Atomfall

Vid första... jamen öronkastet låter idén om ett "British Fallout" ganska fränt. Att döma av framgången med Fallout London är det tydligt att det är något folk vill ha. Men att bli stämplad som ett brittiskt Fallout reducerar alltför mycket av Rebellions kommande Atomfall. För att skilja sig från mängden har spelet en helt icke-linjär berättelse och influenser från brittisk spekulativ fiktion från 1900-talet. Det finns med andra ord mycket mer bakom kulisserna här.

Du vaknar upp i en stängd zon som till stor del övergivits av det samhället, liknande upplägget i Stalker-serien. Ditt uppdrag är egentligen bara att ta dig ut ur zonen, men Atomfall ger dig ingen möjlighet att räkna ut hur du ska lyckas med detta. När du rör dig runt på kartan plockar du upp ledtrådar som introducerar dig till olika fraktioner och människor som kan vara av intresse för ditt uppdrag. De flesta av de du möter behöver dock en tjänst från dig för att du ska kunna ta nästa kliv mot att komma ut ur zonen, vilket sedan skickar dig vidare på en annan väg där du kan hitta fler ledtrådar.

På sätt och vis är det helt upp till dig själv att upptäcka handlingen i Atomfall, och du skapar din egen berättelse när du utforskar kartan, bekämpar olika fiender och försöker ta reda på så mycket som möjligt om den okända världen omkring dig. Det var en premiss som jag först var skeptisk till, men efter att ha spelat började jag snabbt gilla tillvägagångssättet. Beväpnad med ett par rostiga pistoler och ett cricketträ gav jag mig ut i vildmarken och upptäckte genast en grotta fylld med druider. Jag insåg att jag inte kunde ta mig an 20 av dem ensam, så jag utforskade vidare och plockade upp förnödenheter, ammunition och extra vapen här och där.

Att utforska Atomfall är roligt och du känner dig som en lokal detektiv som löser mysterier om platserna och folket omkring dig. Även om jag inte grävde alltför djupt och inte kan berätta hur tillfredsställande svaren på dessa mysterier är, är det värt att notera att utvecklarna inte inkluderar svaret på alla dina problem och lämnar vissa saker öppna för tolkning. Men djupet i världen blir snabbt uppenbart och är tillräckligt för att få mig att vilja utforska, även om jag inte har någon stor markör som svävar över kartan och talar om vart jag ska gå.

Stora "wicker men", sönderfallande slott och förfallna gruvor pryder världskartan, och de är alla riktigt intressanta upptäckter. Vissa hjälper dig att hantera fienderna, till exempel ett explosivt bete som jag använde för att hantera grupper, och i andra fall kan du hitta information om en annan möjlig väg att följa. Det är värt att dubbelkolla varje hörn, vilket kanske frustrerar personer som vill ha ett mer linjärt utvecklingssystem, men kommer vara himmelriket för dem som hatar tanken på att lämna frågetecken på en karta.

Strider beskrevs av utvecklarna som något att undvika i Atomfall, men en av de roligaste sakerna jag gjorde i spelet var att banka upp alla som korsade min väg med mitt cricketträ. Det är enkla strider, återigen jämförbara med ett Bethesda-rollspel, men det är fortfarande tillfredsställande, särskilt när du hamnar i en grupp fiender beväpnade med pilbågar och slår dem alla till mos innan de hinner avfyra ens en pil. Skjutvapen används inte så ofta, men om du hittar ammunition och anser dig vara en skicklig skytt är de riktigt roliga att hantera. Genom att inte överkomplicera någonting i striderna har Rebellion lämnat gott om utrymme för sin komplexa berättelse.

Skills och crafting känns också ganska enkla men effektiva. Om du har material och recept är det bara att hålla ner en knapp så har du det föremål du vill ha när det gäller crafting. Skills kräver poäng från manualer och låter dig fokusera mer på saker som skada från närstridsvapen, stealth och allmän överlevnadsförmåga. Ett bra tillägg som ger en extra nivå av uppmärksamhet när du spelar är annars dina hjärtslag, som fungerar lite som en uthållighets- eller livmätare som ständigt ökar om du springer någonstans, och om den förblir för hög kommer du få svårt att hålla ditt mål stadigt och lyckas i strid.

Efter bara en timme med spelet känns Atomfall som en unik titel som kan fungera som snuttefilt för alla miljontals gamers som längtar efter ett riktigt singleplayer-Fallout. Jag älskade mitt cricketslagträ och fokuset på icke-linjärt berättande, och även om det fanns några smärre missar så råder det ingen tvekan om att Rebellion verkligen har något unikt på gång här.