Det finns ingen spelglädje kvar...

Vi befinner oss i ett nytt normaltillstånd, och det här nya läget känns ungefär lika bekvämt som att ha ett gruskorn i skon som du inte kan skaka ur trots att du står och hoppar på ett ben i hallen medan grannarna ser på. Det är ett tillstånd som liksom smugit sig på, först som en viskning, sen som en knuff i sidan, och nu sitter vi här med ett helt nytt sätt att spela på som jag inte bett om, inte velat ha och definitivt inte godkänt genom någon sorts demokratisk omröstning. Som den inbitne jante-gubbe jag är föredrar jag när saker och ting håller sig i sina invanda banor. Jag vill veta att min osthyvel hänger på samma krok varje morgon, att kaffet smakar bryggt och inte "pod-infuserat" och att ett TV-spel fortfarande är ett TV-spel. Men nej. Vi har gått från ett gammalt tillstånd, där köpet av ett spel faktiskt innebar ägande, till ett nytt läge där ägandet är ungefär lika stabilt som en sms-lånekund med spelberoende. Jag minns den tid då man köpte ett spel, tog hem det i en prasslande plastpåse och visste att det man bar på var hela spelet. Hela paketet, inga villkor, inga patchar, inga förbannade konton. Dylan sa det bäst: "Times they are a-changin'." Jag säger: "Times they are a pain in the ass."

Kontotvånget - som att bli stoppad i dörren till sitt eget vardagsrum
Minns du när man kunde slå på en konsol, trycka på start och vara igång? Nej, inte längre. Idag stoppas vi i dörren till våra egna spel av en digital byråkrat i reflexväst som begär ID-handlingar och lösenord innan vi ens får slå oss ner i soffan. "Vänligen logga in med ditt MegaHyperUbisoftEnixNettaSoft-konto" ploppar det upp på skärmen, och där försvinner magin snabbare än en chipsskål på en LAN-kväll 2002. Att bli tvingad att skapa konton i tid och otid är som att gång på gång bli stoppad av en vakt i sitt eget kök: "Jaha, du vill rosta en macka? Då måste du fylla i ett frågeformulär om din relation till spiskummin och godkänna cookies som inte ens går att äta."

Och visst, man kan stå ut någon gång. Men när kontona multiplicerar sig som kaniner i en grönsaksbutik och varje nytt spel kräver sitt eget login blir det till slut som att ha en hel portfölj av digitala ID-handlingar som ingen människa kan hålla reda på. Inte nog med att det är en extra barriär - det resulterar också i att mejlkorgen fylls av reklam jag aldrig bett om: "50 % rabatt på kosmetiska hattar till din karaktär!" och "Delta i vårt unika event som bara är unikt tills nästa vecka då vi kör samma event igen!" Värst är det när systemet krånglar, när någon server råkar få hicka, och man blir sittande framför en blå ruta istället för det där spelet man just lagt 700 spänn på. Då sitter man där, stirrande, med handkontrollen i knät och känner hur livslusten sakta dunstar bort.

Dagliga sysslor - spelen som förvandlats till heltidsjobb
Och sedan har vi EA FC. Bara att skriva bokstäverna får det att rycka i ögonlocket. Förr var FIFA och Ultimate Team en trevlig fritidssyssla - man spelade några matcher, köpte ett par spelare och byggde ett lag som kändes som ditt. Nu är det som att ta på sig en heltidsanställning i en fabrik där det enda du producerar är frustration. För att "hänga med" krävs det minst tio matcher om dagen, tjugo på helgen, plus ett orimligt antal truppbyggarutmaningar som får Sudoku att framstå som hjärndött tidsfördriv. Det är som att få en att-göra-lista varje morgon: "Hej Joel, idag ska du spela tills fingrarna blöder annars hamnar du på efterkälken och alla andra skrattar åt dig i sina digitala omklädningsrum."

Och vad får man för allt detta slit? En lootlåda som är ungefär lika givande som att öppna ett Kinderägg och hitta tre plastkulor och ingen choklad. Oddsen att faktiskt packa en spelare man vill ha är så låga att man undrar om de är beräknade av samma gäng som sköter Sveriges pensionssystem. Struntar man i det? Då kickar FOMO in som en aggressiv hyresvärd och väser: "Du missar något! Alla andra har bättre lag än du! Din granne packade Mbappé igår och du sitter här med division-fem-lirare!" Det är som att spela med en ständig klump i magen.

Mikrotransaktioner i Early Access - girighetens Mount Everest
Så kommer vi till Early Access, ett koncept som i teorin låter trevligt: man får prova ett spel i förtid, känna på det, kanske till och med ge feedback. Men vad det blivit i praktiken? Jo, ett sätt för utvecklare att sälja ofärdiga produkter till fullpris och sedan dessutom smyga in mikrotransaktioner innan spelet ens är klart. Det är som att bjuda in folk till en restaurang där man får smaka på en halvgräddad pizza - och så står kocken där och säger: "Vill du ha ost på den där? Det blir 50 spänn extra."

Exemplet MultiVersus är nästan konstnärligt i sin fräckhet. Folk köpte prylar under Early Access - prylar som bara... försvann när spelet "släpptes på riktigt". Det är ungefär som att köpa en jacka i en butik och sen, när du kommer hem, upptäcka att den har förvandlats till en trasmatta och butiken bara rycker på axlarna. I min värld borde mikrotransaktioner i Early Access vara straffbart. Sätt utvecklarna i skamvrån tills spelet faktiskt är klart.

Bonus-content ska förtjänas - inte köpas
Minns du när man låste upp extra karaktärer, banor eller outfits genom att helt enkelt spela spelet? När man fick belöning för sin skicklighet, sitt tålamod eller sin nyfikenhet? Den känslan av triumf, när en ny figur plötsligt dök upp på karaktärslistan som en sorts present från spelgudarna. Idag är den känslan borta, ersatt av en betalvägg som hånfullt flinar åt dina prestationer: "Jaha, du har spelat i hundra timmar och klarat alla utmaningar? Kul. Men vill du ha det här innehållet får du öppna plånboken."

Det här är inte bara surt. Det är en ren och skär kulturförlust. Det är som att någon försökt bygga om ett bibliotek till ett köpcentrum och satt prislappar på alla böcker: "Vill du läsa slutet? Det kostar extra."

Collectables - från skattjakt till skräpjakt
Collectables brukade vara en skattjakt. De kunde ge dig bättre vapen, extra rustningar eller hemlig lore som fick världen att kännas djupare. Att samla allt kändes meningsfullt, nästan mytiskt. Idag är det reducerat till att springa runt och plocka plastskräp för att få en "achievement" som betyder ungefär lika mycket som en rabattkupong på en produkt du aldrig använder.

Det är som att samla kapsyler i hopp om att någon gång kunna bygga en tron av dem, men istället får du en NPC som säger "Tack" med samma inlevelse som en trött medelålders bibliotekarie som heter typ Ernst och som just blivit väckt från sin tupplur. Jag vill känna att det är värt mödan, inte att jag blivit en digital sophämtare.

Splitscreen - en utdöd religion
Och så var det splitscreen. Minns ni när det var standard? Det var nästan en religion, något man inte ifrågasatte. Alla FPS-spel hade splitscreen, punkt slut. Det var en lag som stod skriven i själva kodens stentavlor: "Du skall icke släppa ditt spel utan lokalt multiplayer, annars kommer spelgudarna straffa dig med evig skam." Och oj, vilka stunder det gav oss. Fyra pers trängda framför en 14-tums-TV, knäna domnade på det hårda laminatgolvet, skärmen uppdelad i små fönster där någon alltid fuskade genom att peaka. Och det var underbart. Rena, okonstlade skratt som ekade genom vardagsrummet.

Idag är det nästan utdött, som om spelgudarna bytt sida och istället hotar utvecklare med pisk om de råkar stoppa in splitscreen. Nu ska vi sitta på varsin stol, i varsin lägenhet, stirra in i varsin monitor och ha "roligt" över Discord. Det är som att ersätta en middag med vänner med en Zoom-konferens där alla tuggar varsin torr Skogaholmslimpemacka.

Äger jag ens det jag köper?
Den kanske varmast brännande frågan i hela den här soppan är: äger jag ens det jag köper? Förr var svaret självklart. Idag är svaret ett rungande nej. Att köpa ett spel idag är som att hyra en soffa av en möbelhandlare som när som helst kan storma in i ditt vardagsrum och säga: "Tyvärr, vi har bestämt oss för att ta tillbaka den här."

Och det händer. Om och om igen. Din favorittitel får ett meddelande: "Servrarna stänger ner nästa månad." Och där står du, med ett digitalt lik i biblioteket, ett spel som inte längre existerar. Det är som att köpa en bok där förlaget när som helst kan radera kapitlen. Som tur är finns aktörer som GoG som fortfarande förstår att ägande betyder något. Men de är undantaget, inte regeln.

Day one-uppdateringar - när förväntan kvävs i en progressbar
Och till sist: day one-uppdateringar. Den moderna tidens tortyr. Du har längtat i månader, kanske år. Du har räknat ner timmarna på jobbet, köpt chips, hällt upp läsk, sparkat av dig skorna och satt dig till rätta. Du trycker på start... och möts av en uppdatering på trettio gigabyte. Servrarna går på knäna, nedladdningen kryper fram i snigelfart, och istället för att spela får du stirra på en blå progressbar som långsamt, långsamt fyller sig som en bläckfisk som just ätit en Valium. All förväntan, allt pirr - borta.

Förr i tiden fick man spelet på kassetten, klart och färdigt. Idag får man ett halvfabrikat, stressutskickat för att investerarna inte kan hålla sig. Vi betalar för att vara testpiloter i ett plan som fortfarande håller på att byggas i luften. Snälla, släpp inte spelen innan de är färdiga. Jag vill spela dag ett, inte sitta i kö till en digital verkstad.

Jag vet att jag låter som en sur gubbe, och det är jag också. Men det här handlar inte om nostalgi för nostalgins skull. Det handlar om spelglädje - den rena, okonstlade känslan som numera kidnappas av kontotvång, lootlådor, meningslösa collectables och progressbars som äter upp hela kvällen. Jag vill tillbaka till en tid då man köpte ett spel, stoppade i det och spelade. Det är egentligen inte mer än så. Och det borde inte vara för mycket begärt.

Vad tycker du har blivit sämre i TV-spelsvärlden?