Svenska
Gamereactor
artiklar

Bäst Just Nu: Juli

Gamereactors samlade redaktion har sammanfattat ännu en månad och listat de titlarna vi tillbringat allra mest tid med under juli 2021...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ
Bäst Just Nu: Juli
Marie har favoriserat Andromeda under den gångna månaden.

Marie Liljegren har spelat följande under juli:
Mass Effect: Andromeda
Denna månad har jag haft svårt att få till några speltimmar på grund av tillökning i familjen. Men de minuter jag kunnat stjäla till mig när knytet somnat för natten är fortsättningen på min älskade Mass Effect-saga. Senast jag spelade Andromeda var när det släpptes 2017 och då var det i fel ordning jag började. Jag hade inte spelat ett enda i serien och idag när jag tänker tillbaka så var det ett bra drag från min sida. När folk grät om hur dåligt Andromeda var begrep jag inte vad de snackade om, för jag älskade det. Så efter jag kört ut det började jag på Commander Shepards delar av serien och insåg vad det var folk grinade om. För visst är det så, det är inte detsamma utan allas vår karlakarl Shepard.

Denna gång började jag i rätt ordning och har de senaste månaderna tillbaka betat mig igenom både ettan, tvåan och trean och njutit av sällskapet av min älskade Garrus, Wrex och Edi, och om jag får säga det så saknar jag mitt lilla gäng. När man spelar ett spel en så lång tid så växer man ihop med det, man håller av karaktärerna på tok för mycket och när spelen är slut så känner man en förlust även om man inte vill det. Och det är just det jag gör nu när jag nosar runt bland planeterna med Sara Ryder. Missförstå mig inte, jag tycker fortfarande att det är ett riktigt bra spel, men jag saknar min besättning. Och Sara har tyvärr lika mycket personlighet som ett par av mina gamla trosor. Men jag ska inte gnälla, jag har än så länge bara skrapat på ytan och vet att det växer med tiden. Gäller bara att få ihop tiden att spela nu när Tyzon kommit in i familjen som en virvelvind. Med tänder. Massa små, vassa, tänder.

Petter Hegevall:
Street Fighter Alpha 3
Jag har alltid, alltid, alltid älskat konsolkonverteringen till såväl Playstation 2 som till andra (nyare) konsoler men det är såklart enkelt att favorisera arkad-originalet, som vi köpte av helsvenska arkadbyggarna Arcade Dreams förra året och har tillbringat mer tid tillsammans med än vad jag hade trott. Capcom har gjort förbenat många ohyggligt bra fightingspel men för min del kommer detta alltid att stå som given vinnare bland giganter som Powerstone, Darksiders, Street Fighter II och Street Fighter III: Third Strike. Det vilar dessutom något somrigt Alpha 3 och över att stå lätt hukad likt en gammal farbror iklädd endast denim, och rycka i Sanwa-spakarna på vårt CPSII-arkad. Jag har spelat väldiga mängder den gångna månaden, och jag tänker spela ännu mer under augusti.

Måns Lindman:
Red Dead Redemption 2
Den här månaden har krutröken legat tät här hemma när jag har satsat på den säkraste kraken i stallet. Jag har nämligen startat min blott andra genomspelning av Red Dead Redemption 2 för att plocka upp allt jag missade första gången och det är en del, kan jag redan tidigt konstatera. Rockstars magnifika westerndrama där det alltid finns något nytt att upptäcka är precis lika ljuvligt nu som då och att ikläda sig Arthur Morgans gunslinger gear för att rida över vidsträckta vidder är ren terapi för själen. Visst, jag rör sig fortfarande som ett kassaskåp men vem bryr som om det? Ge mig ett par svängande saloondörrar, gastkramande revolverdueller, någon efterlyst jävel och lite tuggtobak på det så är jag nöjd. Går det dessutom att klämma in en skön banjoslinga någonstans så är vi all fine and dandy. De stackare som står i vägen i min desperata jakt på guld, och därmed också frihet får äta bly. Jag skjuter först och frågar sen och jag är snabbare på hanen än alla prisjägare som vill se mig hängd. I alla fall tidigt, innan mitt förflutna hinner ikapp mig och jag får tugga i mig en rejäl skopa av karma. Min brokiga skara av män och kvinnor i lägret har alltid något nytt för mig att göra, oftast något hämndlystet och det spelar ingen roll hur många som dör så länge det enskilda målet uppnås. Jag är en laglös man i ett laglöst land. Vi är inga hjältar. Vi är snarare skitstövlar, mer eller mindre, oavsett sida. Inga gubbar man sätter sig ned och svingar en bägare med. Vi skulle inte tveka att skjuta ner dig, sno dina pengar och skända din grav.

