Svenska
Gamereactor
artiklar

Min spelodyssé: Marie

Det är dags för textregel-drottningen Marie Liljegren att berätta om spelen som format henne som gamer...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Om vi ska hitta var min första resa in i TV-spelens förtrollade värld började får vi spola tillbaka bandet till det tidiga åttiotalet då TV-testbild var det vanligaste programmet som visades på dumburken, hårspraysförbrukningen var på topp och benvärmare höll våra stackars ben varma även på sommaren. Hockyfrillan fanns på var mans huvud och ananaskassler var vårt fredagsmys för ingen hade ens hört talas om Tacos. Året innan våran första konsol presenterades för familjen Wilander brukade jag och min bästis Linda Gull smyga in i hennes storebror Puttes rum som låg i deras gillestuga och där fanns någonting magiskt som jag idag vet hette Commodore 64 laddad med sötchocks-spelet Bubble Bobble.

Min spelodyssé: Marie

Där satt vi som klistrade regniga dagar som två lintottar klädda i pastell från topp till tå och hoppades att vi inte skulle bli påkomna och utslängda innan vi kommit till sista banan. Men att stjäla till sig en spelstund då och då hos Gullan räckte inte till i slutändan för de blinkande skärmarna och trallvänliga melodierna hade satt ett avtryck i mitt lilla barnhjärta. Året 1987 blev det då äntligen dags för familjens första spelkonsol att göra sig hemmastadd i mitt rum där Okej-planscher slogs på väggarna i form av Guns N Roses och A-HA. Det var en grå fyrkantig koloss från Nintendo och min första introduktion till att bli spelnörd bar ett par röda snickarbyxor, käkade magiska svampar och till alla militanta veganers fasa hoppade han ihjäl stackars sköldpaddor på löpande band i sin jakt på att rädda sin kungliga flickvän som var döpt efter dagens rumpemoji. Där och då började min resa.

Min spelodyssé: Marie

Min resa började mjukt. Den började med färgglada spel med trallvänliga melodier som drev mina föräldrar till vansinne. Detta var tiden innan man kunde säga till ungarna att sätta på sig lurar så man slapp de psykande, upprepande och hjärntvättande melodierna. Så ljudet av studsande rörmokare, käpphoppande ankor och ljudet av Fred Flinta på äventyr brukade sluta i att mamma efter att ha gått runt och suckat och morrat om vartannat i en timmes tid kom in med en Blå Blend i mungipan och skruvade ner ljudet på TV:n till noll.

Efter lite förhandlingar att man måste kunna höra när man spelade gick hon till slut alltid med att höja pyttelite. Så jag satt två centimeter från bildrutan som en närsynt liten tomte för att höra och det var inget konstigt med det precis som det inte var konstigt att mammor rökte när de gick runt med barnvagnen eller att vi ungar fick smaka en mun av pappas öl när man satt i knät som liten. Mest av allt spelade jag Super Mario och Ducktales. Plattformsspel vad min genre och i många år framöver var det i just den genre som jag stannade. Jag visste liksom inget annat och allt annat verkade lite skrämmande och framför allt stressande så jag höll mig till det jag visste. Några år senare blev det dags för nästa konsol och denna gång blev det ett Super Nintendo och även här vankade jag in i samma fotspår som innan.

Som i ett bekvämt par ingångna skor trampade jag vidare med allas vår Mario, som inte bara studsade runt och mumsade svampar utan som nu även hade gett sig in på racing i Mario Kart. På denna tid spelade jag vad vuxna nog skulle kalla lagom, och inte som idag när ungar påminner om vita, bleka vampyrer som förvandlas till sten om de träffas av solens strålar och som har ständiga urinvägsinflammationer eftersom de pissar för sällan och ständigt klunkar Nocco utan paus. Mamma behövde liksom aldrig hota att jag skulle gå ut, hon hade mer problem med att få in mig när jag och gatans ungar sprang i varandras trädgårdar och spelade fotboll eller pallade äpplen hos gatans sura gubbe.

