Sagan om ringen 20 år: Våra minnen (2)

André Lamartine:
Under mellanstadiet konverterade Star Wars-fanatikerna till fantasy-genren när den första Sagan om Ringen svepte över världen och jag var den enda i min klass som vägrade se den. För mig var Jedi-krigare allt. Allt! En ödesdiger fredagskväll hyrde morsan dock Härskarringen på VHS och jag satte mig motvilligt ner i soffan i vad jag trodde skulle vara fantasy-flams. Mot slutet av filmen var kändes det dock som att jag hittade ut från en mörk tunnel, dränkt i mina egna tårar och ett helt nytt perspektiv på filmberättarkonsten. Star Wars-Legot, John Williams-skivan och plastljussabeln byttes snabbt ut mot Games Workshop-figurer, Howard Shores musik och Tolkiens blytunga böcker, som ju kanske var lite väl detaljerade för en pojkspoling. Ändå lyckades både Jackson och Tolkien fånga mig i en tidlös trans som, 20 år senare, ännu inte har släppt taget om mig.

Marie Liljegren:
Men inte kan väl Sagan om Ringen vara 20 år gammal? Det betyder ju att jag är ... Mitt första möte med Sagan om Ringen hette Lars-Åke Thunberg och han var min mellanstadielärare mellan årskurs fyra och sex. Varje dag när vi fick tid över tände han ett ljus på katedern och läste för oss och vi satt som tysta små lamm och slukade varje ord han sa. Han läste alla Tolkiens böcker, från Bilbo till Sagan om Konungens Återkomst och där och då vaknade min kärlek till Aragon. När Peter Jacksons Sagan om Ringen sedan släpptes på bio satt jag och min make med öppna munnar i biosalongens mörker och tyckte att detta var det snyggaste vi sett, och som de filmnördar vi var hade vi sett mycket. Tyvärr började träsmaken ge sig till känna relativt snabbt och Majsan körde en slags rumba i sammetsfåtöljen och bytte ständigt skinka medans hon förvandlades till Donkey i Shrek som ständigt viskade i gubbens öra - " Hur långt är det kvar?" trots att han aldrig heller sett filmen och var lika ovetande som jag. Jag ville aldrig att filmen skulle ta slut men min ändalykt var av en annan åsikt, och närmare tre timmar tyckte både jag och rumpan var i längsta laget. Så de resterande två filmerna fick bioförbud, de sågs istället från en härlig soffa med två kisspauser och högljutt prasslande från en grillchipspåse. Än idag är Sagan om Ringen en av mina favoritfilmer som ses minst en gång var annan månad så jag får min dos av "Dregla efter Aragon".

Johan Mackegård:
20 år! Det är ju egentligen sjukt hur väl de står sig än idag. Mitt första möte med Sagan om Ringen var när jag som liten pojkspoling såg första filmen på TV med familjen en mörk novembernatt. Upplevelsen var inte som med andra filmer utan det var snarare som att kliva in i en annan värld. För det är verkligen vad de filmerna är för mig. En portal till en annan värld. Detaljerna är många så till den grad att varenda bildruta betyder något. När eftertexterna så rullade för pojkspolingen Johans ögon fick jag mig en ny insikt. Det finns två filmer till! Jag hade aldrig varit med om något så storartat tidigare, uppföljare till filmer! Det är inte slut! Äventyret fortsätter etc. Utöver att precis ha sett en av tidernas mest storslagna filmer så var detta alltså mitt första möte med konceptet "Uppföljare". Sedan dess har jag glott på hela serien oräkneliga gånger inte minst varje gång det vankades semester och hela familjen bilade ner till Göteborg. Då satt jag och mina syskon under hela den 12 timmar långa resan och såg trilgin (extended) från början till slut. Skärmen satt i taket och var inte mycket större än en av dagens mobiltelefoner och ljudet i hörlurarna var så sprakigt att undertexter var livsviktigt för att ens kunna urskilja vad som sades. Men där satt vi och älskade varje sekund. Sagan om Ringen står sig fortfarande som en av mina absoluta favoritfilmer och även om jag fortfarande är ganska skeptisk till Amazons kommande serie så är jag vansinnigt sugen på att återvända till Tolkiens Midgård och återse världen som satte ribban för vad en riktigt bra filmupplevelse bör vara. Hobbit pratar vi inte om.

Johan Vahlström:
Jag har tyvärr inte några jättestarka minnen av Sagan om ringen när den första filmen väl släpptes. Jag kommer vagt ihåg att jag såg den på bio med mina föräldrar. Var nåt av mina syskon med? Ingen aning. Har starkare minnen av den första uppföljaren som jag gick ensam på eftersom jag så gärna ville se den och alla var upptagna. Sedan dess har jag sett den ett flertal gånger och det står sig som en av de bästa filmerna någonsin. Som en liten pojkspoling var det ju något som jag knappt sett förut. De storslagna striderna, de läskiga och intressanta karaktärerna. Den där bilden när orcerna "föds" från nån sorts livmoder var ju fruktansvärt äcklig. På tal om karaktärer tyckte ju alla att Aragorn och Legolas var de coola. Gandalf var en av allas favorit, men min personliga favorit var faktiskt Gimli. En riktig komiker. Och filmlängden sen... på den tiden kändes det ju inte att filmerna var tre timmar långa speciellt ofta, de flesta höll sig runt två timmar plus några minuter i värsta fall. Det gjorde att filmen kändes ännu mer som en gigant. Jag provade mig också på att läsa boken då vi skulle välja en bok att recensera i skolan inför klassen. Den föll mig verkligen inte i smaken. Vanligtvis är böckerna bättre än filmerna, men i det här fallet var det tvärtom. 20 år sedan... ja, tiden går verkligen fort (när man har roligt).

Joakim Sjögren:
Mitt första möte med Tolkiens magiska värld skedde någon gång i lågstadiet när jag fick i uppgift att läsa Sagan om de två tornen. Där och då förstod jag inte att boken i fråga var den andra delen i en större trilogi, och jag hängde således inte med i handlingen speciellt bra. Jag trodde som exempel att Pippin var en 7-årig flicka (då det såg ut som det från illustrationen på omslaget) och då jag hade hört talas om Hober sedan tidigare var jag bergsäker på att Boromir måste varit en sån rackare, vilket såklart var bilden jag hade i huvudet när jag läste att den nobla Gondor-krigaren föll mot Uruk Hai-soldaterna i början på akt två. Jag tror sedan att jag orkade ta mig igenom åtta kapitel innan förvirringen blev för stor, och av den anledningen var en tolvårig Joakim inte jätteexalterad när dennes storebror kom hem med VHS-utgåvan av Sagan om Ringen något år senare. Lite visste jag dock att jag, efter blott en visning, skulle bli så pass frälst av Peters Jacksons filmmagi att jag inte bara införskaffade Sagan om de två tornen på VHS året därpå samt gick på biopremiären av Konungens återkomst månaderna senare, utan hela mitt liv kretsade mer eller mindre runt Midgård och den mytomspunna ringen efter detta.

För japp, jag var den där nördiga ungen som prompt skulle lära sig alviska, och om ni trodde det var problematisk att försöka passa in under gymnasietiden så ska ni veta att en matchande ryggsäck och plånboken med Sagan om ringen-tema inte gjorde det lättare direkt. Jag kunde inte bry mig mindre dock då Midgård var en sådan förtrollande magisk plats att bevittna via TV-rutan, och Sagan om Ringen var en sådan underbart fängslande film att det var värt att klassas som en nörd genom ens uppväxt. Den där nörd-kärleken lever dessutom vidare. Än idag får jag nämligen rysningar av Gandalfs möte med Balrogen nere Khazad-dûms förrädiska katakomber, och synen på Sams beslutsamhet att hjälpa Frodo i slutet lämnar aldrig mina ögon torra. För Sagan om Ringen är sannerligen något utöver det vanliga, och jag kan verkligen inte tänka hur mitt liv skulle se ut idag utan inflyttandet från Tolkiens författarskap i allmänhet och Peter Jacksons filmskapande i synnerhet.

Marcus Persson:
Minns mycket väl hur orimligt taggade jag och vännerna var inför första filmens premiär. Enda tillfället någonsin jag dessutom köat till att köpa biobiljetter. Längs en ruggig och regnig kullerstensgata i den skånska kulturens högborg stod jag och mina vapendragare. Genomfrusna och blöta, klockan var tidig jävla morgon och tillsammans med massa andra Sagan om ringen-nördar stod vi där och kacklade som förväntansfulla hönor. Någon hade tagit med sig en bergsprängare på vilken de körde bandade inspelningar från svenska radioteaterns uppläsning av böckerna. Andra hade kommit fullt uppklädda som trollkarlar, alver eller annat oknytt. Kort och gott, stämningen var på topp.

Vi lyckades få tag på biljetter till en föreställning dagen efter premiären och jag kommer tydligt ihåg hur maxad salongen var. Späckad bortom all logik av onödigt överpeppade människor. Det var fantastiskt. Och inte tusan gjorde filmen en besviken heller. Wow vilken upplevelse det var när man satt där och fick se hur en av ens favoritböcker sprang till liv på vita duken. Nog för att jag alltid uppskattade Ralph Bakshis lite märkliga tolkning från slutet av 70-talet men Peter Jacksons nyversion var en tvättäkta kioskvältare. Det var så vettlöst imponerande att man bara baxnade. Strålande skådespel, briljant välavvägt berättande, dundrande episk musik som borrade sig in i ens själ och effekter som grep tag i ens ögon och brände sig fast i tinningen. Peter Jacksons Sagan om ringen är ren och skär filmmagi som är precis lika bra idag som för tjugo år sedan. Den springer ringar runt i princip allt annat i genren och där finns inte en sekunds tvekan om att det är en av tidernas bästa filmer inom genren.

Jonas Mäki:
Sagan om ringen blev för mig något av en snuttefilt då George Lucas som bekant misslyckades fatalt med den första prologrullen i Star Wars-sagan. Magin var för första gången någonsin död och jag såg faktiskt inte överdrivet mycket fram emot del två. Istället var det Harry Potter-böckerna som pockade på uppmärksamhet, och mina minnen från papper/penna-rollspelen dammades av när det började komma trailers från den första Sagan om ringen-filmen. Magi kändes betydligt roligare än kraften och ansträngda sidekicks, och det var bara att kapitulera inför storheten.

Det är alltså filmer som utmanar böckernas storhet och jag minns många, långa hätska diskussioner med dåvarande redaktionsmedlemmen Mikael Sundberg om Sagan om ringen på redaktionen. När trailern kom för Attack of the Clones, var det bara att klappa ihop och bli heltidsentusiast för fantasy. Sagan om ringen-filmerna och Harry Potter-böckerna var och förblir ren magi för min del.

Idag är förhållandet aningen mer komplext. Men bara aningen. Framför allt tycker jag att de skräniga Hobbit-rullarna solkat ner intrycket (precis som Matrix inte är lika njutbar, efter att ha befläckats av uppföljarna) och gjort att jag inte riktigt kan se på Peter Jacksons dunderklassiker med riktigt lika varma ögon.

Hur ser dina minnen från denna storslagna filmpremiär ut?