Bäst Just Nu: Juli
Henric & Olof har tillbringat massor av tid med PS5-versionen av Ratchet.

Johan Mackegård:
Human: Fall Flat
Det hände igen. Trots att jag har redan har vänt upp och ner på varenda sten i Tomas Sakalauskas underbart fåniga ragdoll-simulator en gång tidigare så kunde jag inte hålla fingrarna borta när det släpptes till Playstation 5 i slutet på förra månaden. Trots att uppgraderingarna till den nya generationen minst sagt är minimala och att det lilla Dual Sense-stöd som nyutgåvan uppvisar mest känns malplacerat och ibland direkt störande så går det inte att komma ifrån att Human: Fall Flat är ett fenomenalt underskattat spel som passar perfekt att dra igång ibland som en paus från vuxenvärldens många ansvar och utmaningar. Speciellt med en grupp vänner finns det få saker som blir så löjligt underhållande som att snubbla runt varandra i alla de skruvade världarna som den här pärlan erbjuder. Jag kan starkt rekommendera att du testar det också.

Johan Vahlström:
Yakuza: Like a Dragon
82 timmar och sju minuter. Så mycket tid har jag tillbringat med det som jag räknar som nystarten i Yakuza-serien. Det är en helt ny riktning för serien med ny huvudkaraktär och omgångsbaserade strider istället för den gamla actioninriktade stilen. Jag är ett stort fan av vad de har gjort här. Jag är i princip helt klar med vad spelet har att erbjuda med bara två speciella postgame-grejer kvar. Jag tror inte att jag kommer att göra dem, trots att jag vill klara spelet till 100%. Det kommer nämligen krävas 20 timmar till för att nå nivå 99 på alla karaktärer, vilket krävs för att klara av det slutliga tornet. Hur mycket jag än älskar spelet kommer jag inte att göra det för en ynka grej. Dessa 82 timmar har dock varit helt fantastiska och jag ser mycket fram emot framtiden för denna serie. Ichiban är dessutom en perfekt huvudkaraktär för spelet med en rejäl slev personlighet.

Joakim Sjögren:
Monster Hunter Stories 2: Wings of Ruin
Jag måste erkänna att jag var lite skeptisk på förhand. Att blanda de fartfyllda jakterna från Monster Hunter-serien med det långsamma taktiktänket från japanska rollspel kändes som en sås som skulle skära sig, och då serien dessutom aldrig gjort sig känd för sin story så hade jag inga jättehöga förhoppningar på Wings of Ruin även fast jag uppskattade min korta tid med föregångaren för fem år sedan. Nu har jag dock tillbringat runt 50 timmar på min blodröda Rathalos-drake inuti denna ljuvliga uppföljare och jag har verkligen svårt att släppa handkontrollen, om så bara för att skriva dessa rader. Så trevligt är det nämligen att föda upp nya monster och bekämpa otygs-favoriter från förr, och att bara springa runt i denna färgsprakande 3D-värld är som balsam för själen. Det är långt ifrån ett perfekt spel vi pratar om här visserligen, men underhållningsvärdet är på topp och tillräckligt beroendeframkallande för att få mig att komma tillbaka efter mer, om och om igen. Rekommenderas starkt.

Bäst Just Nu: Juli
Valle har lagt 80+ timmar i Like a Dragon, och älskar det.

Olof Westerberg:
Ratchet & Clank: Rift Apart
Det har varit rätt tight att hinna med att spela i juli. Eller, orka med är väl snarare ordet. Efter att ha övervakat en pool i 30-gradig värme i sju-åtta timmar är det få saker som är mindre lockande än att komma hem och spela, till och med på Switch under parasollen ute på altanen. Trots det har jag lyckats skrapa ihop ett gäng timmar i Ratchets senaste äventyr. Eftersom jag - främst på grund av pengabrist - tillhörde "team Xbox" under PS2 och PS3-generationen är det här faktiskt mitt allra första Ratchet-spel, och det är inte utan viss bitterhet jag frågar mig själv: varför väntade jag tills först nu? Ratchet & Clank: Rift Apart är verkligen precis lagom hjärndött, linjärt, varierat och gulligt - och jag älskar det.

Marcus Persson:
Diablo III: Reaper of Souls
Ännu en månad, ännu fler timmar av monsterslaktande under bältet. Blizzards nu nästan tio år gamla spel går ständigt från klarhet till klarhet och tack vare den senaste säsongen som är den tjugofjärde i ordningen så har galenskaperna nått nya nivåer. Vansinnigt kraftfulla "ethereal" vapen baserade på klassiska föremål från gamla hederliga Diablo II: Lord of Destruction har introducerats och rört runt i soppan rejält och ger nya möjligheter till rift-pushande. Underbart härligt att pyssla med så här när sommarhettan brassar på och skållar allt levande bortom rim och reson. Nej jag väljer att sitta här i skuggan, luftkonditioneringen på full styrka och mangla monster så det står härliga till. Jag tvivlar starkt på att jag någonsin kan tröttna på detta.

