Astral Chain

Året är 2078 och precis som i alla cyberpunkiga framtidssagor är världen fylld med sprakande neonljus från skyskrapor och shoppinggallerior som lyser upp natthimlen. Men detta är inte din vanliga stad eller vår vanliga värld. Mystiska varelser från en annan dimension hemsöker jordborna, sprider dödliga sjukdomar, och kidnappar människor. Mänskligheten hotas av utplåning. I ett sista desperat försök flyr jordens invånare till en konstgjord ö i hopp om att hitta en lösning för att bekämpa dessa bestar. Välkommen till Ark, välkommen till Astral Chain.

Du klär du dig i rollen som polis och det är nu ditt uppdrag att beskydda Ark. Efter en intensiv kväll på jobbet tillsammans med din bror alternativt syster (beroende på vilket kön du väljer att spela som) befordras ni till specialstyrkan Neuron som bekämpar den interdimensionella fienden. Denna elitpatrull använder unik teknisk utrustning, en astral chain, för att bekämpa odjuren annars kända som Chimeras. Denna teknik är nu i dina händer och tillåter dig att kontrollera tämjda Chimeras som då kallas för Legions. Med din nyfunna partner kan du nu även ta dig till Astral Plane, den andra dimensionen, för att bekämpa mänsklighetens största hot på deras hemmaplan.

Väldigt snabbt summerat är det upprinnelsen till Astral Chain. Platinum Games trycker plattan i mattan från första sekund och jag introduceras till en helt ny värld i raketfart. Dessvärre sker det på bekostnad av en väl sammanhängande berättelse. Trots att det finns en intressant premiss samt en trevlig värld att utforska, behandlas varken motiv, bakgrund, eller avslutet väl, vilket gör hela händelseutvecklingen ganska intetsägande. Som i alla japanska spel bjuds vi på oförutsägbara händelseförlopp. Mycket av storyutvecklingen sker dock utan någon närmare förklaring eller vidareutveckling för att endast rusa vidare till nästa kapitel av sagan.

Med det sagt tycker jag inte att tempot är en svaghet, utan tvärtom. Tempot är adrenalinframkallande högt i sedvanlig Platinum Games-anda och amplifieras av den pumpande bakgrundsmusiken på slagfältet. Striderna tar du dig an ihop med dina Legions och nyckeln till serotonin utlösande actionsekvenser grundar sig i din förmåga att kombinera era attacker. Något som visade sig vara enklare sagt än gjort till en början.

Egentligen är spelkontrollen rätt simpel. Attackera med höger avtryckare och skicka ut din Legion med vänster avtryckare som anfaller automatiskt. Håller du dock ner ZL kan du fritt styra din krabat med höger styrspak och nyttja astral chain, kedjan som sammankopplar er. Med den kan du knyta fast fiender, hoppa fram och dela ut en och annan snyting, samt sätta krokben på fiender som rusar mot er. I kombination med att utlösa specialattacker, undvika attacker, använda redskap, byta mellan vapen, skifta Legions, samt hålla kolla på er hälsa, allt medans en hjord av fiender omger er, ställs plötsligt koordinationen på prov.

Men känslan av att totalt demolera en fiende med ett dussin kombinationer är så fantastiskt tillfredsställande att inlärningskurvan är mödan värt. Euforin när jag väl lärt mig hantera alla stridsmekaniker är hjärtevärmande. Varje strid flyter erotiskt på likt en koreograferad actionscen från valfri John Wick-rulle. Vilket är ett stort plus såklart då en hel del fiender kommer att korsa din väg.

Emellertid har Platinum Games inte varit rädda för att avlasta de hårdkokta actiondelarna med långsammare polis och detektivarbeten. Trots en (uppfriskande nog) mer linjär värld finns tonvis av uppdrag som erbjuder annat än strider. Pussel, tjuv och polis, så väl som diverse plattformsutmaningar är återkommande bidrag som ständigt förnyas. I princip alla sidouppdrag är väldesignade och således är lägsta nivå relativt hög. Å andra sidan sticker inget uppdrag heller ut som exceptionellt minnesvärt. Jag har svårt att sätta fingret på ett moment under min genomspelning som fullkomligt golvade mig utöver just ett par duster på stridsfältet.

Även om de flesta av dessa uppdrag är välgenomtänkta plågas en del av spelkontrollens begränsningar. Det är inte så att spelkontrollen är dålig, utan problemet ligger i att försöka navigera en tredimensionell värld utan att fritt styra kameran. Till följd av att jag behöver kontrollera två karaktärer på samma gång eller av andra uppdragsspecifika anledningar, blir kameran låst. Jag kan inte förutbestämma kamerapositionen, utan spelet har istället ett predisponerat läge som den skiftar till automatiskt, vilket inte alltid faller mig i smaken.

Men dessa skavanker är få samt av det mindre slaget. Det belönar sig att avklara alla möjliga ärenden och utforska din omgivning. Runt om i världen hittar du nämligen materia, pengar, samt andra föremål du behöver för att förstärka dig själv och dina Legions. En väldigt smart prioritering att ha då Astral Chain inte är någon vilsam söndagspromenad precis...

Till att börja med finns det tre svårighetsgrader och du låser sedan upp en fjärde svårighetsnivå till ett kapitel i storyn när den är avklarad. På de två lägre svårighetsgraderna gör fienderna betydligt mindre skada samtidigt som du återupplivas en del gånger innan spelet verkligen är över. Men även här blir vissa bossar utmanande och gör otroligt mycket skada. Så visst var jag tvungen att återupplivas ett par gånger innan jag bemästrade slagfältet och rörde mig mot större utmaningsnivåer. Lyckligtvis kändes svårighetsgraden aldrig orättvis och det är sannerligen kul att mina förmågor sätts på prov när större monster vankas.

Brinner du för utmaningar kan du slå på de högre svårighetsnivåerna där du även betygssätts utifrån hur snabbt och väl du klarar utmaningen till hands. På den fjärde och högsta svårighetsgraden dör du på ett fåtal slag från de starkare fienderna samtidigt som du inte återupplivas. Utmaningen justeras därför väldig väl för passa just din spelstil samt skicklighetsförmåga.

Men mer än svårighetsgraden kan justeras. Det finns ett brett utbud av utstyrslar att välja bland. Färger kan kombineras för att personifiera din karaktär samt dina Legions. Specialattacker du vill använda samt layouten för dessa på spelkontrollen kan redigeras när du vill under äventyrets gång. Det finns helt enkelt en uppsjö av saker att skräddarsy för att ackommodera upplevelsen till ditt behag.

Dessvärre kan du däremot inte skräddarsy karaktärens ansiktsdrag. Vanligtvis bryr jag mig inte om den aspekten men när jag inser att en majoritet av världen alla människor (utöver karaktärerna som är involverade i storyn) ser exakt ut som huvudkaraktären är det något jag saknar. Precis som en grupp plastikopererade koreanska popartister är håret samt kläder det ända som skiljer folk åt. Det hjälper inte heller att karaktärsanimationerna är så stela när de interagerar med varandra. Munnarna, till exempel, är nästan aldrig synkroniserade med rösterna, även på japanska, vilket saboterar inlevelsen i en annars trevligt designad värld.

Den tekniska aspekten jämrar jag mig däremot inte alls över. Astral Chain är inte någon propaganda uppvisning rent grafiskt men spelet flyter utmärkt på i stabila 30 bilder per sekund, både dockat så väl som i handen, förutom en gång då spelet frös och krävde en omstart. Därför känns de stela animationerna samt de återvunna ansiktsmodellerna tyvärr som en framstressad lösning för att lyckas möta en utgivningsdeadline. Att utvecklarna sedan valt att ge kvinnor bröst med extra gung så att säga, istället för att till exempel diversifiera ansiktsmodeller är en felprioritering enligt undertecknad.

Astral Chains största misslyckande är dock samarbetsläget. Detta är ett upplevelse du ska ta dig an själv men här erbjuds co-op med soffpolare och det är inte till spelets fördel. Flerspelarläget aktiveras via menyn och din vän får då axla rollen som din förlängda arm. I tidigare Nintendo-titlar som Super Mario Galaxy var samarbetsläget en menlös gimmick. I Astral Chain är det direkt spelförstörande.

Co-op kan endast erfaras med en Joy-Con vardera. Eftersom du nu inte kontrollerar din Legion dras tempot ner till nivåer Skalman skulle älska, vilket spolierar de annars underbara stridssekvenserna. Din soffkompis har för mycket inflytande för att detta ska vara en löjlig gimmick, och är samtidigt fastkedjad av, bland annat, den lilla spelkontrollens begränsningar för att göra någon nytta. Om du vill göra kalaset mer utmanande, lira co-op. Om du vill ha kul, spela själv.

Det tog mig runt 20 timmar att dra igenom hela storyn och det finns massor av tuffa utmaningar att ta sig an även efteråt. Det är även möjligt att återvända till tidigare kapitel i historien ihop med dina förstärkta Legions för dig som jagar toppbetyg på varje uppdrag. Det var sannerligen en trevlig tid jag hade på Ark och Platinum Games är sin vana trogen när de levererar ännu en lyckad titel. Men även om Astral Chain är bra saknar jag det där lilla extra för att detta ska göra sig förtjänt av ett toppbetyg. Därför landar mitt betyg tillslut på en sjua, om än en stark sådan.