Svenska
Gamereactor
förhandstittar
Assassin's Creed Valhalla

Assassin's Creed Valhalla

Assassin's Creed-serien tar en betydligt mörkare vändning när vi som norska vikingar invaderar England. Vi har provspelat Valhalla...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ
HQ

Kommer du ihåg Velen i The Witcher 3: Wild Hunt? Inbördeskrig härskade i området, även känt som No Man's Land. Lokalbefolkningen svälte och härjades av sjukdom. Hopplöshet rådde. Även träden verkade ha gett upp och var helt böjda i den eviga vinden. Assassin's Creed Valhalla ger mig samma dystra stämning, och det är uppriktigt sagt uppfriskande för en serie som alltid har varit av det mer lättsamma slaget när det gäller miljöskildring.

Men låt oss börja från början. Om du är ett Assassin's Creed-fan har du förmodligen redan koll på Valhallas övergripande premiss. Du spelar som den hårda vikingen Eivor (som kan vara både kvinna och man), som reser från Norge på en resa mot de angelsaxiska rikena för att erövra nytt land. Längs vägen finns det britter att mörda, städer att ta över, politiska intriger att lösa, val att göra och färdigheter att uppgradera - sistnämnda är kanske ingen överraskning då serien alltmer blivit ett rollspel.

Nyligen fick vi spela knappt fem timmar av det ambitiösa äventyret, och startade i kungariket Mercia i ett område nära dagens Leicester. Här skapade jag min egen lilla bosättning, som kan uppgraderas ytterligare så snart jag fått fotfäste i det fientliga territoriet, och min stad erbjuder också aktiviteter som tärningsspel och supartävlingar med mjödet flödande. Jag var dock ärligt alltför otålig och ville slunga mig in i den dramatiska storyn och vägrade slösa dyrbara minuter i byn, men funktionen har verkligen potential. Insamlandet av resurser och utforskande verkade ofta lite meningslöst i de tidigare spelen där du var en individ på ett personligt uppdrag och det slutade ofta med att jag bara fyllde fickorna i ren kleptomani. I Valhalla representerar du en armé, ett folk och en livsstil. Varje resurs du hittar eller stad du erövrar stärker din bosättning och därmed också dina styrkor.

Detta är en annons:
Assassin's Creed Valhalla
Assassin's Creed Valhalla

Just erövringen av städer och de stora striderna som det innebär var en av höjdpunkterna av det jag fick prova på. Naturligtvis, när jag och mina mannar, närmade oss en befäst stad. så bankade vi först på dörren som de artiga skandinaver vi en gång var. Naturligtvis med murbräcka. Du kan välja om du vill vara en del av laget som använder murbräckan eller om du med hjälp av stegar vill klättra upp på fästningens murar. Jag valde den senare lösningen och omedelbart var jag inblandad i en blodig, brutal kamp.

Här växer spelet av det solida stridssystemet som bygger vidare på Assassin's Creed Odyssey. Du parerar, undviker attacker och växlar mellan snabba och tunga attacker, medan blodet sprutar och avskurna extremiteter tack vare spektakulära specialattacker som kan aktiveras när du har tjänat tillräckligt med poäng. Det mest tillfredsställande med stridssystemet är dock det grafiska våldet. Om fiender faller till marken kan du trampa ner dem direkt i underjorden, och om du avväpnar dina fiender finns det möjlighet att utföra blodsprutande avslutningsrörelser som inte lämnar mycket åt fantasin. I den lite mer morbida änden kan du också sparka eller slå ner dina fiender från höga raviner eller murar, och de behöver inte falla många meter innan på komiskt vis kreperar.
En nyhet är att du nu också kan dual-wielda, och Eivor svänger sina stora yxor som om det vore dolkar han höll i händerna. Och det är kanske min mest uttalade kritik av både spel och story. Assassin's Creed bär ett stort arv, men snarare än att vara en kraft blir det gradvis mer en börda. Trots sin enorma kroppsbyggnad och trädstammar till armar (vi spelade som den manliga Eivor) rör Eivor sig med en grace som skulle göra en skridskoprinsessa avundsjuk. De lätta glidande parkour-rörelserna som passade Ezios ungdomliga eskapader i ljusa Florens, känns helt fel på den tuffa engelska landsbygden. Eftersom spelkontrollen fortfarande är lite inexakt kan du mitt i en strid plötsligt hitta dig själv hängande på väggen som en Spindelman. Och även om det väcker nostalgisk glädje att göra höga hopp i en höstack, så kändes höga torn och staplar trovärdiga i Sydeuropeiska storstäder och Mellanösterns loppmarknaderna, men här passar de inte in. Låt oss även vara överens om att en enda chansen att en metallklädd viking skulle kunna smyga på sina fiender bakifrån är om de vore stendöva.

Detta är en annons:
Assassin's Creed Valhalla
Assassin's Creed Valhalla

Det leder oss till storyn och stämningen, som i mina ögon är de två områden Ubisoft behöver leverera för att det här spelet ska leva upp till sitt namn. Och efter att ha varit lite skeptisk, måste jag faktiskt erkänna att det är lovande. Verkligen lovande. Som nämnts i inledningen fångar det robusta landskapet en del av kvaliteten på Witcher-serien Velen, men du behöver bara titta ut genom fönstret för att se var utvecklarna hittat sin inspiration. Vegetationen, den sumpiga marken, de röda, gula och bruna färgerna är som tagna ur ett nordiskt höstlandskap, och det är helt kul att utforska familjärt territorium - något vi sällan får uppleva i spel. Hård och ibland tröstlös, med små ljuspunkter där solen plötsligt skiner genom molnen. Sådant är landskapet i Assassin's Creed Valhalla, och detsamma kan sägas om narrativet.

Jag lyckades spela genom fyra dramatiska huvuduppdrag som innebar politiska intriger, blodiga strider, massor av upptäckter - samt några överraskningar på vägen. Vad det handlar om ska du dock få uppleva själv. Men låt mig bara säga att det finns några kungar som riskerar att tappa både krona och huvud om de inte blir goda vänner med de invaderande vikingarna. Man träffar som vanligt även ett antal historiska karaktärer som den stora krigaren Ubba och Halfdan Ragnarsson, och eftersom de välkända legenderna om den tidens händelser är inhöljda i mystik, kan man förmodligen också förvänta sig vissa övernaturliga element. Det var emellertid inte något jag stötte på, utan narrativet var precis så dystert och och verklighetsförankrat som man kan förvänta sig när två civilisationer kolliderar. Det fanns dock också några humoristiska ljuspunkter, till exempel när en fiende drog ett svärd mot vår vikingahjälte och Eivor utropade torrt "Det är en smörkniv, min herre, tänker du bre mig som en smörgås". Men tonen fungerar, eftersom spelet i stort är mycket mörkare än de tidigare installationerna.

Assasin's Creed Valhalla ser ut att bli en riktigt mäktig resa, men om det även kommer att vara underhållande på lång sikt, får tiden utvisa. Några av miljöerna verkar lite monotona och dess gameplay kan bli lite torrt när det mesta är utforskat. Men vi ser utan tvekan fram emot att snart få segla mot de engelska stränderna och se vad gudarna har i beredskap för oss.

Assassin's Creed Valhalla
Assassin's Creed Valhalla

Relaterade texter



Loading next content