Min spelodyssé: Marie

Det dröjde några år innan jag uppdaterade mig från min Super Nintendo och jag missade helt Nintendo 64. Jag hade ju en nära relation med de italienska bröderna, Farbror Joakim och på senare tid även med Blanka som lärde mig att man inte ska pilla i nätkontakter och att alltid sparka under bältet. Spelet Street Fighter 2 blev dock bannat av pappa Jörgen då Majsan råkade sparka en klasskompis på hakan när hon skulle visa en grym spark och skrek Hadouken som en annan galning. Mitt spel begravdes i pappas berömda massgrav där liken efter mina samlarkort Garbage Pail Kids, mina rökelser och nithalsband redan låg nergrävda. Ett bevis på hans svarta får till dotters revolution hade kvävts i sin linda. Pappa Jörgen har alltid haft en klar bild att allt han inte tycker om eller förstår ger mardrömmar eller förvandlar ens barn till ligister över en natt eller som med rökelserna som han var helt övertygad var hasch skulle göra hans stackars dotter till pundare.

Om vi spolar fram några år till konsolen som hade en mer avgörande del i mitt spelintresse så kommer vi till en annan grådassig konsol, jag pratar nu om Sonys Playstation. Denna konsol köptes tillsammans med min dåvarande kärlek som vi kan kalla Piggy. Här enligt gammal vana satt jag och spelade Spyro the Dragon och Muppet Monster Adventure och var rätt nöjd med att studsa runt och plocka ädelstenar och dräpa söta grodor. Dock roade väl mina söta spel med låg åldersgräns min dåvarande make föga, så en dag när han kom hem hade han ett nytt spel med sig som med röda stora bokstäver på plastfodralet stavade ut Resident Evil 2. Framsidan på omslaget övertygade mig med en gång att detta inte var ett spel för mig, för det vita söndertuggade zombienyllet som stirrade tillbaka på mig hade absolut inget gemensamt med min söta lila drake och våra mysiga äventyr på jakt efter äggtjuvar och att rädda andra drakar som en elak groda förvandlat till kristall.

Min spelodyssé: Marie

Och som alla kärringar som tycker man ska göra saker ihop som par satt jag och surade som en barnunge för att han hade köpt ett spel som jag bara vägrade spela och inte kunde medverka i. Så med näsan i vädret lagade jag mat i köket medans gubben laddade in spelet, men några minuter senare segrade nyfikenheten över mig och jag låtsades ha ett ärende förbi TV-soffan dock fortfarande med näsan i vädret så där nonchalant som bara en surande kvinna kan åstadkomma. Den första riktiga filmsekvensen blixtrade förbi, Leon och en brinnande skenande lastbil, snabba klipp över mot staplande odöda och det var där och då jag sjunk ner i soffan och trollbundet fastnade i historien om Umbrella och Raccon City. Detta blev startskottet till att jag öppnade en dörr till helt andra slags spel än vad jag var van vid. Och det blev verkligen ett bamsesteg från min komfortzon. Räddharen hade plötsligt blivit blodtörstig och ville ha mer action än vad Spyro och Kermit kunde inbringa. Hon med ett mod som en mus hade plötsligt blivit vuxen.

Eller, ja så vuxen som jag kan bli med bajs och kisshumor och noll filter i truten. Resident Evil 1 och Resident Evil 3 följde snabbt efter och ett grymt spel som hette Parasite Eve 2. Zombies var min nya passion i livet och alla spel som saknade fiender i form av människoätande förruttnande vandrande lik blev direkt ratade innan jag ens testat dom. Jag ville ha grymma filmsekvenser, pussel att lösa och spänning som höll pulsen i högt tempo. Gullighet och pastellmonster i färggranna världar funkade liksom inte längre.

Min spelodyssé: Marie

I samband med millenniumskiftet dök Sonys nya konsol upp på marknaden, Playstation 2 och med den började spelen nästan spottas ut på löpande band. Det kändes som man aldrig behövde vara utan ett nytt spel med PS2. Det var även här jag fick upp ögonen för sandlådespel, och resan började med ett av de bästa, Grand Theft Auto 3. Att plötsligt kunna röra sig fritt i ett spel kändes helt unikt och det fanns verkligen 1000 saker att göra. Jag la mängder av timmar på att bara köra taxi så att jag kunde staden Liberty City som min egen ficka. Jag satte prostituerade på plats med mitt basebollrack, gängen med min pickadoll och pensionärerna med min dundrande jänkebil.

