Bäst Just Nu: April

Marie Liljegren har spelat detta under april månad:
Resident Evil 2:Remake
Jag har den senaste tiden suttit och tuggat frenetiskt på mina naglar samtidigt som jag smugit runt med Leon i de kusliga korridorerna på Raccon Citys polisstation. Jag har smugit med andan i halsen och väntat på en "Licker" som jag vet ska dyka upp i mörkret, och trots ett tjugotal omspelningar har han inte dykt upp när jag förväntat mig utan skrämt slag på mig som vanligt. Mr X har jagat mig lika oavbrutet och med samma bestämdhet som om mitt namn hade varit John Connor och hade lilleman kunnat prata hade jag satt en peng på att han hade haft en tysk eller österrikisk brytning. Jag har blivit tuggad på av hungriga Zombies och vovvar som misstagit mig för en tuggleksak och jag har löst pussel bättre än både Magnus och Brasse. Jag har letat efter kortlekens alla symboler på nycklar och jag har sprungit som en galning till närmste sparrum när kulorna sinat. Jag har likt en fegis även stått i samma sparrums dörröppning och pepprat både Lickers och Mr. X trots att jag vet att den senaste är totalt odödlig. Kanske är det frustrationen av att han stalkar mig och bara inte låter mig vara i fred? Kan en kvinna inte få lufsa runt i lugn och ro i ett zombie-infesterat läbbigt hus utan att ha en två meters Arnie-kopia efter sig med lite väl mycket ilska som hade mått bra av att lägga sig på soffan hos nån hjärnskrynklare och tala ut om sina mammaproblem? Men trots allt gnäll så älskar jag spelet mer än allt annat. Mitt mest omspelade spel, och mitt bästa kort att dra när inga andra spel passar. Mitt säkra kort.

André Lamartine:
Root
"Vänta nu lite", undrar ni säkert, "är inte Root ett brädspel?" Det är det! Men nu finns det briljanta krigsspelet även i digital form och har tröstat brädspelsångesten nu när detta underbara spel har fått läggas lite åt sidan tack vare det där nedriga viruset. Dire Wolfs digitala version av Leder Games-mästerverket flyter snabbt på i bärbar form och även om man såklart saknar spelarinteraktiviteten och den tävlingsinriktade vänskapen som bara kan gnistra till under en klassisk brädspelkväll så är detta ändå en oväntad smidig kompensation, som dessutom kommer att lägga till expansionsfaktionerna Riverfolk och Lizards mot slutet av denna månad. För den som är nyfiken på den fysiska Root-upplevelsen kan dessutom använda det digitala spelet för att lära sig alla faktioner, vilket egentligen är brädspelets största hinder för nykomlingar och fram tills viruset har lugnat ner sig spelar jag gärna några fler rundor med dessa blodtörstiga skogsvarelser på min platta.

Nykomlingen Niclas Wallin:
Days Gone
Jag var oerhört taggad på Days Gone ända tills det släpptes ungefär. Jag köper sällan spel på releasedagen men det var ändå ganska nära att det blev en förhandsbokning. Det var ju som väntat en del buggar och lite skavanker här och där vid släppet som gjorde att jag valde att avvakta. Kritikerkåren verkade vara splittrad och min hype dog ut. Har sedan dess hållit utkik när det varit på rea men ändå inte slagit till. Nu i April var det ett av PS Plus spelen och då var det ju bara att ladda ner och köra. Kanske är det så att mina förväntningar var rätt låga vid det här laget, men jag gillar detta skarpt! Det har sina brister och är stundtals väldigt repetitivt, men på det stora hela är det ett riktigt bra spel. Jag gillar storyn och det är framförallt riktigt härligt att blåsa igenom Oregon på motorcykeln, även om man sällan kan slappna av helt. Inledningsvis hatade jag att behöva tanka stup i kvarten, men efter lite drygt 30 timmars speltid så känns det helt naturligt och det tillför ändå ett element av spänning i spelandet. Mycket bra, en underskattad pärla och jag sörjer att det inte lär bli en del två.

Petter Hegevall:
Dirt Rally 2.0
En del av min önskar såklart att jag kunde variera mig lite mer, inte minst för något slags reellt underhållningsvärde i dessa listor. Men om jag skulle säga att jag spelat något annat lika mycket eller mer än Codemasters nu två år och tre månader gamla rallysimulator, skulle min tränäsa växa ut minst 40 cm från gubbansiktet. Jag har tillbringat cirka 20 timmar i Dirt Rally 2.0 under april och även om Fantasian och Rock Band 3 stulit en del tid precis som Mario Kart 8, är det rallyt som dominerat. Jag anmälde mig ju till Svenska Bilsportförbundets officiella Rally-SM 2021 och deltog i deltävling 1: Rally USA där jag hamnade 77:a efter att ha kört punka på sträcka tre, men när det sen ryktades att flera av de som placerat sig i topp nyttjat spelets svagheter och genat genom stora delar, beslutade jag mig för att hoppa av. Jag har dock övat en del, tack vare SM, på sträckor och i länder där jag vanligtvis aldrig kör - vilket jag uppskattar. Rally Sweden framförallt har gått och blivit något av en favorit.

Henric Pettersson:
Assassin's Creed Valhalla
Jag skrev ju förra månaden att april månads mest spelade spel för egen del troligtvis skulle vara Assassin's Creed Valhalla, igen. Och det stämde bevisligen. Jag har haft oerhört svårt att lägga ifrån mig handkontrollen och under helgen jag var gräsänkling tillbringade jag nästan all min tid i det medeltida England. Nu är jag färdig med berättelsen och jag är på flera sätt besviken över spelet. Hur stort det är och hur det ibland gör berättelsen väldigt ofokuserad. Alla aktiviteter som finns att göra är helt enkelt för många och därutöver ofta helt ointressanta. Men jag har fortsatt ändå, och igår låste jag upp trofén för att ha gjort allting i samtliga regioner. Endast ett fåtal troféer kvarstår innan jag lägger undan kontrollen för gott. För fastän spelet är lite för innehållsrikt har jag ändå så pass kul ihop med det för att sluta innan jag låst upp platinum-trofén. För med ankomsten av Returnal och Resident Evil Village har jag helt enkelt inte tid med andra spel än dessa.

Patrik Severin:
Evil Genius 2
Jag har fortsatt spela detta trevliga spel sen det släpptes och det underhåller kungligt. Det har sina brister som jag skrivit om i recensionen men överlag är det ett strålande sätt att pröva sina innersta ondskefulla planer. Mitt senaste alster var att kombinera en sån där pryl från Smash Bros som får folk att studsa iväg, en fläkt, massor med köttätande växter, laserstängsel och en haj. Vägen in till basen var ett enda flipperspel för agenterna som blåste och studsade i ilfart genom en labyrint. När det väl kom till slutet så möttes de av eldkastare, köttätande växter och brännande laserväggar. Om de väl överlevde det så blev det mat till min lite för tjocka haj som jag döpt till Tord. Sen plundrade jag ett par banker försökte övertyga en vaktmästare som blivit kampsortsmästare att jobba för mig. Hans vandringskäpp och teleporteringsförmåga är mycket värdefull för basens överlevnad. Min ondskefulla ledare denna gång är en råbarkad rysk ledare med ett raketgevär på axeln. Problemet är att han är precis så galen som namnet Ivan antyder. Drivor av arbetare har blivit offer för denna raketstrut. Men jag är på väg att bygga mitt domedagsvapen och är ändå helnöjd.

Nykomlingen Måns Lindman:
Slay the Spire
Man måste dö några gånger innan man kan leva sjöng en göteborgsprofil en gång i tiden och naturligtvis syftade han på tortyrliret Slay the Spire. Det fattar man ju såklart. Jag har dött tretusen gånger på en kväll. Känt frustrationen och den bottenlösa hopplösheten spruta ur varje kroppslig por. Märkt hur livet långsamt runnit ur mig. Jag har gett upp, legat i fosterställning ett tag och tyckt synd om mig själv. Även lipat lite. Sådana där Ankeborgstårar som skvätter åt alla håll. Bara för att resa mig upp igen, dra på Eye of the Tiger på högsta volym, klämma en PWO och tänka att nu jävlar gör jag det. Nu känner jag tigerblodet i mig koka. Nu dödar jag den där förbannade donuten, som står där på sista banan i akt 3 och gungar oberört och ser både delikat och störig ut. Jag menar, jag har ju gjort det innan med "Silent" så varför skulle jag inte kunna göra det med "Defect?" För att han är sämst helt enkelt! Okej, jag kanske inte är någon rougelike wizard men någon nivå får det ändå vara på grejerna. Balansen är ju horribel i det här liret. Det kan se hur bra ut som helst och så kommer den där rundan med dåliga kort och då plötsligt sitter man där, med röven överlämnad till en. Igen. Nej, nu har jag dött så många gånger att jag inte kan låta bli att undra när jag faktiskt skall få leva. Förmodligen blir det inte i april i alla fall.

Nykomlingen Johan Mackegård:
Kingdom Hearts
Det är femte gången i ordningen som jag nu har valt att besöka mitt absoluta favoritäventyr från barndomen. Historien om Kingdom Hearts, som ju är ett så otippat spel att det inte ens borde finnas, blev till när en höjdare från Square Enix råkade hamna i samma hiss som en toppchef på Disney och de började prata om att kanske göra någonting gemensamt. Resultatet blev ett av de knasigaste, mest minnesvärda och hjärtvärmande spelen någonsin i min bok. Och det är ta mig tusan fortfarande roligt! Jag har duellerat mot Cloud i Olympus Colisseum, surfat bland trädtopparna med Tarzan, räddat Disney-prinsessor i alla möjliga olika väderstreck och återigen satt käppar i hjulet för Maleficents sluga skurksyndikat. Kingdom Hearts känns alltjämt färskt trots att det har gått hela nitton hela år sedan det först släpptes till Playstation 2 och jag njuter fortfarande som ett barn av att spöa hjärtlösa skuggmonster med min enorma överpimpade nyckel, tillsammans med mina goda vänner Kalle och Långben.

Jonas Mäki:
Outriders
Jag hälsade på släkten tidigt i april för att fira påsk - vilket händelsevis var när Outriders släpptes. Olyckligt, i synnerhet som jag skulle recensera det, men tack vare Xbox Cloud Gaming kunde jag och sambon spendera påsken på ett extremt osocialt vis genom att helt enkelt lira Outriders all ledig tid. Och sedan dess har vi fortsatt. Jag och sambon samt våra vänner har skjutit oss fram på Enoch, spelat om roliga uppdrag flera gånger i jakt på bra loot och startat flera nya karaktärer. Outriders har sina problem (varav de flesta dock är tekniska som fixats till), men dess grundläggande gameplay är precis i min smak och för nästan tankarna till hur det kändes när jag spelade förr i världen. Då var spelen bara var någon timme långa, men hade underhållande spelbarhet som gjorde att de kunde liras om och om igen utan att någonsin bli tråkiga och det är i just det facket jag skulle vilja placera denna actionpärla, som jag för övrigt inte är klar med ännu heller.

Johan Vahlström:
Yakuza 5: Remastered
I förra månadens artikel var det den tredje delen i Yakuza-seriens remake-versioner som gällde. Därefter har jag hunnit spela igenom del fyra och jobbar på den femte. Med en inledning som jag inte alls var beredd på. Jag skrek högt av skratt när Kiryu nu blivit taxichafför och jag tvingas köra race i min taxibil mot ett gäng streetracers. Att ett av hans sidospår dessutom ger minispel där jag kan köra taxi med kunder, där jag måste blinka innan jag svänger, stanna vid rödljus och helst inte bromsa för hårt är ju bara fantastiskt. Och det där bilgänget måste besegras med min supertaxi! Huvudberättelsen fortsätter att vara kanon med en story som pågått under fem spel. Tyvärr lär det ta ett tag innan jag spelar klart den eftersom MLB The Show 21 precis släppts. Ett spel som säkerligen kommer bli maj månads mest spelade. Men därefter ska jag köra klart både Yakuza 5 Remastered och Yakuza 6: The Song of Life. Samtliga tre spel jag nyss nämnde finns dessutom på Xbox Game Pass. Smidigt värre.

