Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Gamereactor
artiklar

Redaktionens 007-favoriter

Daniel Craigs sista James Bond-rulle No Time To Die rullar för fullt på våra biografer och i kölvattnet av den filmen har vi på redaktionen korat våra personliga 007-favoriter...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ
Redaktionens 007-favoriter

Marcus Perssons 007-favorit:
Ur dödlig synvinkel
Av alla de skådespelare som haft äran att axla rollen som den brittiske superagenten kommer Roger Moore för evigt vara den som ligger mig närmast om hjärtat. Där finns ett distinkt nostalgiskt skimmer kring de filmer han medverkat i och gemensamt för dem alla är en fullkomligen strålande blandning av trams, allvarsamhet och äventyr. Tre ingredienser jag personligen anser vara högst nödvändiga för en lyckad James Bond upplevelse, och ingen blandar dessa på ett lika briljant vis som John Glens Ur dödlig synvinkel. Filmen som tog Ian Flemings agent in i det neonbelysta åttiotalet. Tillsammans med den nästan lika fenomenala Leva och låta dö råkar det av en händelse också vara bland de första James Bond-filmer jag som liten snorunge tittade på tillsammans med föräldrarna. Något som också håller avsevärd signifikans och i mångt och mycket är roten till min brinnande kärlek till Ur dödlig synvinkel.

Intrigen kring det hemliga ATAC-systemet ombord på ett sänkt brittiskt spionfartyg blandat med härligt stygga KGB-ryssar som förtvivlat försöker lägga sina slemmiga vantar på den och en lång rad exotiska platser bildar en sällsamt välbalanserad och varierad Bond-upplevelse. Solstänkta grekiska öar blandas med snöklädda alptoppar och däremellan serveras vi med galna biljakter, nervkittlande undervattensäventyr, lättfotade våp och den antagligen mest underhållande öppningsscenen i hela James Bonds filmhistoria. En hisnande helikopterfärd över östra London där en hämndlysten Blofeld återigen försöker ta kål på den enträgne brittiska superspionen. Den välljudande och underbara titelsången av Sheena Easton rundar av vad som tveklöst är min absoluta favorit bland alla filmatiseringar av Ian Fleming tidlösa karaktär och från första till sista scen är underhållnings faktorn totalt med en alltid iskall, alltid fyndig och alltid livsfarligt Roger Moore.

Redaktionens 007-favoriter
Detta är en annons:

Måns Lindmans favorit:
Casino Royale
From Russia With Love och Goldfinger är fortfarande oslagbara när det kommer till klassiskt spionage och enligt mig höjdpunkten i en tjugofem filmer lång karriär för den brittiska agenten. Men med tanke på Daniel Craigs svanesång så lyfter jag ändå upp bronsmedaljören, Casino Royale här. Nu skall det förstås sägas att Martin Campbells film är av en helt annan typ än tidigare nämnda rullar. Den ligger betydligt närmare den moderna actionrullen än gamla Bondklassiker och det bedrivs väl inte så mycket spionarbete längre om man skall vara ärlig. Men plötsligt fick vi en Bond som både svettas och blöder ymnigt och behöver en drink för att tackla adrenalinpåslaget efter en utmattande knogdans med kombattanter inne på trång toalett. En Bond som för första gången faktiskt kändes både farlig och irrationell men också med ett blödande hjärta. I och med Craigs intåg fick vi en sardonisk 007, en riktig person. Någon som kändes mänsklig. Borta var den påklistrat chevalereska gentlemannamässiga playboyen, vars primära mål var att ligga och rädda världen. I den ordningen. Craigs Bond var både tryckkokare och ventil. Iskall och varm. En Bond med riktiga känslor. En Bond som kunde bli kär utan att vara stalker creepy. Med risk att låta pretto kan man väl nästan säga att Casino Royale blev Bondfilmernas Batman Begins.

Faktum är att man inte behöver ha sett en enda film med Bond för att kunna njuta av Casino Royale. Ibland känns det som om den är den allra första filmen och faktum är att storymässigt är det också precis så det är. Det här är Ian Flemings första bok, när han inte ens själv var helt säker på vem 007 egentligen skulle vara. Ett pågående arbete. Men det var inte bara en helt ny Bond i form av Craig. Tonen var annorlunda och tempot likaså. Craigs Bond var inte tvungen att hoppa i säng med varenda kvinna han såg och han kunde inte bry sig mindre om huruvida martinin var skakad eller rörd. Det finns förstås en charm i det gamla, en nostalgisk ådra som aldrig dör men det finns också en Bond för varje generation. Någon som återspeglar tiden som den faktiskt ser ut. Craig var förra generationens val. En mer bufflig, grubblande och våldsam Bond som krökar lite för mycket för sitt eget bästa. Vem som blir denna generations Bond återstår nu att se men med tanke på hur samhället ser ut fortsätter man nog på inslagen väg, hårt, kallt och brutalt.

Redaktionens 007-favoriter

André Lamartines favorit:
Agent 007 ser rött
Varje Bond-skådis har åtminstone gjort en sylvass Bond-rulle, sägs det ju. För Sean Connerys - och min - del stavas hans bästa stund "From Russia With Love" - ett älskvärt Bond-kapitel som förtrollade när jag var en pojkspoling som började upptäcka spiongenren och som sedan dess har åldrats som ett fint vin. Som liten beundrade jag Hitchcock-filmer som North by Northwest och den där elegansen som 60-talsfilmer besatt, något som präglade From Russia With Love i sin stiliga regi. Det var inte min första Bond-rulle, men det var den Bond-rulle som skulle etablera en förkärlek till slagsmålsscener ombord tåg och skurkar som stryker sin katt medan de drar en ondskefull monolog om världsherravälde och sina undersåtars inkompetens.

Detta är en annons:

Allt från den löjligt enkla, men effektivt erotiska introsekvensen - där produktionstexterna projicerades över en magdansös till John Barrys odödliga ledmotiv - till det romantiska slutet i båten, med Matt Monros ljuva toner i bakgrunden, förtrollade mig som parvel och var en av många filmupplevelser som till slut förseglade min kärlek till den visuella berättarkonsten. Av alla exotiska Bond-äventyr är From Russia With Love den film bäst lyckas balansera den hårdkokta brutaliteten och den lågmälda smakfullheten i Ian Flemings dödliga gentleman. Här kunde Bonds brutala sidor visas upp med knutna nävar, men spänningen utgjordes av de tystare momenten, den sylvassa dialogen mellan Spectres överhuvud till sina kallsvettiga lakejer eller den iskalla konfrontationen mellan Bond och Grant ombord Orientexpressen. Det här var en Bond som rättade till slipsen efter ett dödligt slagsmål, en tjusig pojkfantasi om sann karlakarl som gillade sin martini skakad och sina kvinnor smältande i sina armar. Craigs storslagna filmserie må ha skakat om martinin, men efter den galet överdådiga No Time To Die längtar jag tillbaka till Bonds ståtliga glansdagar som ju var en klass för sig.

Redaktionens 007-favoriter

Petter Hegevalls favorit:
Goldfinger
Även om jag anser att Skyfall är sådär olustigt, larvigt snygg tack vare superbt foto signerat världens bästa filmfotograf (Roger Deakins) är det såhär i efterhand ingen film jag håller särskilt högt, och det gäller för alla Bond-rullar där Danne Craig ränt runt utan gadgets och lekt Jason Bourne. Det är bara inte "min" Bond, det där. Och inte särskilt bra actionthrillers, heller. För mig kommer favoritfilmen ur denna 26 rullar långa följetong förmodligen alltid att stavas Goldfinger och det är på 60- och 70-talet som James var som allra bäst. För Goldfinger är snygg, elegant, spännande, cool och rolig på samma gång. Den är så elegant utan att bli platt, så laddad utan att bli krystad och Connery är så himla rätt som Flemings urtjusiga gentlemannaspion. Inför Bonds stundande framtid hoppas jag nu att Broccoli & Co satsar på att återgå till de kärnvärden som en gång i tiden definierade 007 som figur.

Vilken av alla Bond-rullar är din personliga favorit?

Detta är en annons:


Loading next content