Svenska
Gamereactor
artiklar

Filmer vi sett: Juni

A Quiet Place Part 2 har imponerat medan Nobody gjort Hegevall besviken. Dags för Gamereactors filmteam att rapportera om filmerna vi gluttat på under den gångna månaden...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ
Filmer vi sett: Juni
Mackan gillade Nobody medan Hegevall avskydde den. Smaken är som sagt alltid som baken; Delad.

Petter Hegevall:
Sunshine
Jag njuter just nu av ett pågående Danny Boyle-race då jag ser en av hans filmer per kväll, och även om jag älskar första Trainspotting-rullen, Trance, 127 Timmar samt gillar 28 dagar samt Yesterday, är det Sunshine som jag gillar mest från den karln. Jag håller inte med pöbeln om att "Event Horizon"-slutet är opassande eller märkligt, jag gillar vändningen som tusan och jag är rysligt svag för hur religion och tro ställt mot vetenskap i denna genuint briljanta scifi-rulle

Nobody
Marcus gillar. Erik älskar och vissa på redaktionen har gått så långt som att kalla actionscenerna i denna meningslösa John Wick-kopia för "fantastiska". Jag fattar verkligen absolut ingenting. Odenkirk ser ut som en strykrädd, 1200 år gammal kärring och varenda slagsmål, varje liten del av samtliga eldstrider ser ju så inrepat usla och icke-trovärdiga ut att jag bara vill avlida, direkt. Jag gillar enkla, röjiga hämndrullar och jag uppskattar att denna 70-talsgenre är stekhet idag, igen, men allt faller ju på att "hjälten" vare sig kan slåss eller skjuta. Och det kan inte Bob Odenkirk, alls.

A Quiet Place Part II
Jag älskar ettan. Älskar. Den är fortfarande tillräckligt originell, snygg, stämningsfull, spännande och dramatisk för att jag ska kalla den för genrens kanske bästa film på tio år. I och med detta var mina förväntningar på den bioaktuella tvåan kanske lite väl höga, men det ignorerade John Krasinski högaktningsfullt när han satte ihop det jag kan tycka är en av de bästa uppföljarna sedan Terminator 2. Part II är kanske till och med bättre än den fantastiska ettan och hur Krasinski leker med kontraster här, som en del av hans berättarteknik, är så oerhört skickligt.

Filmer vi sett: Juni
Krasinskis efterlängtade tvåa visade sig vara en av tidernas starkaste uppföljare.

André Lamartine:
A Quiet Place Part II
Min återkomst till biografen - en kulturform jag inte direkt har saknat under coronaisolationen - visade sig vara en storslagen sådan. Även om Krasiniskis stekheta tvåa dröjde i över ett år var det faktiskt värd väntan, för uppföljaren var imponerande i så gott som varje aspekt. Jag anser nog att den faktiskt är ännu bättre än föregångaren och även om den slutade lite väl abrupt är det en film jag fortfarande inte har släppt. Jag tänker fortfarande på den olycksdrabbade familjen, ledd av frugan Emily Blunt, och vilken utsöjt tajt klippning det faktiskt rör sig om. Jag älskade verkligen hur berättelsen grenade ut sig och den fortsatta potentialen som den monsterdominerade filmvärlden uppvisade. Förhoppningsvis behöver vi inte vänta lika länge på den obligatoriska trean!

John Wick: Parabellum
För att spinna vidare på "arga män går bärsärk på allt och alla"-tråden som har spunnits i filmvärlden på sistone tog jag mig en titt på den tredje delen av John Wick-sagan, som jag alltså aldrig har sett förrän nu. Medan jag uppskattar hjärndöd film som hellre lägger vikt på sitt visuellt tilltalande rövsparkande har Keanu Reeves-festen aldrig riktigt lyckats övertyga med sin äckligt påtvingade "coolhet". Medan filmerna bara ser bättre och bättre ut når töntighetskalan däremot högre nivåer än någonsin, där en mycket stel Reeves - som ständigt tar med sig klenoder för att göra anspråk på något i världens fånigaste lönnmördarsocietet - pratar med karaktärer som talar tradigt om ett förflutet vi aldrig har sett och mot slutet tog både tålamodet och hjärncellerna slut när fjantreplikerna nådde sin absoluta pik. Nu räcker det med stela hämndgubbar.