Alla visste vem Claude var under min vakt och vi gjorde en snabb klättring på karriärstegen inom pastamaffian. Jag älskade varje minut i spelet som blev startskottet för just de så kallade sandlådespelen, och jag har sen den dagen varit trogen Rockstar och köpt varenda spel dom satt sitt namn på. Just Playstation 2 var något av en unik konsol för aldrig har vi haft sån tur att just så många Grand Theft Auto spel släppts som till just den konsolen. Vem kan glömma mästerverk som Vice City, San Andreas och sedan både Liberty City Stories och Vice City Stories? Mina zombiespel fick sig en match de sent skulle glömma, och Majsan insåg att det fanns mer än bara plattformsspel och Resident Evil där ute.

Min spelodyssé: Marie

När jag väl avnjutit öppna världar i spel ville jag ha mer, så jag nosade runt länge och väl innan jag sprang över spelstudion som är kända för sina allt för många buggar, jag talar om Bethesda och deras underbara spel Oblivion. Och med Oblivion började en ny kärlek till rollspel, rustningar och stora skinande svärd. Och vi ska ju inte glömma Sweet rolls, ack dessa Sweet rolls. Just Bethesda har jag än idag en slags hatkärlek till, köper alla deras spel och sen sitter jag och skriker könsord som en dåre mot TV:n när buggarna dyker upp och ibland gör spelen näst intill ospelbara. Men vad ska man göra när man bara måste ha deras spel? Jo, man härdar ut. Man är väl ingen ynklig millenniumbäbis? Men jag ska väl inte berätta hur många tårar av frustration denna 80-talsbäbis lipat medans hon plöjt igenom Skyrim och fått drakvråla NPC:s ut ur grottor när de fastnat eller när jag spenderade tjugo timmar med Fallout 3 DLC Point Lookout där spelet hackade varje steg jag tog som om jag satt med ett internet som någon dåre drev med en motionscykel? Bara det måste väl bevisa min kärlek till spelen, även om det ska erkännas att jag en gång bet av en handkontrollssladd nästan helt igenom i ett hysteriskt anfall som jag inte är särskilt stolt över idag.

Min spelodyssé: Marie

Precis som i alla förhållanden tvingas man ibland göra saker för att göra någon annan glad, och i mitt nästan 20-åriga äktenskap blev det att köra läskiga spel med Mr. Piggy. Han hade en förkärlek till just läskiga spel och jag var ju den stora motsatsen i början. Där han hade nerver av stål hade jag nerver som en med bakåtknäpp tröja på hispan, och många gånger skakade jag bara på huvudet när han kom hem med nya spel som bara skrek nervsammanbrott. Men jag blev hans sidekick och vi nötte allt från Left4Dead till Gears of War. Resident Evil 5 till Army of Two. Och det är nått särskilt att ha en partner att spela med, någon man kan häckla och skrika åt, någon som räddar en från döden och som har ens rygg i en fight. Än idag saknar jag det, även om jag inte saknar honom. Och en fegis som jag saknar verkligen en rygg att gömma mig bakom när jag spelar nått otäckt, nått som får mig att helst bara vilja stänga av. För det blev trots allt ett stort steg för mig, att själv våga köra något som får håren att resa sig på mina armar och magen att pirra av nervositet.

Och vändpunkten blev trots allt när Mr. Piggy gjorde det ultimata sveket efter ett halvt liv ihop, hela mitt så kallade vuxna liv så att säga då jag träffade honom när jag bara var tjugo, en månad efter jag miste min mamma. Det var ett svek jag inte kunde förlåta och jag gjorde där och då beslutet att bara lämna allt. Mitt liv, mina vänner, mitt hus och mitt jobb. Och det var min pappas enkla svar på min fråga om vad jag skulle gör som fick mig att gå och packa ihop ett helt liv på några få dagar. - Kom hem. Och det var precis det jag gjorde. Flyttlasset gick till mitt barndomshem och in i mitt gamla rum som nu hade gjorts om till ett gästrum. Borta var OKEJ-planscherna och heltäckningsmattan.

