Atlas Fallen

Det var längesedan jag spelade något som startade så otroligt oinspirerat för att sedan ta en vändning till något betydligt mer underhållande som Atlas Fallen. Nu når aldrig spelet några enorma höjder, men den trista inledningen är lyckligtvis åtminstone ingen större fingervisning om hur resten av detta, sina märkbara brister till trots ganska underhållande äventyr, till slut upplevs. Men innan vi landar i att granska det närmare så måste vi backa bandet och köra lite spelhistoria eftersom dessa erfarenheter på så många vis berör varför det i slutändan känns som ett, som mest, okej actionrollspel.

När jag började spela spel på Commodore 64 och NES, så tyckte jag att det mesta var fantastiskt. Spelen i sig var kanske egentligen inte alltid det, men avsaknaden av preferenser och de erfarenheter som jag skulle komma att samla på mig med tiden, gjorde de flesta titlar till något jag ändå tyckte var otroligt underhållande att spela. Jag satt och nötte så många spel under min barndom med simpelt innehåll och det var först med att åren gick som jag blev mer selektiv, började förstå om ett spel hade brister eller rentav var dåligt och därmed inte var värd min tid. Jag har med åren spelat flera tusentals spel, och nu måste en upplevelse oftast ändå ha något för att jag ska känna att det är värt att spela igenom det. Det kanske låter som ett självklart resonemang, men den enkla sanningen är att jag har ganska roligt med detta spel, men ändå kan jag inte ge det ett högre betyg och då blir det snarare ett försök att finna ett resonemang kring varför det egentligen inte förtjänar mer.

I Atlas Fallen ligger berättelsen hela tiden i bakgrunden. Men den som orkar lyssna på spelets dialoger eller gräva djupare i den kunskap som finns att hitta i världen, så finns det mycket hemligheter begravda i sanden. Bokstavligt talat. Vi har en ond solgud vid namn Thelos som härskar över denna märkliga värld och så en hjälte som slutligen försöker få stopp på det lidande som många utsätts för. Även om det finns mycket bakgrund att frossa i så är det inte så engagerande, mycket på grund av otroligt anonyma karaktärer i spelet, extremt tafatt framförd dialog och styltiga mellansekvenser. En del av bakgrundshistorierna engagerar dock, då vissa platser får en kort beskrivning till vad de en gång varit och vad som funnits på platserna innan. Men utöver detta är namn på de träiga karaktärerna som befolkar världen något som mest passerar obemärkt förbi.

Det är istället i ett par väldigt intressanta spelmekaniker som detta i övrigt ganska generiska actionrollspel lyser som absolut starkast. Man har format mycket av upplevelsen kring ett specifik föremål, den magiska handsken som gör att du dels kan kontrollera marken (till största del bestående av sand) och ett par ytterligare egenskaper. Det är i tjusningen att förflytta sig snabbt, vare sig det är att till synes åka snowboard över landskapen, dubbelhoppa eller göra en kvick dash I luften upp till tre gånger som den största behållningen ligger. Det är smidigt att utforska de miljöer vi bjuds på, och man har ganska skoj, mycket tack vare de vis man tar sig framåt på. På samma vis blir striderna en ganska bra mix av snabba rörelser och bidrar till att spelets action underhåller.

Alla dessa förmågor ska dock låsas upp och förbättras och det är här Atlas Fallens första utmaning ligger. Den magiska handsken ska uppgraderas och tre bitar måste finnas, och denna typ av jakt återkommer sedan flera gånger vilket oftast då är ursäkten att skicka hjälten över de landskap man besöker. Det är ingen helt sömnlös öppen värld vi bjuds på, men varje område är stort och tack vare vertikalitet och grottor finns här otroligt mycket att utforska och hitta. Alltifrån höga berg till djupa grottsystem och allt däremellan.

Atlas Fallens storslagna kuliss är talande för mycket annat av spelets innehåll. På håll ser de vidsträckta landskapen otroligt maffiga ut, med höjdskillnader och många fina vyer som får en att stanna upp och blicka ut över dem. Men det är tyvärr rätt mycket som kärvar under den snygga ytan. Det är som att man delvis inte riktigt bestämt sig vad som får och inte får utforskas och således glider man av hustak och andra ytor man borde kunnat stå på, som att ting är off-limit fastän man borde kunna vara där. Spelet kämpar också med att behålla en visuell enhetlighet. Som sagt är de storslagna vyerna på många vis otroligt imponerande och trots att det mesta är dränkt i sand så känns ändå miljöerna inbjudande att utforska.

Men tyvärr dras utforskandet ner av haltande bilduppdatering trots att man i menyerna väljer att prioritera en stabil sådan, och även om det storslagna är snyggt så är det i detaljerna det finns mycket övrigt att önska. Karaktärer känns exempelvis mer som att de hör hemma i ett online-rollspel som ju ofta är mindre snygga rent tekniskt och jag skulle nog bäst kunna beskriva det visuella som väldigt ojämnt. Här finns absolut saker som tillhör toppskiktet men även mycket som ligger långt därifrån och denna ojämnhet i det visuella är väldigt tråkig och blir alltför märkbar. Gällande det ljudmässiga är både musiken och den övriga atmosfären helt okej, men rösterna är däremot ofta fruktansvärda. Röstskådespeleriet känns billigt och i många fall tyvärr rent uselt med flera tillfällen där man bara vill trycka förbi dialogen.

Som ett actionspel med inslag av rollspel har Atlas Fallen det mesta man kan förvänta sig i form av samlande av föremål, och mycket fokus läggs på det du kan uppgradera utöver den så viktiga handsken. Du har tre nivåer av färdigheter som alla ger dig olika egenskaper, varje nivå har sedan plats för tre olika så kallade essence stones som kan förändra din spelstil i vilka attacker som kan utföras eller om man vill satsa på mer försvar eller starkare attacker. Systemet är mångfacetterad utan att vara krångligt eller särskilt djupt men fungerar bra.

Varje sten kan i sin tur också uppgraderas i ett flertal nivåer, så det läggs mycket vikt på att få din karaktär starkare. Vilket behövs, många möten med fiender men framförallt bossar är ganska svettiga, där framförallt din "sandskin"-förmåga är den viktigaste att bemästra då det helt enkelt är detta spelets vis att parera med ett enkelt knapptryck som skyddar dig för ett kort ögonblick. Det lämnar också utrymme för att få in lite skada på fienderna när man lyckas med tajmingen, men även om striderna är fartfyllda och underhållande lider de också av problemet att spelets system att låsa på fiender är ganska inkonsekvent vilket frustrerar många möten med framförallt starkare fiender eller när det är väldigt många av dem. De större fienderna har olika punkter som måste förstöras så i stundens hetta blir det väldigt mycket skiftning för kameran och det hänger inte alltid med. Lägg därtill att spelet inte erbjuder särskilt många sorter av olika fiender och spelets strider blir i längden ganska tröttsamma på grund av dessa vilket är synd då det egentligen är skoj att slåss i detta spel.

Sådana här nackdelar, som den ojämna grafiken, stela karaktärer eller en sådan simpel sak som att det är svårt att låsa på fiendens punkter förekommer gällande alltför många småsaker i spelet. För att uppgradera dina egenskaper krävs exempelvis vissa växter, men även om kartan pedagogiskt visar var de ska finnas så är det sällan man finner dem när man väl besöker platsen och man får helt enkelt hoppas att man bara stöter på dem under äventyret. Det är väldigt många sådana små nackdelar som gör att vissa saker inte riktigt känns färdiga, vilket drar ner en upplevelse som skulle kunna varit så mycket mer underhållande. Jag får ofta känslan av att spelets storslagenhet varit lite för ambitiös för utvecklarna. Det kan givetvis ske att detta får uppdateringar med tiden och att många ojämna ytor slätas ut och saker rättas till. Men för mig drog de tyvärr ner en upplevelse som jag faktiskt stundtals hade roligt med.

För om vi ställer gnället åt sidan för en stund, i allt det ambitiösa finns det också en del ljuspunkter. Trots att Atlas Fallen i mångt och mycket känns så generiskt som ett spel av denna typ kan bli, så är det då ganska roligt att spela. Ambitionen märks ofta, även om den inte riktigt nås, och innehållet är lika omfångsrikt som spelet är storslaget. Flera gånger kommer jag att tänka på Darksiders-spelen då viss design och spelkänsla drar lite åt det hållet, och eftersom jag också har en extrem svag punkt för just stora öppna ytor att utforska i spel så blir just detta något som passar mig. Man lyckas också fylla varje plats med en historia och spelets platser att spara finns här i form av ett städ som fungerar som platser att uppgradera saker eller snabbt ta dig till andra platser där du funnit dessa på. Dessa är väl utspridda och gör det enkelt att hoppa mellan spelets olika kartor. Dessa städ lyfts upp från marken då de är begravda i sanden och just det här att lyfta upp föremål som ligger under ytan, återkommer gällande många andra saker också.

För under sanden finns bland annat plattformar att lyfta, eller pelare med ljus man kan följa för belöningar och en del annat. Mycket är valfritt, liksom spelets många sidouppdrag, men det mesta ger dig välbehövliga resurser att uppgradera med. Liksom spelets historia i övrigt är inte sidouppdragen något som engagerar särskilt, men som tur är slänger inte spelet mängder med föremål på dig utan allting används i stort sett för att uppgradera de färdigheter eller den rustning du har. Även om en hel del inslag av rollspel finns gällande uppgraderingar och nivåer så är spelet definitivt mer ett actionspel än något annat och allting är simpelt och överskådligt.

Det är i ojämnheten som jag blir väldigt kluven i mitt slutomdöme av spelet. Under strax över femton timmar har jag ändå haft ganska skoj med spelet, utforskat fina platser och engagerats av allt jag funnit och upplevt. Men under huven kämpar också spelet med mycket saker rent tekniskt eller att bryta sig loss från att på sina håll kännas väldigt oslipat. Det har ambitionerna att vara storslaget men det känns lågbudget. Det har en hel del originella idéer men känns som så mycket som något man spelat förr. Atlas Fallen är på många vis inte långt ifrån att vara en oslipad diamant, men denna gång har den snarare lite väl djupa och för synliga sprickor.

Det hade räckt att man eliminerat några stycken av spelets sämre delar för att förtjäna ett högre betyg, att man fått det tekniska att gå hand i hand med den underhållningen som faktiskt finns där och i slutändan kan jag inte låta bli att tycka att det är väldigt synd. För i detta spelklimat där vi ändå har så mycket valmöjligheter och i ett spelår med flertalet riktigt bra titlar så lyckas inte Atlas Fallen, trist nog, nå upp till den nivå som dess höga ambitioner ändå stundtals skvallrar om.