund står sig Spoorloos som en av tidernas absolut bästa thrillers. Sluizer gjorde även en förvånansvärt lyckad amerikansk nyinspelning av filmen där Kiefer Sutherland och Jeff Bridges (i en otroligt otäck roll) spelar huvudrollerna, men den når aldrig riktigt upp till originalets fullkomliga briljans.

André Lamartine har sett:
Who Framed Roger Rabbit
Richard Edmund Williams, ett av västvärldens största animationsgenier, vann två Oscars för sitt arbete på denna klassiska deckarkomedi, som än idag står sig som tidernas bästa hybrid mellan live action- och knäppa animationsfasoner. Än idag blir man mer än lovligt bländad av det bästa av två världar, där den Looney Toons-influerade galenskapen satte sig som handen i den fräcka noir-handsken. Vi kommer nog aldrig att se något liknande i en värld där 2D-animationens intrikata skicklighet är ett alltmer döende konststycke, där Who Framed Roger Rabbit är och förblir ett av Williams främsta filmverk. Därför är det olyckligt att hans passionsprojekt The Thief and the Cobbler aldrig slutfördes, en sorglig historia som jag delar med mig av här nedan...

The Thief and the Cobbler: Re-Cobbled Cut
Berättelsen om Richard Williams potentiella mästerverk är lika hänförande som tragisk. Det tog honom närmare 30 år att teckna The Thief and the Cobbler, men då filmen ständigt gick över budget och tog bara längre och längre tid att färdigställa fick han sparken av Warner Bros och filmen misshandlades i form av två versioner kallade The Princess and the Cobbler och Arabian Knights. Idag finns dock en fan-gjord av filmen kallad The Thief and the Cobbler: Re-Cobbled Cut, som har använt sig av storyboards, skisser, klassisk musik och animationstester för att göra Williams mästerverk så mycket rättvisa som möjligt. Att denna fan-version lider av tempobekymmer och lite malplacerad musik gör faktiskt ingenting, för denna arabiska saga (som Disneys Alladin hämtade lite väl mycket inspiration från) är fortfarande det närmaste vi kommer Williams ursprungliga vision och innehåller några av animation-världens mest storslagna sekvenser, någonsin. The Thief and the Cobbler: Re-Cobbled Cut är förmodligen den bästa animerade filmen aldrig färdigställdes, en uppvisning i en perfektionists oändliga strävan efter det omöjliga och jag kan också rekommendera dokumentären Persistence of Vision från 2012, som fördjupar sig i konstnärens minutiösa arbete bakom den ofullbordade drömmen...

The Isle of Dogs
På tal om inget så spanade jag även in Wes Andersons makalösa stop motion-animation om japanska byrackor som dumpas på en sop-ö. Den lår väl inte upp till Fantastic Mr. Fox storhet då hundhistorien oftast är lite väl ryckig och spretig i sin helhet, men detta är ännu ett ljuvligt exempel på regissörens säregna mise-en-scene-rikedom, där man mest njuter av det direkt sinnessjuka detaljarbetet, Desplats fantastiska krigstrummor och det finurliga berättandet. Bara det faktum att sushi-scenen tog åtta månader (!) att färdigställa är inget annat än imponerande. Med tydliga inspirationer från Akira Kurosawas actionregi och fantasin från Rankin/Bass-produktionerna knåpade Anderson ihop en härligt originell och medryckande saga om heder, brutalitet och att inte ta människans bästa vän för givna.

Marcus Persson har sett:
Mortal Kombat (2021)
På förhand verkade ju allt så lovande. McQuoids nyversion av Mortal Kombat såg så där charmigt kul ut, packad med tramsiga karaktärer och övervåld. Detta var ju filmen som skulle hedra arvet av Paul W.S Andersons kultrulle men samtidigt introducera lite samtida mervärden. Vräkigare käftsmällar, hårdare cykelsparkar och lite fräscht nytänkande. Men icke. Festen uteblev. För Mortal Kombat saknar både hjärta och charm. Inte ens striderna är speciellt engagerande och de många klippningarna dominerar och irriterar. Jag vet inte om det är bristande insikt från bakom kameran eller skådespelare med knapphändiga förmågor. Men dåligt är det. Riktigt dåligt. Inte heller hjälper den ruggigt sömniga huvudkaraktären Cole vars tröttsamma prestationssvårigheter är lika upphetsande som ett bad i en isvak. För att inte tala om filmens dödfödda manus, platta foto och genomgående värdelösa behandling av originalmaterialet. Gör om, gör rätt. För detta var rakt av skit.

Dark Waters
Få saker inom filmvärlden gör mig lika pilsk och glad som ett riktigt smaskigt manus drypandes av inspiration från H.P. Lovecrafts mardrömslika verk, och Dark Waters tillhör just exakt denna grupp av filmer. Ett kloster på en enslig ö befolkat av mordiska nunnor, check. En kvinna med ett mystiskt förflutet hemsökt av visioner och drömmar, check. Illavarslande ritualer i skenet av tusentals stearinljus med köttsliga uppoffringar som centralt tema, jajamän. Mariano Bainos bortglömda pärla till film är ett buffébord av obehag, ruggigheter och kroppsskräck där varje liten minut är en stilstudie i mystik när det är som allra bäst.

Riding Bean
Erotiskt mysiga 80-tals animationer, ett funkigt citypop och rock-influerat soundtrack, stenhård action, tuttar och ös. Ja det är Riding Bean i ett nötskal. En riktig japansk klassiker som skåpar ut annat samtida skräp inom genren så som Baby Driver och bjuder oss med på en resa i Bean Bandit och Rally Vincents hjulspår när de försöker rentvå sina namn. Vad som följer är 45 högoktaniga minuter av actionfyllda biljakter och pang-pang där varje scen fullkomligen sprudlar av passion och detaljer på ett vis som enbart handritad animation från denna tid kan. Det är rakt igenom kunglig underhållning och la grunden för vad som sedermera kom att bli Gunsmith Cats-serien.

Vilka filmer har du kikat på under den gångna månaden?