Baldurs Gate: Dark Alliance 2

För snart två år sedan shockade Interplay många PC-spelare genom att släppa sitt gigantiska rollspel Baldurs Gate, som ett nedbantat och ultralinjärt hack och slafsspel. Upprörda röster gjorde gällande att avsaknaden av konkreta rollspelselement och förenklingen av hela spelserien var något av en skymf mot Baldurs Gate goda namn. Medan jag självklart känner sympati med de som fått sin favoritspelserie besudlad av Diablo-influenser, känner jag även att vissa kanske borde läsa på mjölkpaketen innan de börjar dricka.

Baldurs Gate: Dark Alliance utgav sig aldrig för att vara ett djupt och episkt rollspel med 200 speltimmar. Det utlovade horder av fiender, skatter, action och samarbetsläge. Detta var som levererades, på ett lysande sätt. Jag och en kompis tillhörde de som tyckte att flytten från komplicerat, involverande och oändligt PC-spel funkade bra till ett konsolactionspel. Även om spelet mest sålde på sitt goda namn, istället för den underhållning det levererade.

Men det var två år sedan. Dark Alliance-märket har blivit alltmer accepterat, och de flesta verkar inse att man inte kan ha samma förväntningar på Dark Alliance 2, som på Baldurs Gate 2. Med stark medvind i ryggen från det förra spelet är det nu dags att ge sig ut på huggarstråk igen. De taskiga ondingarna (nästan alla iklädda kinky kläder eller grön hud) är ute efter att en gång för alla se till att staden Baldurs Gate ödeläggs. Vänner och fiender från förr lägger sig i striden och snart kokar en ganska stor kittel med intriger.

Spelstilen från det förra spelet är intakt, snett ovanifrån ska man klubba monster i mängder, allt i godhetens ädla namn. Upplägget är dock modifierat en aning. Istället för att beta av område efter område i en bestämd följd, kan man vid en del tillfällen ta en avstickare. Då kan man försöka lösa ett annat delmål innan man börjar jaga de stora uppgifterna. Något som definitivt bryter monotonin från det förra spelet där allt var strikt uppdelat. Förändringar finns det ganska gott om i övrigt också. Gällande karaktärerna har man ändrat på dem allihop, lagt till och tagit bort. Bitvis kul, stundtals frustrerande för alla som vill ge sig ut på dvärgaäventyr med pappas välslipade yxa. Då Gimli-kopian numera ränner runt med armborst. Konstbrott minst sagt.

Annars är det mesta sig likt. Både i struktur och utförande. De som verkligen uppskattade det första spelet kommer att känna sig som hemma efter att ha känt lite på nyheterna. Tvåspelarläget är fortfarande lika kul, även om man denna gång har bestämt sig för att dela upp äventyrets rikedomar mellan de båda spelande. På detta vis måste man alltså samsas om en gemensam pott med pengar, där all såld utrustning och hittade guldkosingar läggs till. Slut på all tävlan för att få mest pengar med andra ord. På gott och ont.

Grafik och ljud var superba redan i det första spelet, utan tvekan. I uppföljaren får man nöja sig med sitta och stirra på nästan exakt samma spel. Trots att man har bytt utvecklare har man inte brytt sig om att renovera spelet grafiskt. Något som visserligen inte känns akut, men lite besviken blir man ju. Dock verkar man ha fokuserat på att göra tvåan till ett längre spel. Det första var inga jätteproblem att klara på runt tio timmar. Efter att ha lagt några timmar mindre bakom mig, känns det fortfarande inte som att jag ser slutet på tunneln. Något som gläder stort. Under januari månad ska Baldurs Gate 2: Dark Alliance 2 skeppas iväg till butikerna. Alla ni som gillade det första äventyret kan börja längta på riktigt redan nu. Medan jag fortsätter spela, och återkommer med en utförlig recension när det börjar närma sig en konsol nära er.