Min spelodyssé: Marie

De första lådorna som hade packats ner var även de som packades upp först. Lådor med spel, konsoler och handkontroller. Det viktigaste. Spelen blev som terapi för mig, det blev en värld där jag kunde koppla bort vad som gjorts emot mig. Spel jag aldrig ens funderat på att lira kördes plötsligt i skydd av mörkret. Jag fick utlopp för vreden när jag besökte soliga sandstränder där jag slog in huvuden på soldyrkande zombies i Dead Island och jag fick utlopp för mina tårar när jag körde The Last of Us 2. Spelvärlden blev min ventil, min svarta soffa jag la mig ner på och talade ut om mina problem. Det fick tiden att gå, det fick mig att känna mig trygg och framför allt fick det mig att känna alla känslor som finns på känslokartan. Ilska. Sorg. Längtan. Saknad. Frustration. Glädje. Att gå vidare. Men visst tog det tid, därav tacksamheten till alla stackars fiender i mina spel som fick smaka på overkill till max när jag var som argast och deras ansikten ibland påminde lite väl mycket om hans dumma nuna och rumphaka.

Min spelstil förvandlades över en natt. Nu när det inte fanns något manligt kioskmongo att gömma sig bakom i spelsoffan insåg jag att om jag inte skulle gå miste om en jäkla massa bra spel så var det bara till att gräva fram de där extra stora Cojones som jag hade gömt någonstans när vi två blev en. Att jag ensam skulle sitta och bita ner naglarna till knogarna och spela Until Dawn när resten av hushållet var utomlands, helt ensam i ett hus i skogens slut trodde jag inte var möjligt. Att jag skulle springa runt i mörkret i Dying Light trodde jag inte på en sekund heller. Eller att jag skulle våga springa runt där på söderhavsön med halvnakna asätare till bikinibrudar i hälarna i Dead Island. Men jag ska inte ljuga, visst har jag darrat som ett asplöv, som en i sista stadiet av Parkinson medans jag styrt runt Leon i Resident Evil 2 Remake eller som Jill när Nemesis knackade på dörren som en ivrig Jehovas Vittne som bara skulle lämna av ett nummer av Vakttornet i Resident Evil 3.

Min spelodyssé: Marie

Men det spelar trots allt ingen roll, för jag mötte mina rädslor och övervann dom. Och när man gjort det känns inget omöjligt. Förutom Resident Evil 7 då. Det var rena laxermedlet för en ensam harig kärring med IBS och jag stängde av efter halva när jag fick värk i vänster arm och trodde jag fått en hjärtinfarkt och att familjen Baker skulle komma och hämta mig. Jag har kommit långt ifrån spelen med trallvänliga låtar, långt bort från pastell och svampförtäring. Men jag har fortfarande berg i min spelvärld att besegra, att klättra. Jag har en inbyggd anti syn mot onlinespel med multiplayer, mot japanska rollspel och emot first personshooters. Jag dör hellre än att spela strategispel, mest av den enkla anledningen att min enda strategi är att skjuta och springa och jag aldrig hittat ett strategispel där det är möjligt.

Min spelodyssé: Marie

Jag hatar flygspel och framförallt håller jag mig borta från svinsvåra spel, ja jag snackar om Demon Soul. Jag har aldrig förstått poängen, och är än idag övertygad att det är någon slags mansgrej, en penismätartävling män emellan om vem som klarat det och det spelet på värsta svårighetsgraden. Kanske går det tillbaka till tiden när män skulle klubba ihjäl den största mammuten med sina bara händer för att visa vem som var den starkaste i stammen? Och jag förstår ju att dagens moderne man har svårt att mäta saker nu förtiden som låter stort och starkt, att berätta vilken hastighet familjens lådcykel kommer upp i och hur lång tid det tar att ta sig ur skinnyjeansen innan sängdags låter när man tänker efter allt annat än manligt. Men nu när jag har tagit mig an alla dessa spelgenren som jag innan ratade, kanske sitter jag här om ett år eller två och pratar om min nya kärlek till japanska rollspel? Eller så kanske jag sitter här och har en klittmätartävling och skryter hur svåra bossar jag klarat i Dark Souls? Jag ser fram emot att utvecklas som spelare, men även som människa. Men tills dess kommer jag fortsätta att älska Resident Evil, Mass Effect och Red Dead Redemption 2. The Witcher 3, Grand Theft Auto V och Tomb Raider. Horizon Zero Dawn, Uncharted och Assassins Creed. När min gamle svärmor en gång frågade mig när jag tänkte växa upp och sluta spela fick hon det simpla svaret ALDRIG. Och det är sant än idag. Vår generation kommer bränna virkningarna på ålderdomshemmet och spela TV-spel istället. Vi kommer spela Borderlands i stället för Bingolotto. Vi kommer röra oss med Wii i stället för foxtrot. Detta är min spelresa, hur ser din ut?



Loading next content


Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy