För mig är ett maffigt DLC ofta ett perfekt tillfälle i att hoppa tillbaka till en upplevelse. Jag kände mig visserligen ganska mätt på Naoe och Yasukes äventyr efter närmare 80 timmar tillsammans med dem - där jag några dagar innan releasen av expansionen tog ett tretimmarspass för att "städa upp" lite sidouppdrag samt utforska några platser jag ännu inte besökt. Men jag var trots detta ändå väldigt pepp på fortsättningen. Dagen innan släppet tog jag en paus innan jag sedan hoppade rakt in en upplevelse som i slutändan enklast kan beskrivas som mer av samma.
För den som inte klarat äventyret och sett eftertexterna rulla så vill jag varna för lite lätta spoilers. Så om du planerar att uppleva slutet på Assassin's Creed Shadow så vet du att detta förekommer nedanför.
Det är fortfarande ett helt fantastiskt snyggt spel och de nya miljöerna är otroligt vackra.
När Claws of Awaji tar sin början så har vår ninja fått ett lovande spår gällande sin försvunna moder. Hennes resa tar henne till Awaji - en ö strax sydväst om huvudkartan. Innan man anländer dit så kryddar dock Ubisoft upplevelsen med en bakgrundshistoria där man spelar likt ett sidoscrollande actionspel. Det är ett härligt, om än väldigt kort, grepp som jag önskar att expansionen kunde haft mer utav. För när våra hjältar väl anländer till Awaji så är det inte så mycket överraskningar. Visst att det kryddas med lite finurliga saker, som exempelvis en annorlunda boss-fight och lite andra inslag. Men det är inget som chockerar direkt eller gör expansionen till något som skiljer sig markant från det som varit tidigare.
Den stora nyheten är då i mångt och mycket Awaji. Till ytan är det inget jättestort område men det är en väldigt vacker och underhållande plats att utforska. Om ens största nöje med dessa öppna världar är att just utforska dem så bjuds det här på dryga tio timmar innehåll och en väldesignad miljö att roa sig med. Awaji bjuder i stort sett samma miljöer som det större fastlandet. Men eftersom det är på ett såpass koncentrerat område så märks variationen betydligt mer. Det är lite som att alla miljöer som var utspridda över en större yta placerats på en mindre - vilket fungerar väldigt bra.
En annan nyhet är det vapen som Naoe lägger vantarna på. Staven, mer specifikt en bo, möjliggör en annorlunda typ av strider och är lite komplex med olika typer av attacker. Även om striderna i sig inte blir radikalt annorlunda så skapas ytterligare en välkommen variation när stridssystemet får sig ett nytt inslag.
Att hålla sig till vägarna innebär fler överfall än någonsin förr.
Så, vad tycker jag då gällande underhållning om denna fortsatte upplevelse? Eftersom det är mer av samma så är det ju inte så att det direkt blir sämre, eller bättre. Jag gillar att berättelsen tar en naturlig fortsättning. Jag älskar den nya miljön. Framförallt gillar jag dock att spelet fortfarande är så visuellt inbjudande att upplevelsen blir uppslukande mycket tack vare detta. För jag kan inte komma ifrån hur läckert detta är rent grafiskt. Årstider förändras, precis som i huvudspelet, och miljöerna bjuder in till mängder av fantastiska vyer och ett utforskande som aldrig blir tråkigt bara baserat på att det är så snyggt.
Det finns framförallt en märkbar sak i denna expansion dock som jag inte riktigt tycker fungerar. Om någon upplevde huvudspelet som lite tomt på action, innan den själv söktes upp, så är det denna gången betydligt fler ökade möten med fiender. Våra hjältar är helt enkelt ständigt jagade och en tillsynes oskyldig karaktär vid sidan av vägen kan vilja döda dig. Det är överfall från buskar lite överallt och när du använder dina scouter för att lokalisera nästa uppdrag så medför detta en risk till ökade strider i det området. Det blir helt enkelt en stor kontrast till det fridfulla utforskandet som fanns tidigare. Nu går det knappt att springa hundra meter innan någon får syn på dig och vill slåss.
I regn och rusk måste vår ninja ta sig mot nästa uppdrag.
Jag förstår absolut konceptet att fylla spelet med mer action. Men det fungerar inte av ett par orsaker. Dels så medför en strid oftast att flera vakter dyker upp och dels sker striderna på platser som inte känns riktigt passande. Mitt i en till synes fridfull by, på väg in det lilla huset jag har som bas, så fick någon syn på mig och ville slåss. Detta slutade med att jag fick ta mig an ett tiotal fiender inne i det safe-house där jag i huvudspelet annars alltid fann ro. Det blir också lite lustigt att de datorstyrda karaktärerna som är på min sida ofta bara står helt stilla när det blir rent kaos runt om dem.
Frekvensen på sådana här slumpade möten är alltså alldeles för hög. Det blir lite tröttsamt att gång på gång behöva springa ifrån det ifall man inte orkar slåss. Eftersom överfallen också är meningen att överraska en så vet man heller inte ifall en vanlig stadsbo eller handelsman vid sidan av vägen är vad den först verkar vara. Detta hade ju såklart kunna skapa en del spännande och överraskande möten men de sker i sådan enormt stor grad att det till slut bara blir irriterande.
För att få Mastery-poäng besöker man, precis som tidigare, shrines och ber och letar efter dokument.
Jag hade också i slutändan önskat mig en betydligt mer koncentrerad fortsättning av berättelsen. Att det helt enkelt var en mer strömlinjeformat historia vidare. För efter den lovande inledningen så hamnar det i precis samma mall som huvudspelet gjorde när det öppnade upp sig helt. Där fanns det dock betydligt mer att ägna sig åt. När det finns en lovande grund till en fortsatt spännande berättelse så hade det kunnat tightas till det ordentligt. Nu tar det bara någon timme innan designen på uppdragen är precis likadana som de var innan avresan till ön.
Så, detta medför alltså framförallt nya måltavlor som måste dödas vilket skapar exakt samma uppdragsdesign som sist. Även om berättelsen, precis som då skådeplatsen det utspelar sig på, tar sig framåt på ett mer koncentrerat sätt så är det fortfarande en upprepning av hela konceptet. Det är blir mestadels då det som drar ner mitt betyg en siffra. Det hade varit helt enkelt varit roligare ifall berättelsen varit betydligt mer kompakt, vågat tagit ut svängarna lite och bjudit på lite fler överraskningar. Istället för att som nu bara varit något som egentligen kunde, och kanske borde, varit avslutningen på äventyret jag redan tidigare klarat.