Ashes of the Singularity II

Tusentals stridsvagnar, fordon och attackflygplan rör sig utför en torra ökenlandskap. De är i full färd att erövra områden och sedan besegra en riktigt utmanande spelare. Han har dock gigantiska robotar och laservapen. Det inger en känsla jag inte haft sedan jag spelade originalet och senast jag lirade Supreme Commander. Det är ingen hemlighet att jag gillar konceptet bakom denna titel. Jag kan säga direkt att prestandan är bättre än i originalet och det känns bättre att spela. Precis som i föregångaren spelar du som en av två fraktioner och bygger upp massiva styrkor. Dessa styrkor används sedan för att besegra fienden på gigantiska banor. Ju längre matcherna pågår desto större och farligare truppslag har du åtkomst till. Samma sak gäller även i tvåan. Denna gång har vi dock ett antal nyheter och även en helt ny fraktion varav en av de tre är låsta i förhandsversionen.

En nyhet är att banorna är indelade i små områden du behöver erövra innan du kan utvinna dess resurser och bygga byggnader i det området. Detta är såklart ett vågat val då föregångaren inte var designad på det sättet. I Ashes of the Singularity: Escalation krigade du om punkter på kartan och jag kan ändå förstå förändringen. Jag tror att det rent spelmässigt kommer det att skapa ett bättre flow i skärmytslingarna. Jag kan också ha fel och detta kommer att skapa fler problem än det är värt. I demot fick jag intrycket av att varje match börjar med att du bygger upp en bas i din zon. Du har dock begränsade byggplatser vilket tvingar dig att erövra omkringliggande zoner för att utvinna resurser och bygga fler byggnader. Du kan alltså inte bygga allt på ett ställe vilket skapar nya strategiska val. Det tvingar också ut dig på slagfältet och minskar risken att du stannar på ett ställe hela matchen.

Jag anser att det finns en vinst i detta nya system. Detta inkluderar att du behöver planera mer i förväg och använda mer av världen. Det finns också nackdelar och det är att du tappar friheten i hur du spelar. Något jag älskade med Supreme Commander och dess expansion Forged Alliance var att du inte behövde tänka på något sådant. Du kunde skicka arbetare och bygga upp en bas var du ville. Å andra sidan resulterade detta i ett ganska långsamt tempo. Jag misstänker att utvecklarna försöker hitta en bra balans i detta avseende och hela tiden hålla dig som spelare sysselsatt med något att göra. Att båda fraktionerna känns minst lika olika varandra som i ettan är ett plus enligt mig. De har olika bakgrundshistorier, byggnader, strategier och truppslag. Det är inte riktigt på samma nivå som i Starcraft men lite mer olik varandra än fraktionerna i Supreme Commander.

De två stridande fraktionerna är United Earth Forces och Post-Human Coalition. En tredje fraktion Substrate kommer att dyka upp vid lanseringen inklusive en enspelarkampanj. Jag hade enbart möjlighet att testa ett begränsat skärmytslingsläge. Det känns lite som en Supreme Commander och Supreme Commander 2 situation med denna uppföljare. Det är flera stora förändringar, som ändrar hur du spelar. Flera av dessa är begränsningar du inte hade i det första spelet. De har även inkluderat ett teknologiträd. Jag tyckte att det gick lite fort att ta sig genom detta träd innan du mötte riktiga motståndare. Detta är dock lätt att fixa skulle utvecklarna och spelarna anse att detta är ett problem. Även aspekter som att dina försvarsbyggnader är rätt klena bidrar till en känsla av att aggression är den rätta vägen. Det är byggt för ett rappare, snabbare och mer intensivt spelande. Vissa tror jag kommer att uppskatta detta och andra kanske föredrar föregångaren på grund av detta.

Jag gillade att det fanns en dag och natt-cykel och att trupperna kändes bra att flytta runt i världen. Grafiken är relativt bra och det är smidigt att zooma upp och ned beroende på vad du behöver. Precis som i föregångaren är tanken att du makrostyr stora arméer, bygger baser snarare än mikrostyr allt i detalj. Det fungerar bra även i tvåan. Jag tycker också mer om de prototypvapen jag sett denna gång. De ser farligare ut och verkar göra mer skada. Det var ett stort problem med Supreme Commander 2 där de experimentella truppslagen var designade att dö ganska snabbt jämfört med ettan. Skalan är också bra mellan enklare truppslag och starkare krigsmaskiner. Det syns tydligare vad som är vad denna gång och grafiken överlag har fått sig ett lyft. Stora monstruösa krigsmaskiner tornar upp sig över det mindre. Även ljudet är bra och du kan höra skillnad på truppslagen vilket alltid underlättar i strategispel.

Jag förstår vad Oxide Games vill göra med denna uppföljare och jag tror att det kan bli kontroversiellt. Jag är dock nyfiken på vad slutprodukten kan komma att bli. Vi får inte så ofta denna typ av spel trots att jag älskar dessa större och mindre begränsade realtidsstrategispel. Sen är det ganska roande att måla kartan med sina trupper och erövrade områden. Det blir lite som en kapplöpning att måla världen i dina färger. Det där har jag alltid funnit roande i 4X. Om du gillar stora slagfält, bygga baser och förinta din motståndare med allt större truppslag kan detta vara något för dig. Fraktionerna är tillräckligt annorlunda varandra och denna gång kommer vi att få tre vid lanseringen.

Du behöver dock förstå att det inte är samma spel som ettan utan något annorlunda. Om det blir samma situation som med Dawn of War 2 vilket hittade en publik, eller som med Supreme Commander 2 vilket blev kritiserat återstår att se. Jag tycker ändå att det verkar genomtänkt och kompetent även om det är annorlunda och bjussar på en mängd kontroversiella förändringar. En problematik de behöver lösa är hur enskilda spelare ska hantera spam av ett truppslag för att slå ut dina högkvarter exempelvis bombflygplan. Även med spaning och annat kan det vara svårt att matcha en sådan numerär om du bygger brett med flera truppslag i dina styrkor. Det är dock en situation där tiden får visa om innovation och förändringar av grundkonceptet lyckas eller inte. Jag är dock förväntansfull och tyckte att det till viss del fungerade bra. Jag har också en smygande oro över att det är för stora förändringar av grundkonceptet snarare än en regelrätt utveckling och förbättring av det.