Asterix & Obelix XXL2: Mission Las Vegum

En stor del av serien om Asterix går ut på storstilade slagsmål mellan de tappra gallerna och de disciplinerade romarna. Så även Mission: Las Vegum. Julius Caesar har fångat in alla druider och tvingat dem att arbeta på hans senaste jätteprojekt; en nöjespark i centrala Rom vid namn Las Vegum. Våra två hjältar beger sig dit för att frita druiderna och lära Caesar en läxa. Vägen dit går genom klassiskt plattformshoppande och mängder av legionärer.

Fyrkant för slag, kryss för hopp, cirkel för spark och slutligen trekant för att plocka upp och svinga romare. En upplockad romare kan slängas iväg, användas som piska eller dunkas ner i marken med en spinning piledriver a’la Zangief. Smiskar du på riktigt duktigt börjar nävarna glöda och attackerna blir kraftfullare. Det finns en attack där du slänger iväg en romare och låter din partner möta denne med en hård knytnäve i luften. Fler combos och attackmöjligheter av det slaget hade suttit fint, nu känns det lite snålt tilltaget med rörelser. Med ett tryck på L2 byter du mellan Asterix och Obelix, men dessvärre skiljer sig dessa inte nämnvärt från varandra, vilket alla som läst serien vet är helt osant och dessutom tråkigt spelmässig sett. Sammantaget ett lättarbetat -om än begränsat- stridssystem med skön känsla i slagen som skulle vunnit mycket på att utvecklas några snäpp till. Det är kul de första 500 romarna, men sedan blir det lite enformigt. Minuspoäng också för att det bara finns en boss som återkommer i olika tappningar. Några lektioner Final Fight eller God of War under utvecklingsprocessen hade inte skadat.

Mellan alla romarslagsmål har det sprängts in lite plattformande och pussellösning. En lagom dammig blandning av dubbelhopp, knappar som ska tryckas på och rörliga plattformar. Asterix och Obelix har olika egenskaper - tänk vilken överraskning - men de inte utnyttjas särskilt mycket. Med osynliga väggar på alla håll och tydliga ledtrådar lämnas spelaren aldrig osäker på vad som ska göras eller hur. Det är inte kreativt, spännande eller ens särskilt engagerande, men det fungerar utan störningsmoment och kontrollen är tajt. Tyckte till och med att det var lite skönt att få allt skrivet på näsan och inte behöva irra omkring, det var bara att koppla på autopiloten och köra. Men så var jag också på lathumör vid tillfället. Korta laddningstider och frekventa sparpunkter ett plus.

Grafiken påminner om en blandning av Crash Bandicoot och Sonic Adventure. Varm, färgglad och trevlig utan att imponera tekniskt. Den har flera brister som kantutjämning, obefintliga ljus- och partikeleffekter, slowdowns och det fulaste vatten som skådats på länge, ändå faller jag till föga för den färgsprakande barnkalasstilen och myser så smått då jag drar omkring i Las Vegum:s minivarianter av Venedig, Egypten och Paris. Karaktärerna är trogna serieförlagorna till såväl uppbyggnad som animation och är fulla av sköna detaljer. En besegrad romare flyger upp i luften och lämnar sandalerna kvar på marken, precis som i serien, och så vidare.

Musiken är ett kapitel för sig. Om jag tänker Asterix tänker jag falsksjungande barder och romerska trumpeter. Jag tänker i alla fall inte TV-spelstechno från tidigt 90-tal. Det gör däremot något ljushuvud på Etranges Libellules och det var samma sak i föregångaren. Jag är visserligen svag för några av de melodiösa slingorna, men kan inte bli av med känslan av att de är ganska malplacerade år 50 före Kristus. Lite som att låta E-Type göra soundtracket till Gladiator.

Spelet skryter med att vara det första som introducerar karikatyrer av kända spelkaraktärer. Den ständigt mörkerglasögonsbärande romerske dubbelagenten som guidar Asterix och Obelix går under namnet Sam Schiffer och Caesars förtrogne officer lystrar till namnet Larry Craft (komplett med tajt topp och ölmage). De flesta karikatyrer uppenbarar dock sig i form av romerska soldater utklädda till diverse spelhjältar. Vi har den blåtaggige och rundrullande Sonic-romaren, den "hadouken"-skrikande och bandanaviftande Ryu-romaren och inte minst, kanhända detta spelårs mest frustrationsskapande fiende: den förhatlige Mario-romaren. Utrustad med vattensprutan från Super Mario Sunshine är Mario-romarens enda uppgift att störa dig när du slåss mot andra fiender. Varken Asterix eller Obelix tar skada av vattenstrålen, men jag kan lova dig att när du är omringad av tjugo argsinta romare som alla turas om att sticka dig med vassa spjut, finns det inget som är mer frustrerande än det där smilande, kepsbeprydda fanskapet som står längre bort och sprutar vatten på dig så att du inte kan slå tillbaks. Dessutom låter han precis lika hurtig som den riktige Mario vilket gör det hela ännu värre. Mario-romaren hamnade raskt på min hatlista och jag plågade honom alltid extra mycket de gånger han korsade min väg. Och han förtjänade det varje gång.

Karikatyrerna är roliga första gången man ser dem, men tillför egentligen inte spelet särskilt mycket. Humorn sträcker sig inte längre än lustiga kläder och några sköna samplingar. Precis som med stridssystemet finns här en lovande grund som faller på bristande ambitioner.

Tagna var och en för sig är inte Mission: LasVegum:s olika aspekter så mycket att hänga i julgranen; dammigt plattformshoppande, enformiga slagsmål, bristfällig grafik och skum musik. På något sätt smälte de ändå samman till ett spel som underhöll de sex timmar det tog att ge Caesar på nöten och rädda druiderna, mycket tack vare seriens inneboende charm och humor. En lättsmält och lättglömd actionbagatell, helt enkelt.