Azurik: Rise of Perathia

Inget av dessa adjektiv passar in på Azurik, spelet som ger smurferna ett dåligt rykte. Nej, det är småslaget, asketiskt, omständligt och helt slagbart. Köp inte det här för alla apelsiner i Florida!

Azurik, både personen och spelet, fullkomligen osar inkompetens. Det börjar med ett intro som har lite storslagna landskap och en skrattretande speakerröst tillika magiker/överguru som är som tagen från valfri billig amerikansk äventyrsserie på trean. Och då snackar jag alltså inte om den i jämförelse Oscars-nominerade prestationen i Hercules och Xena från fantasykungariket Nya Zeeland. Huvudpersonen Azurik, en knallblå muskelknutte beväpnad med en dubbelbladig stav, ser ut som resultatet av en pervers och förmodligen olaglig romans mellan Buttersmurfen och Hwang Sung Kyung. Någon har stulit ett av de sex elementen, död, och han måste därför pallra sig runt i en enformig och ytterst standardiserad 3D-värld som hade gjort Nintendo 64 stolt.

Jag förstår inte hur samma maskin som pressar fram Halo med lillfingret kan sänka sig till att rendera Azurik i tvrutan. Det kan rimligtvis inte utnyttja en femtiondel av kraften i burken. Miljöerna är visserligen relativt detaljerade men alla texturer är stora sjok av olika gröntoner (eller blåtoner när man befinner sig i isvärlden och så vidare). Designen på hjälten och alla fiender skiftar från tråkig till löjlig och det mesta man möter är olika små harmlösa kreatur i glada pastellfärger. Spelet orkar inte ens komma upp över 30 bildrutor per sekund. Och till råga på allt blir det våldsam slowdown bland annat när man springer i strandskummet ackompanjerad av enkla texturringar på vattenytan. Återigen kollar jag skräckslaget under tvn, men jo, det är min svarta Xbox som står där och inget Pikachu-beprytt missfoster.

Nåja, grafik är ju inte allt. Men inget annat är bra heller. Musiken är ytterst oinspirerad och märks inte överhuvudtaget, trots att den är komponerad av storkändisen Jeremy Soule (Secret of Evermore, Icewind Dale och Elder Scrolls: Morrowind bland andra). Ljudeffekterna kommer från standardlagret, hylla 1A fack B, och Azurik själv har inte mycket mer att säga än "hmph!" och "ya!" när han viftar runt sin pinne i den krampaktigt ryckiga animationen. Min gamla jodo-tränare hade fått utslag av spektaklet. Som sagt är inte röstskådisarna mycket att roa sig med heller. De tre (räkna dem!) huvudpersonerna är stereotypa - hjältetyp, elak typ och gammal vis typ - och de framslumpade byborna som valsar omkring låter ungefär lika intelligenta som självmord.

I praktiken går spelet alltså ut på att springa omkring, klättra på väggar där det råkar finnas murgröna, banka på fiender med den åttabitsinspirerade stridsanimationen, trycka på lite knappar här och där samt samla på sig olika elementstenar. Azuriks stav har nämligen finessen att den kan använda olika elementarattacker, som även kan kombineras. Vattenattacker kan släcka eldar (och inte så mycket mer), eldattacker gör Azurik starkare, men kombinerar man dem kan man göra ångattacker som... kan smälta isblock. Stora applåder utbryter spontant bland världens spelare.

Men varför ska man ens bry sig? Spelet är kriminellt mörkt vilket inte går att justera utan att fibbla med fjärrkontrollen till tvn (och därmed paja alla andra spel). Kontrollen är bakvänd - varför ska hoppknappen sitta längst upp när ALLA spel sedan spelvärlden införde fyra knappar haft hoppen på den nedersta knappen? Detta går givetvis inte att ändra heller. All animation - nu har jag inte ens passat på att peka på och skratta åt den kriminellt fula hoppfysiken - är taffligt ihopsatt. Grafiken hade varit tekniskt imponerande för fyra år sedan, men hade redan då varit ett konstnärligt skämt.

Azurik är inte på något sätt ett bra spel. Det dök upp bland Microsofts övriga titlar vid Xbox-presentationen och ansågs vara lovande. Nu vet jag inte hur det såg ut då - jag var drastiskt anti-Xbox på den tiden - men om det såg ut så här ska flera speljournalister ha spöstraff. Azurik har nämligen inga som helst förmildrande omständigheter, och jag måste därför döma spelet till besöksförbud i världens alla Xboxar. Varför så mycket som en tvåa? Tja, det fungerar, och så slapp jag betala för det.