Olof Westerberg:
Schack (chess.com)
Ända sen jag började spela dator- och tvspel har jag hört och läst kommentarer som "det är precis som schack" och "du måste tänka som i schack". Jag minns alltifrån äldre exempel som Warcraft 3 till mer nymodiga, självklart schackinfluerade spel som Into the Breach. Eftersom min dator, en Macbook från 2015, är så pass kass som den är, och jag ville ha något att spela i sängen och under sömniga lektioner, så tänkte jag plötsligt att ja, varför inte. Schack får det bli. Och som jag har spelat! Oj, oj, oj! Säkert två timmar om dagen i över en och en halv månad har det blivit, och jag har dessutom hunnit ta mig igenom en slags nybörjarguide i bokform (Bobby Fischer Teaches Chess), men det visar sig tyvärr inte särskilt mycket rent kunskapsmässigt. Jag kvalar just nu knappt ens in som nybörjare (600 poäng), vilket såklart kommer lite som en chock när alldeles nyss gått från att ha klarat Demon's Souls. Men tydligen var kunskaperna som demondräpare inte översättbara till schackbrädet.

Adam Holmberg:
Titanfall 2
Titanfall 2 är ett av generationens bästa actionspel tillsammans med Doom 2016 och det är något jag fortfarande står vid när jag valde att köpa spelet på Steam och spela igenom det med mus och tangentbord (haft det på Xbox innan dess). Det är fascinerande hur Respawn efter kritiken mot bristen av kampanj i det första Titanfall-spelet valde att helt enkelt göra en av de bästa jag spelat. Det är inte storyn, för den är i grunden banal och inte så hemskt originell, utan det är spelets variation, tempo och ypperliga bemästrande av gimmicks. Ena banan är inte den andra lik där antingen omgivningarna eller utrustningen skapar nya hinder för hur vi spelar. Det är en lagom lång och perfekt utstakad kampanj jag hoppas att absolut alla spelar så jag någon dag kanske kan spela ett Titanfall 3 i framtiden. Och att flerspelarläget återigen fått sig lite extra liv på senaste tiden är en enorm bonus då Attrition-spelläget är ett av de bästa jag vet. Prova det för bövelen.

Marcus Persson:
F1 2020
Jag avskyr sport i alla dess former. Det är så sövande tråkigt och ointressant att jag bara vill skrika och kväva mig själv till döds i soffkudden. Men där finns två undantag till denna regel. Ping pong (J-O Waldner är kungen) och F1. Frustande, vansinnessnabba, tok-tekniska, mekaniska underverk till bilar rattade av en rad minst sagt excentriska och färgglada individer. Årets säsong av sporten är igång för fulla muggar och med två lopp avverkade så är spänningen olidlig och vi verkar kunna få en strålande tajt strid om världsmästartiteln i år. Så att jag nu fått för mig att doppa nästan djupt i förra årets upplaga av F1-spelet är föga förvånande. Allt sedan årets säsongstart har jag knäckt varv efter varv på samma banor som F1-cirkusen besökt. Först ut var den sandfyllda Bahrain, följt av den snor-snäva Imola och nu den havssaltsdoftande Algarve i Portugal där helgens lopp går av stapeln. En klassisk bana med lång snabb start- och mål-sträcka, böljande kurvor och några riktigt tajta punkter som framkallar svår ångest. Missa inbromsningen på Primeria och man sitter som en fluga i barriären. Inte för att jag ens är nära att matcha några av deltagarnas varvtider men kul är det.

Joakim Sjögren:
Monster Hunter Rise
Det har inte blivit speciellt många spelstimmar den gångna månaden, men de jag lyckats hinna med har för det mesta tillbringats i sällskap med Monster Hunter Rise. För oavsett om du har ett fönster öppet på tre timmar eller tjugo minuter så passar Capcoms bärbara monsterjakt alldeles ypperligt för att stilla spelsuget. Att manövrera runt i spelvärlden är smidigare nämligen än någonsin och det höga tempot gör verkligen under för en som emellanåt bara behöver den där adrenalinkicken som en virtuell jakt av drakar och grävlingar medför. Om du inte hunnit testa denna lilla Switch-pärla ännu så tycker jag att du ska ge det ett försök.

Vilken titel tillbringade du mest tid tillsammans med under förra månaden?