Chaos Walking
Efter skräprullar som Infinite och I Care A Lot känner sig mina kära filmkollegor att de redan har hittat årets sämsta filmer, och här kommer ännu en kandidat: en halväten YA-kalkon med Tom Holland och Daisy Ridley i huvudrollerna som inte fungerade överhuvudtaget. Chaos Walking är hopplös och rörig från första till sista filmruta, som efter flera förseningar och inspelningar kollapsade över sig själv på alla tänkbara plan. Konceptet var onödigt tilltrasslad, storyn saknade logik och slutresultatet var huvudvärksframkallande usel i sin presentation. Det mest tragiska är dock att Mads Mikkelsen aldrig tycks få vettiga roller i Hollywood och är här helt bortslösad. Om A Quiet Place 2 var en god anledning att gå på bio igen fungerar Chaos Walking mer som en varningsignal: biograferna är fortfarande packade med skitfilmer.

Filmer vi sett: Juni
Vi är helt klara med Wick nu. Det räcker så. Tack.

Marcus Persson:
Battleship
Juni vart lite av en Liam Neeson-månad för mig. Blev obscent sugen på att pantsätta hjärnan och glo igenom en handfull av de många action-rullar som producerats de senaste tio åren med den gamla gubben i huvudrollen. Men någonstans mellan den brutal-tramsiga Non-Stop och den pinsamt usla The Commuter så gick jag sönder inombords. Jag behövde ett bryt i den monotona geggan och suktade efter ett lyckopiller. Lösningen blev den skamlöst förbisedda filmatiseringen av sänkaskepp, en rulle som trots allt faktiskt har Liam i en av de mindre rollerna. Hur Hasbro ens fick för sig att göra en storfilm av det gamla brädspelet kommer nog förbli ett evigt mysterium för mig men jag är glad att det hände. För här är tramsnivån maxad, osten flyter och allting är så osannolikt och överspelat att man inte kan annat än älska denna kronjuvel av nonsens och explosioner. Battleship förvandlar mig till en sexårig grabb igen och underhåller på ett sätt som få andra actionrullar kan.

The Marksman
Från en briljant Liam-film till den möjligen sämsta han hittills medverkat i. The Marksman är ren och skär böldpest. Det är avrättning genom tusen skärsår. För om Non-Stop och The Commuter båda är rejält usla lågvattenmärken så har de i varje fall nog med handling för att på någon neandertal-nivå lyckas få en att ha bibehållet intresse i filmerna. The Marksman däremot, den förpassar en till limbo. Ett blankt helvete utan något att greppa tag om. Noll manus, Kalle Anka-liknande dialog, usla actionscener och ruttet kameraarbete. Detta är definitionen av dynga och den utan konkurrens sämsta filmen jag haft oturen att uppleva under detta år. Jag säger precis som min kära chefredaktör; Liam det är dags att pensionera dig. För böveln. Gör er själva en tjänst och undvik The Marksman. Den är under inga omständigheter värd ens en enda futtig minut av er tid och jag ångrar bittert att jag torterade mig igenom denna eländiga ursäkt till film. Usch och tvi.

Pauline at the Beach
Efter att jag lyckats göra gröt av min hjärna under i stort sett hela juni med alla Liam-rullarna jag matat igenom så behöves det lite genuin fransk kvalitetsfilm för att återställa balansen i tillvaron. Så vad bättre än Eric Rohmers flirtiga, romantiska dialogfilm om Marion och hennes femtonåriga brorsdotter som tillsammans spenderar några veckor på franska Rivieran. Vi bjuds på långa tagningar, så där underbart mustig dialog som bara fransmännen kan och en veritabel djupdykning i kärlek, romans och dess innebörd för olika personer. Pauline at the Beach är en silkeslen upplevelse som briljerar från första till sista scen med ett tajt persongalleri av intressanta, trovärdiga individer som alla befinner sig i olika delar av livet. Det är en perfekt sensommarfilm fylld av värme och ärlighet kryddad med en sublimt lättsam sensualitet. Så ta fram brieosten, korka upp en Châteauneuf-du-Pape och njut!

Vilka filmer har du kikat på under juni?



Loading next content


Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy