Atomic Heart: Trapped in Limbo

Jag var aldrig lika förtjust i Atomic Heart som kollegan Jocke var. Inte ens nära. Medan han kunde se förbi alla spelmässiga begränsningar och njuta av den ambitiöst skräddade mytologin fastnade jag vid hur stelt, enformigt och regelrätt trist det var. Mundfidh ryska Bioshock-plagiat var för egen del aldrig något mer än en axelryckning och det är därför viktigt här att du känner till var jag står kontra Jocke, och Gamereactors Atomic Heart-betyg. Jag hade aldrig delat ut mer än kanske max 5/10 till grundspelet och att ha det i åtanke när du fortsätter läsa tror jag är viktigt. Atomic Heart var och förblir en stillbildsmässigt stilfullt designad produkt vars faktiska spelbarhet aldrig nådde över "högst mediokert" och det är med de förväntningarna jag häromdagen kickade igång expansionen Trapped in Limbo.

Upplägget är lika simpelt som det är skruvat. Direkt efter slutsekvensen i grundspelet tar denna expansion vid och enligt utvecklarna själva är tanken att vi ska få veta mer om P-3:s ursprung, här. Efter att ha spelat igenom Trapped in Limbo kan jag inte påstå att jag blivit särskilt mycket klokare, dock. Ordentligt irriterad, däremot. Det har jag blivit i omgångar. Grundidén här handlar om att verkligen ställa spelarens tålamod på prov. Du ställs inför en hel rad olika utmaningar i form av tröstlöst fantasilösa, enfaldigt variationsfattiga plattformsmoment, och det gäller verkligen att ha överseende med den bristfälliga hoppmekaniken här för att överhuvudtaget ta sig igenom den första lilla hinderbanan.

Designen är mer eller mindre hämtad från Sugar Rush-temavärlden från Röjar Ralf där tuggummi-räcken, polkagris-stigar och svävande bakelser utgör grundstommen i en hinderbana som känns hämtad från valfritt mobilspel. Du ska hoppa på pepparkakor innan de roterar ned dig i avgrunden (mot en stensäker död), du ska undvika hårda karameller och pricka in de mjuka, landa i grädde och skjuta anstormande sockerfigurer med ett ljusrosa hagelgevär. Jag förstår att spelutvecklarna skrattade gott åt alla lustiga idéer när de väl kläcktes, för i händerna på ett mer rutinerat gäng med bättre koll på plattformsmoment, hade nog mycket av det som erbjuds här kunnat fungera.

Men ingenting fungerar. Ingenting.

Hoppen är slarvigt oprecisa och att Mundfish kastat in långa partier med Subway Surfer-kanor där jag i rollen som anka ska glida runt och undvika hinder, torde räknas som i det närmaste oförskämt med tanke på att Trapped in Limbo faktiskt kostar 100 kronor. Efter att ha tvingat mig igenom detta borde jag istället få 100 kronor, per minut. I ersättning. För Trapped in Limbo känns som spelmässig, ljusrosa tortyr för egen del. Atmosfären är tänkt att vara Alice i underlandet-märklig med klara drag av Bioshock Infinite men ingenting fungerar. Sämre gameplay är dessutom svårt att hitta om vi inte börjar gräva i sämst-högen från 2023 där odödliga supermästerverk som Skull Island: Rise of Kong samt Walking Dead: Destinies trängs. Mundfish borde härmed inse att design inte räcker. Snygga polygonbakelser eller urtjusiga arkivrum i rysk forskningsanstalt (grundspelet) räddar inga FPS från bedrövlig spelmekanik och spänningslösa fiendemöten.