Gone Home
Jag blir helt varm inombords när jag tänker tillbaka på Gone Home. Ett spel som för mig varit okänt bara minuter innan jag började spela. Jag hade bara läst gott om det. Framför allt om dess atmosfär. Det var dagen efter julafton för drygt 7 år sedan. Snön föll utanför fönstret och mitt rum hemma hos mor och far var helt nedsläckt. Hörlurarna var på och jag startade spelet där jag snart befann mig i ett stort hus, alldeles ensam. Gone Home hade en fantastisk atmosfär där man aldrig visste vad man kunde vänta sig stöta på. Ett spöke? Ens döda familj? Gone Homes atmosfär skapar en känsla av enorm ensamhet i detta gigantiska hus med åskan som mullrar och regnet som piskar mot dess fönster. Eftersom huset ryktades vara hemsökt kändes det alltid otäckt att öppna en ny dörr men genom spelets berättare fanns ständigt en nyfikenhet att upptäcka husets hemligheter.

Detta är en annons:

Hellblade: Senua's Sacrifice
Inget spel har någonsin imponerat på mig så mycket som Hellblade: Senua's Sacrifice gjorde. Sett till ljud, alltså. Det var kanske inget spel som jag älskade övriga delar av, men tack vare ljudet levererades spelet med en helt magnifik atmosfär. Ständigt hör jag röster och det tog inte lång tid innan jag själv kände att jag led av psykiska problem där röster dök upp i mitt huvud, eller om det bara var spelet. Det var en berättandeteknik jag aldrig upplevt på samma sätt förut och därför är jag så fruktansvärt nyfiken på att se vad Ninja Theory gör härnäst med deras uppföljare.

Batman: Arkham Asylum
Vare sig man föredrar det första spelet i serien eller något av de andra - tycks de flesta, om inte alla, vara överens om att Arkham Asylum erbjöd bäst atmosfär. Spelet lät oss långsamt utforska ön som Gothams värsta skurkar sitter inspärrade på och bjussade på många olika miljöer. Allt ifrån kusliga obduktionsrum till fängelseceller där de mest psykiskt instabila patienterna kunde överraska oss. Detta i kombination med Scarecrows gift som fick Batman att hallucinera vilket bjöd in till en ännu mörkare och mäktigare atmosfär. Det var helt enkelt ett spel med fenomenal atmosfär.

Detta är en annons:

The Witcher 3: Wild Hunt
Vi har ju med rätta hyllat Witcher 3 i flera gånger sedan det lanserades för sex år. Och nu är det dags igen. För atmosfären i Geralts tredje äventyr är helt makalös och varierande. Helfestliga tillställningar med mängder av alkohol och dans, bortrövade barn i ett träsk, hemsökta herrgårdar... Ja, The Witcher 3 innehöll alla möjliga sorters scenarion men likväl var alla av dem oerhört atmosfäriska för just situationen. Atmosfären fick mig bland annat att känna mig rädd, uppiggad, sorgsen. Allt beroende på situationen och berättelsen. Jag har inte mycket att säga som inte redan har sagts, men jag kan ändå inte avstå från att hylla spelets atmosfär en gång till.

Marvel's Spider-Man
Efter att ha blivit besviken gång på gång när Spider-Man gjort entré i form av ett nytt TV-spel var det fantastiskt att uppleva Marvel's Spider-Man för första gången. New York kändes inte bara levande, men Spider-Man kändes integrerad med staden och dess invånare. Allt ifrån de simpla interaktionerna med gångtrafikanterna till den pampiga musiken som spelades när man väl kastar sig ut från taket av en skyskrapa och kastar i väg ett nät bara meter ovanför marken. Till skillnad från många andra spel där jag hyllat den mörka känslan som atmosfären framkallat, levererar Marvel's Spider-Man en sprudlande känsla av glädje när man utforskar New York. Jämfört med tidigare spellicenser har den där atmosfären i kombination med friheten aldrig funnits, men det åtgärdade Insomniac äntligen.

Ghost of Tsushima
Flera av er minns kanske när Sucker Punch under E3 bjöd på en show med musik skapad med av en shakuhachiflöjt. Ett häftigt sätt att skapa den där känslan från feodala Japan och när man väl hör den och all annan musik i spelet, är verkligen atmosfären på topp. Därutöver har vi alla dueller med mongolerna där man snabbt kunde avrätta dem alla i ett fåtal svärdsving som skapade en mustig känsla av samurajstrider. Jag gillade dessutom hur man integrerade vinden som ett sätt att visa ens nästa mål och hur den smekte de stora blomfälten, samtidigt som jag red genom dem på min häst Kage.

Amnesia: The Dark Descent
Herregud, det har nu gått ett decennium sedan vi först besökte Brennenburg Castle och terroriserades av Alexanders monster. Ni som älskar det här spelet lika mycket som jag gör, förstår säkert också vilken betydelse atmosfären hade här. Sättet att integrera mörkret på som sakta men säkert gjorde Daniel mer galen och fick spelaren att i största mån undvika det, samtidigt som vi tvingade att gömma oss i skuggorna för att inte bli upptäcka var fantastiskt. Atmosfären gjorde Amnesia: The Dark Descent till det kanske läskigaste spelet jag någonsin spelat och det kom att influera många skräckspel därefter.

Firewatch
Jag kan inte tänka mig ett bättre spel att ta en virtuell vandring i än Firewatch. Dess vackra grafik och fina ljussättning gjorde verkligen att det var svårt att ta en paus från spelet. Därutöver var dialogen så fruktansvärt välskriven att man stängde av den verkliga världen smälte samman med den fantastiskt mysiga världen som Firewatch utspelar sig i. Det fullkomligt hypnotiserade mig tack vare miljön och dess ljud och när jag nu skriver detta, inser jag att jag borde göra ett återbesök snarast.

Tidigare delar ur denna artikelserie:
Enastående Eskapism (1)
Enastående Eskapism (2)
Enastående Eskapism (3)