Asgard's Wrath 2

Hur länge kan man leva på gamla meriter? När det kommer till VR så är svaret rätt länge. Varje gång det påstås att Virtual Reality som koncept är stendött så kontrar vi med "Jamen Half-Life: Alyx då? Astrobot?" Två spel som mer eller mindre har burit hela mediets öde i alltför många år nu. Visst finns det en uppsjö bra VR-titlar, som Moss, Beat Sabre, Tetris Effect, Super Hot och så vidare men förutom VR-versioner av befintliga storspel som Skyrim, Resident Evil och No Mans Sky så saknas de där riktiga fullängdsspelen. AAA-titlarna med tvåsiffrigt antal speltimmar som imponerar med skala, grafik och ljud. Detta gäller i synnerhet Meta.

Där PC VR och Sony PSVR trots allt har sina två flaggskeppen att falla tillbaka på så har det inte funnits något motsvarande för standalone headsets, som Meta Quest. Där har man mest fått nöja sig med glorifierade teknikdemos, vilka visserligen imponerat till och från under sin korta speltid men med Asgard's Wrath 2 så ändras det nu totalt. Här snackar vi inte bara ett av de bästa och största VR-spelen som någonsin släppts utan också ett av de vassaste rollspelsäventyren jag har haft nöjet att spela, oavsett format. Det är den nya generationens så oerhört efterlängtade killer app och på sikt kanske det också är spelet som får fler utvecklare att satsa ordentligt på mediet.

Jag var dock något fundersam när jag skulle köra igång spelet för första gången. Det var bundlat med mitt Meta Quest 3 och visst kan det kännas lite märkligt att man väljer att lägga med en uppföljare till ett spel som endast funnits tillgängligt för PC VR (Oculus Rift) tidigare och därmed förmodligen nu når en helt ny publik men det var inget jag hade några som helst problem med. Det finns till och med en liten summering i början som man kan klicka igång om man vill. Mest för lore skulle jag säga. Det är nämligen ingen komplicerad historia det här. Hitta Loki och besegra honom innan han förgör universum. That's it. Själv ikläder jag mig rollen som en så kallad Cosmic Guardian med möjlighet att anta fyra olika former av protagonist, alla med sina egna styrkor, svagheter och inte minst egenheter och för att lyckas med mitt nobla uppdrag behöver jag rekrytera kompetenta krigare och hjälpa de egyptiska gudarna som är utspridda lita varstans i landet.

Att placera en öppen spelvärld i det gamla Egypten har varit en framgångsfaktor för många spelutvecklare genom åren och Asgard's Wrath 2 spinner här vidare på den trenden genom att vräka gudar och mytologiska väsen mot mig i en aldrig sinande ström av tillfredsställande strider. En viss inlärningskurva är det, som i de flesta spel men snart behärskar jag både svärd och båge och allt däremellan och jag kanske inte dansar fram längs sanddynerna med de mest graciösa av fotsteg men jag känner mig mäktig, stark och redo för vad som helst och det är ändå det viktiga här. Ända tills jag bara några timmar in står öga mot öga med den första bossen vill säga. Jag har sett stora bossar tidigare men ingenting som liknar det här och jag är verkligen inte kaxig när jag står där och stirrar på en fiende som är så enorm att jag inte vet var jag skall börja attackera. I ärlighetens namn vet jag knappt var kreaturet börjar och slutar. Eller en bevingad best som befinner sig så nära mitt ansikte att jag nästan kan känna vingslagen i håret men det är bara att hugga i och hoppas på att det går vägen.

Striderna är snabba och dynamiska. Visst kan jag sakna känslan av riktig tyngd när jag svingar ett svärd eller kastar en yxa men det är ju inget problem signerat Asgard's Wrath 2 utan tekniken som sådan, den är inte där riktigt ännu och förhoppningsvis kommer det en lösning på det i framtiden. Men varje duell lever sitt liv. Dels för att de olika karaktärerna kommer med sina egna unika vapen och spelstilar men också för att jag ställs inför ett imponerande stort antal fiender, även om det tyvärr förekommer viss upprepning på helt fel ställen, utan att spoila något.

Att som Abraxas, den första protagonisten jag antar skepnaden av, kasta min Leviathan-liknande yxa i pannbenet på ett vidrigt vidunder för att sedan kalla tillbaka den för dubbel skada blir dock aldrig tråkigt. Det är lika tillfredsställande varje gång men det är inte bara att kötta på heller. Visst, ofta är anfall bästa försvar men ibland är fullt ös detsamma som att skriva under sin egen dödsdom. Det är väl inte riktigt FromSoftware-nivåer när vi snackar svårighetsgrad men utmanande är det onekligen. Genom att noga studera mina kombattanter så ökar i alla fall chanserna att överleva markant. Att parera med svärdet och blockera med skölden har hjälpt mig mången gång när sanden har färgats röd vid mina sandalbeklädda fötter. Något som också är tacksamt är att jag oftast bara möter en eller ett par fiender åt gången och därmed inte tvingas svinga vilt omkring mig och hoppas på att träffa något. Även om tempot är högt så hinner jag ändå tänka efter och planera mina attacker eller mitt försvar.

Nu kanske det låter som att det bara är en enda lång fightingsimulator men inget kunde vara längre ifrån sanningen. Det finns massor att göra och upptäcka i Asgard's Wrath 2. Det är visserligen inte en helt öppen spelvärld men nästintill och den är fylld av pussel jag måste lösa i God mode, vilket är precis vad det låter som. Jag, i en imponerande gudalik skepnad. Det finns förstås mängder av spännande platser att utforska. Alla med sina utmaningar. Från skorpionfyllda grottor till undervattenstempel i bästa Zelda-stil. Till min hjälp har jag ständigt mina rekryter och de är inte vilka rekryter som helst, de kan nämligen också anta andra former men i deras fall handlar det om djur. Något som gör mig lycklig som en speleman eftersom jag faktiskt kan rida på dem och det är inte bara en upplevelse i sig utan också ett ypperligt sätt att färdas genom det stora ökenlandskapet. Rollspelselementen är också överraskande djupa. Jag kan dra iväg och fiska, laga mat, leta skatter och material för att kunna uppgradera mina vapen och rustningar och när jag får mina surt förvärvade erfarenhetspoäng spenderar jag dem på olika förmågor för att bli bättre. Jag kan också välja att uppgradera mina följeslagare för att göra dem ännu mer användbara. Det finns också community-evenemang att deltaga i om man är på det humöret.

Asgard's Wrath 2 är en upplevelse utöver det vanliga men det måste upplevas. Man måste stå där med virtuellt svärd i hand och se det med egna ögon. Det går nämligen inte att förklara exakt hur storslaget det är oavsett hur många superlativ jag använder. Det är det största VR-spelet hittills med 60 härliga timmar huvudberättelse och minst det dubbla om man vill göra allt och det vill man. Faktum är att så fort jag tvingades tillbaka till den verkliga världen så ville jag bara tillbaka. Per omgående. Jag vill inte vara här med väckarklocka, tvättid, matlåda, amorteringar och snöskottning. Nej, ge mig svärdet, bågen och yxan och jag kan stanna för evigt. Det är inget perfekt spel. Det finns repetitiva sekvenser och vissa grafiska element håller inte hela vägen men som VR-spel saknar det motstycke och det hade till och med kunnat vara ännu bättre då det utvecklades för Meta Quest 2 och jag kan knappt föreställa mig hur bra det här hade varit om det faktiskt hade släppts optimerat för Quest 3.