Patrik Severin:
Warhammer 40.000: Battlesector
Det finns få saker som är så njutbart som bra taktiska strategispel. Battlesector är ett sådant exempel. Spelet saknar Xcom:s mer öppna och dynamiska kampanjläge men gör upp för det med djup, bra röstskådespel och en tempomässigt bra strukturerad kampanj. I rollen som ledare över Blood Angels får vi möta de nya Primaris Space Marines och de mindre ikoniska bröderna. Jag förväntade mig inte mycket men fick ett vällåtande och strategi-kompetent spel. Din fiende är Tyranids som är din fraktions direkta kontrast, deras metod är att svärma. Din metod är att besegra fienden med kvalitativa och starka enheter. En någorlunda kompetent artificiell intelligens hjälper också detta att bli mitt favoritspel denna månad. En recension kommer inom kort.

Niclas Wallin:
FIFA 21
Sommaren är oftast en hektisk tid för mig, inte nödvändigtvis för att jag jobbar utan mest för att min sambo blir rastlös och ska ut på äventyr stup i kvarten. Trevlig förvisso, men det blir inte mycket spelande tyvärr. När tid väl finns så blir det ofta sportspel där jag kan köra några matcher lite snabbt och inte behöva engagera mig så mycket. FIFA 21 skiljer sig ju inte mycket ifrån sin föregångare men kul är det ändå alltjämt. Jag älskar ju att spela fotboll och det är onekligen något speciellt med att skapa en tränare, ta över ett lag i engelska fjärdedivisionen och sedan långsamt bygga upp det till ett storlag som slåss om pokalerna. Därefter tar man allt man lärt sig i karriärsläget och skriker åt Ole Gunnar på TV:n att jag minsann skulle kunna bygga ett titelvinnande lag utan några som helst problem. Storhetsvansinne är tydligen en biverkning man kan få av FIFA, vem hade kunnat ana?

Andre Lamartine:
Gwent
Jag vet, jag vet, ingen vill höra mer om CD Projekt Reds trollkarlspoker, men det är verkligen det jag har spelat mest nu i sommar. Det har blivit lite nostalgitrippar med Dragon Age och har doppat tån med mer moderna titlar, men Gwent är alldeles för beroendeframkallande och alldeles för tjusig för att kunna lägga ifrån sig. Med den katastrofala Cyberpunk-lanseringen och mobilspelet i åtanke tycker jag dessutom att det är viktigt att lyfta detta superba kortspel för att intyga om att de polska utvecklarna inte har tappat det helt. Visst finns det fortfarande vissa kommunikationsproblem och patchar kan ta lång tid mellan varven, men spelet i sig är fortfarande starkt och jag har sällan tråkigt. Perfekt att ta fram om sommarpocketen tråkar ut.

Henric Pettersson:
Ratchet & Clank: Rift Apart
Juli månad har varit en månad med extremt lite spel, för egen del. Detta på grund av spa-vistelse, jobb, resa till Kalmar/Öland, bröllop, bad och mycket mer. Det är ju trots allt sommar. Men vid några tillfällen har jag åtminstone kunnat luta mig tillbaka, koppla av och spela lite. Då har jag oftast startat nya Ratchet & Clank som jag nu klarat av till 100% och låst upp platinumtrofén. Ett grymt bra spel och uppföljare som verkligen visar upp vad den nya generationens konsoler är kapabla till. Förhoppningsvis blir augusti en lite lugnare månad så jag hinner med att spela lite annat, också.

Bäst Just Nu: Juli
Adam gillar mörka katakomber och magier just nu, och har därmed låtit Pippa Funell vila för omväxlings skull.

Adam Holmberg:
Solasta: Crown of the Magister
På min semester valde jag att sätta mig med lite rollspel och ett som råkade fånga min blick än så länge var Solasta: Crown of the Magister. Det är ett lite mindre rollspel som kanske inte har samma stora profil som Baldur's Gate 3, eller ens Pathfinder. men det är ambitiöst i hur det försöker vara troget till Dungeons & Dragons och fortfarande vara ett underhållande spel. Storyn kanske inte är den mest engagerande sådär 12 timmar in, men det är systemen och D&D-upplevelsen som spelet briljerar med. Att sitta och klura ut olika förmågor, klasser och trick som finns för att lösa både strider, pussel och navigation känns fruktansvärt tillfredsställande och jag rekommenderar Solasta till alla rollspelsentusiaster som känner att mekanik är viktigare än presentation.

Vilket spel har du tillbringat mest tid tillsammans med under den gångna månaden?



Loading next content


Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy