Svenska
Gamereactor
recensioner
Atomic Heart

Atomic Heart

Atomic Heart är snyggt och fullt av action, men under den polerade ytan väntar även finurliga pussel och givande rollspelselement. Jocke Sjögren har betygsatt Mundfishs debutspel...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ
HQ

Efter att ha tagit del av flera trailers och konsumerat delar av förhandsmaterialet gällande Atomic Heart så var jag tämligen säker på att detta skulle röra sig om ett enkelspårigt och högoktanigt actionspel där det vankades fullt ös från start till mål. Så fort jag faktiskt satte fötterna i stövlarna på huvudkaraktären P-3 så insåg jag dock tämligen omgående att det finns betydligt mer under ytan än de hektiska stridssekvenserna vill avslöja, och även om actionmomenten absolut hör till äventyrets höjdpunkter så är utforskandet och stämningen minst lika briljant. Det finns dock en del beståndsdelar som hindrar Atomic Heart från att nå till de högsta pinnarna på betygsstegen, men att detta rör sig om en ytterst unik och intressant titel råder det absolut inga tvivel om.

Atomic Heart
Välkommen till Atomic Heart.

Men låt oss ta det från början. Spelets story utspelar sig inuti en alternativ version av 50-talets Sovjet, och med stora framsteg gällande robotik och artificiell intelligens så har man lyckats bygga ett Utopia bland molnen där människor lever i lyx och harmoni medan robotar agerar arbetare och betjänter. Om du sedan tycker det hela låter tämligen bekant så är det för att inledningen och premissen påminner en hel del om Bioshock Infinite, och precis som i Irrational Games ljuvliga 2013-pärla så börjar Atomic Heart hoppfullt och triumferade innan det snabbt går käpprätt åt helvete och blodet börjar flöda. Jag ska givetvis inte avslöja allt för mycket om storyn i sig, men i stora drag kan man säga att det rör sig om en maktkamp bland de styrande inom denna alternativa version av Sovjetunionen där löften om jämställdhet och innovation, i skuggan av ett nytt samhällsprogram, leder mot korruption och förräderi.

Detta är en annons:
Atomic Heart
Utomhusmiljöerna är tjusiga...

Just storyn är förövrigt förmodligen spelets svagaste kort, eller åtminstone i sättet man väljer att förmedla den på. Mycket av grundkonceptet är nämligen i sig spännande och intressant men då man allt för ofta, när det vankas dramaturgiskt fokus, väljer att luta sig mot en haltande berättarstil där det andas karikatyr och ostigt actionspel från 2010 så faller helheten tämligen platt. Att mellansekvenserna dessutom känns underkokta i kontrast till resten av spelet gör inte saken bättre såklart, och ibland känns det som man inte riktigt klarar av att förmedla det man vill ha sagt. Jag har förvisso absolut inga problem med att man vill ha en lättsammare historia fylld av fyndigheter och överdrivet agerande, men när man ena stunden försöker måla upp ett dystopiskt samhällsförfall med mörka människoöden för att i nästa ha antagonister som leker Bond-skurkar och en huvudkaraktär som tacklar motgångar med fyndiga svordomar och en tänd cigarett i mungipan så blir det snabbt tvetydigt vilket ben man vill stå på.

Huvudkaraktären är dessutom till en början väldigt osympatisk, och även om det blir bättre ju längre spelet lider (samt att hans humör förklaras något mot slutet) så är han initialt en besserwisser som är svår att tycka om. När han som exempel ställer en fråga till ens AI-kompanjon (något han gör flera gånger under äventyrets gång) så är det inte sällan som han bemöter ett högst informativt svar med spydigheter som "Whatever", "You think?!" och "I don't give a shit!". Det må låta som en petitess på det stora hela, men när man som spelare emellanåt ska försöka känna sympati och förståelse för en karaktär så är det svårt att finna de känslorna när personen i fråga beter sig som ett regelrätt svin från gång till gång.

Det blir visserligen som sagt bättre med tiden, men det är uppenbart att utvecklaren Mundfish är betydligt skickligare på att skapa karaktärer till färgstarka robotar än att förmedla några djupare och empatiska människoporträtt. För robotarna trumfar sannerligen människorna med råge i Atomic Heart. Ens ovannämnda AI-kamrat Charles är som exempel en ytterst sansad och finurlig mjukvara att samtala med, och inuti spelets eminenta maskin-ensemble hittar vi dessutom allt från principfasta tågvärdar som kräver giltiga biljetter (även fast alla runtomkring är döda) till sexgalna vapenkylskåp som vill äta människor och prata snusk medans man snickrar ihop ett nytt gevär.

Detta är en annons:
Atomic Heart
... Men inomhusmiljöerna erbjuder mest ögongodis.

Om karaktärerna sedan är en blandad kompott så är Atomic Hearts design inget annat än en renodlad fullpoängare. Detta alternativa Ryssland fångar nämligen så otroligt många olika stilar, och jag kan tänka mig att konstnärerna borta hos Bethesda fylls av avundsjuka när de granskar varenda liten detalj från de kreativa robotmodellerna till den klanderfritt 50-talsinteriören. För i detta actionäventyr blandar man friskt glada pastellfärger med gammaldags öststats-arkitektur, och mitt i smeten hittar vi därtill mängder med tidlösa Art Deco-former som sammanvävs sömlöst med nostalgiska framtidsvisioner och ålderdomlig science fiction vilket ständigt får en vilja att stanna upp för att ta sig en närmare titt.

Jag skulle sedan faktiskt vilja gå så långt som att säga att man bör ge Atomic Heart ett försök enbart för att kunna insupa in den underbara atmosfären då den i sig är så pass otroligt unik, speciell och säregen. För även om vi har upplevt många liknande visioner i Bioshock, Fallout och Prey (2018) så har konceptet förmodligen aldrig levererats med denna typ av fantasifulla självklarhet tidigare, och om 40- och 50-talets Sci-fi är din grej så är detta ett absolut måste.

Atomic Heart
Att tvinga upp mustachprydda robotar mot innertaket och skjuta av dem såväl ben som armar slutade aldrig underhålla.

Designen hade dock såklart inte kommit till sin rätt om det tekniska och grafiken inte höll jämna steg, och lyckligtvis så levererar man förvånansvärt bra även i detta moment även om vissa missar går att finna när krutröken väl har lagt sig. Grafiken är exempelvis för det mesta spektakulär där man förmedlar en tjusig värld fylld av estetisk skönhet och melankolisk misär, men det går samtidigt att hitta ställen där texturer och enskilda modeller inte håller lika hög kvalitet om man väljer att vara petig.

Jag ska sedan vara tydlig med att informera om att jag har spelat via min Xbox Series X, och trots att man såklart kan kräma fram mer visuellt godis via en kraftig PC så ser det anmärkningsvärt läckert ut till konsol. Det ska sedan också sägas att det har förekommit ett par dippar i bilduppdateringen under min resa samt att en irriterande bugg fick mig att förlora 15-20 minuters framsteg då en hissknapp vägrade fungera. Om vi dessutom ska fortsätta det här stycket med att vara väldigt negativa så upplever jag därtill att vissa animationer kan uppfattas som lite ryckiga när tempot skruvas upp, och det är dessutom lätt att fasta på föremål i miljön när striderna blir som mest hektiska. Med allt detta sagt så överväger dock det positiva det negativa, och jag tycker inte ni ska låta några stenkorn i maskineriet skrämma bort er från ett eventuellt inköp.

Atomic Heart
Att öppna dörrar kräver oftast ett litet pussel.

För som jag redan har nämnt så är Atomic Heart ett otroligt intressant spel att ta del av, och bortsett från det visuella så ter sig detta förmodligen som allra mest uppenbart i dess spelbarhet. För detta är, som jag nämnde i inledningen, inte bara ett simpelt och enformigt actionspel där högt tempo och iögonfallande råröj får agera för-, huvud- och efterrätt, utan det förekommer dessutom en hel del utforskade, pussellösande och rollspelande samtidigt som dessa pulserade och medryckande bataljer avlöser varandra.

Just pusselmomenten varierar mellan att erbjuda simpla kombinationslås som ska knäckas till massiva magnethallar att manövrera där man måste växla mellan positiv och negativ energi för att ta sig fram, och du kommer verkligen behöva tänka till emellanåt för att ta hitta ditt mål bland snåriga korridorer och stora industrikomplex. Du måste även till en början ha bra koll på dina tillgångar, och att leta efter metall, syntetiska material och andra komponenter är en livsviktig detalj för att överleva när robotarna väl börjar anfalla. Dessa komponenter styr nämligen hur mycket ammunition du kan tillverka, och då samma material används för att svarva fram nya krutpåkar så är det inledningsvis en delikat balansgång mellan att uppgradera sina befintliga vapen, bygga nya varianter samt tillgodose sina behov av medicinkapslar och blykulor.

Atomic Heart
Ljuset och de tillhörande reflektionerna håller mycket hög klass när man befinner sig inomhus.

Något Atomic Heart dock ska otroligt mycket beröm för är att man aldrig straffar en som spelare för att våga testa något nytt. För du kan alltid välja att ångra dina beslut i valen gällande karaktärsutveckling och vapenbyggen, och det finns inga straffande påslag där dina eldon och förmågor förlorar i värde om du väljer att sälja av dem och testa något annat. Detta generösa progressionstänk speglar sig dessutom väldigt bra i spelbarheten, och man uppmuntras konstant testa nya vägar för att nå framgång.

Mitt första möte med en boss var ett ypperligt exempel på detta då jag fullkomligt blev pulveriserad av dess höga fart och frenetiska attackmönster innan jag insåg att jag behövde addera fler poäng på min skyddande sköld för att ha chans. En annan gång ställdes jag öga mot ögon med ett monster som enbart tog skada av tillhyggen och explosioner, och då handlade det istället såklart om att ge upp ens betrodda hagelbrakare och investera i en machete eller yxa för att inte stå på den förlorande sidan ännu en gång. Då alla tillgångar sedan som sagt går att nyttja på olika sätt behöver du inte hamstra en massa pistoler och gevär du inte använder, utan det är alltid en bättre ide att bryta ner sakerna du inte behöver för att uppgradera dina favoriter till något bättre - ett system jag uppskattade rejält.

Atomic Heart
Har jag nämnt att designen är fenomenal?

När vi sedan ändå är inne på strider så kan jag meddela att Atomic Heart levererar ett väldigt givande stridssystem som sakta utvecklas till något utöver det vanliga när man väl når slutet. För förutom att du har tillgång till allt från klassiska hagelspridare till pistoler och automatvapen så tillkommer olika energikanoner som du kan använda för att sprida ond bråd död bland spelets fiendeskaror. Du kan även som redan nämnt uppgradera dina pjäser för att bli starkare, och du kan därtill addera olika kapslar på dina vapen för tillföra elementär skada i form av eld, is eller elektricitet.

Det stannar dock inte där. Du är nämligen också beväpnad med en handske som ger dig speciella förmågor, och förutom att du kan plocka upp föremål på avstånd så används denna högteknoloska vante för att lyfta ens kombattanter till skyn, skjuta blixtar ur fingertopparna samt få ilskna plåtburkar att frysa fast i marken via välriktade isprojektiler. Det är på det stora hela ett ytterst kompetent och underhållande stridssystem att ta del av, och under spelets andra hälft finns här otroligt många kreativa sätt att handskas med sina motståndare samtidigt som man inte straffas för mycket om man känner att man mest vill klubba ner folk med ens sågblandsklubba.

Atomic Heart
Det finns ett par bossar som måste besegras, och vissa kan klassas som bra medans andra tyvärr är lite sämre.

Man skulle sedan kunna kalla Atomic Heart för ett Open World-spel, men det är i sig en sanning med kraftiga modifikationer. Du opererar visserligen inom en tämligen stor spelplan där det patrullerar robotar som vaktar hemligheter och värdefulla resurser, men det är inte på något sätt i samma genre som det vi förknippar begreppet med från titlar som Far Cry eller GTA. Överallt finns det nämligen väggar av laserstrålar som hindrar din framfart, och du gynnas absolut mer av att följa utstakade vägar än att vandra rakt ut i vildmarken. För de som söker maximal frihet kan detta såklart ses som ett begränsande minus, men överlag tycker jag det snarare gagnade upplevelsen till den bättre då man omedvetet lägger ett större fokus på huvuduppdragen och låter sidosysslorna just få förbli sidoaktiviteter där de kan nyttjas om man känner att man vill fylla ut speltiden.

Det skulle sedan inte gå att fullborda den här recensionen på ett tillfredsställande sätt om man inte nämnde spelets soundtrack. Många av er är säkerligen bekanta med att Mick Gordon (mannen bakom framförallt Doom och Doom Eternal) står som kompositör, och i mitt tycke trumfar tonerna denna begåvade herre har svetsat samman i Atomic Heart allt han tidigare gjort i ovannämnda Doom-lir. Jag kan visserligen inte uttala mig om vart Gordons medverkan börjar och slutar alla gånger då det är en salig blandning mellan klassisk symfonimusik och öststats-doftande radiomelodier, men när de riviga elgitarrerna tar vid är det lätt att säga att den gode Mick har överträffat sig själv. Jag nämnde som exempel tidigare att jag fick smisk av spelets första riktiga boss, och även om det absolut stämmer att mina förmågor och min fingerfärdighet var undermålig den specifika uppgiften till en början så vill jag även säga att jag nästan undermedvetet försökte förlora då jag ville höra den pulserande ljudväggen som ackompanjerade bataljen ännu en gång. Det finns dessutom en sekvens längre in i spelet inuti ett sjukhus där ens hörselgångar fullkomligt manglas av svängig rysk-techno-rock som höjer actionsekvenserna till en helt ny nivå, och när dessa moment träder in i strålkastarljuset är man nästan villig att slänga fram ett maxbetyg i ren eufori.

Atomic Heart
"I'm sorry officer... I didn't see you there"

I slutändan når dock inte Atomic Heart tillräcklig högt i samtliga kolumner för att kunna klassas som ett mästerverket, detta trots att man absolut beblandar sig med komponenter och element som dryper av fullfjädrad briljans. Om jag sedan skulle jämföra Atomic Heart med något annat spel för att hamra hem min åsikt om dess kvalitet så skulle jag faktiskt förbise titlar likt Bioshock, Fallout eller Prey för att istället nämna den underskattade actionpärlan Singularity från Xbox 360- och Playstation 3-tiden. Den ryska kulturen, de intressanta superkrafterna och de lekfulla actionscenerna gör det såklart enkelt att se likheterna mellan de båda titlarna, men de finns även mycket släktskap i sättet de båda spelen har fått mig att känna efter att eftertexterna har rullat förbi. För jag tyckte väldigt mycket om Singularity, trots sina brister, när det begav sig och jag tycker på samma sätt väldigt mycket om Atomic Heart, även om jag såklart också kan se områden där äventyret kunde förfinats och förbättrats.

Bristerna har dock, precis som i fallet Singularity, inte hindrat mig från att njuta av Mundfish helgalna debuttitel, och att detta hör till ett av årets så kallade "Must Play-titlar" är något jag kan skriva under på här och nu. Betyget landar förvisso "endast" på 8/10, men detta är tveklöst en av de mest kraftfulla åttorna jag har delat ut för Gamereactors räkning, och det är endast några missar i främst det dramaturgiska som hindrar mig från att smaska ut en mer eftertraktad nia. Låt dock inte de ovannämnda felstegen hindra dig från att uppleva Atomic Hearts alternativa verklighet för egen maskin. För detta är sannerligen en tokig bergochdalbana som aldrig slutar att intressera och engagera en som spelare, och du är verkligen skyldig dig själv att uppleva denna skruvade actionsagas ljuvliga spelbarhet, underbara design och dess mästerliga soundtrack med dina egna ögon och öron.

Atomic Heart
Perverst snyggt emellanåt och ingår med Game Pass redan från premiärdagen.
HQ
08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Snygg grafik, gudomlig design, givande stridssystem, fenomenal musik, kreativa robotmodeller, val går att ångra
-
Haltande berättande, dåliga mänskliga karaktärer, ett par tekniska missar
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

En andra åsikt

Petter Hegevall
Såhär... Exakt såhär ser ett Bioshock Infinite-plagiat ut när utvecklarna bakom inte riktigt begriper vad det är som gör Bioshock samt Bioshock Infinite så fantastiska. Det strösslas med humbug-story om elitism, objektivism, kommunism kontra kapitalism utan att något får fäste eller förvandlas till tankar som bryter mallar, intresserar eller fascinerar. Det mesta är bara rent nonsens. Tillkommer gör spelmekanik och eldstrider som känns som direktplockade ur nåt blekt standardspel från Xbox 360-eran med slö kontroll, märkligt tunn och fjösigt menlös vapenkänsla samt rörelsemönster som får det att kännas som om huvudpersonen går på räls. Fienderna är dessutom korkade, dialogen vedervärdigt precis som röstskådespeleriet och bossarna usla. Atomic Heart är dessutom inte särskilt snyggt heller, inte när man verkligen kikar nära. Det ser ut som ett blött, blankt Unreal Engine 4-spel från 2017 vilket gör detta till årets hittills största besvikelse för egen del. Visst, designen är magiskt bra - Men det kvittar, här, när allt annat är undermåligt. 4/10

Medlemsrecensioner

  • MrWarMaxx
    Kan du tänka dig ett futuristiskt land som är kommunistiskt och har tagit stegen efter andra världskriget för att ligga 100 år före resten av... 8/10

Relaterade texter

Atomic HeartScore

Atomic Heart

RECENSION. Skrivet av Joakim Sjögren

Atomic Heart är snyggt och fullt av action, men under den polerade ytan väntar även finurliga pussel och givande rollspelselement. Jocke Sjögren har betygsatt Mundfishs debutspel...

1
Ny Atomic Heart-trailer visar kommande DLC

Ny Atomic Heart-trailer visar kommande DLC

NYHET. Skrivet av Jonas Mäki

Förra månaden gav Mundfish oss en liten titt på det nya området som första Atomic Heart-expansionen ska erbjuda, men vi kommer inte behöva möta samma gamla fiender i den....



Loading next content