Banishers: Ghosts of New Eden

New Eden, Massachusetts, 1695. Det är en mörk och brutal tid där de dödas själar vandrar bland de levande och det är här vi möter den exotiska kubanskfödda Antea Duarte och hennes sidekick och älskare, skotten Ruaidhrigh "Red" Mac Raith.

Antea och Red är Banishers, ett slags spökjägare som avlägsnar andar och spöken från vår värld. I sitt arbete som Banishers har de svurit att skydda de levande från de döda och det är ett hedervärt jobb som ger dem respekt var de än går.

De två kallas till staden New Eden, som är drabbad av brutal ondska och de få kvarvarande invånarna är fångade och desperata. Under en övernaturlig uppgörelse med ondskan själv dör Antea och blir ett av de spöken som både hon och hennes älskade hatar så mycket.

Efter att ha varit åtskilda under en kort tid återförenas Red och Antea, Antea nu som ett spöke. Don't Nod är känt för att skapa intensiva och spännande berättelser som försätter dig i svåra dilemman längs vägen - och det är verkligen fallet här. Red kan se och höra Antea och tillsammans ger de sig ut på en farlig resa genom 1700-talets New England för att utföra en gammal och farlig ritual som kan väcka Antea till liv igen, men det kräver att de gör svåra val.

Längs vägen kan paret ta sig an så kallade Haunting Cases, där de som Banishers måste ta reda på varför platser, saker eller personer är besatta och det finns en del intressanta historier om svek mellan bröder, otrohet och värre saker. Utan att avslöja för många detaljer kan jag berätta att Red kommer att behöva kompromissa med sin ed som Banisher och det är något som stör honom. En sida av honom vill hedra sin ed som Banisher och den andra gör allt för att få hålla sin älskade i sina armar igen. Hur långt är du villig att gå för den du älskar?

Banishers: Ghosts of New Eden är ett actionrollspel i en halvöppen värld. Det börjar väldigt långsamt och de första två timmarna är inte särskilt intressanta och jag började oroa mig lite för spelets fortsättning. Det förändras dock till det bättre efter de första timmarna och växer till ett fint, kanske lite enkelt, actionrollspel, med uppgraderingar av utrustning och förmågor, förmågeträd där nya förmågor kan låsas upp till både Red och Antea, förgrenade dialoger, utforskning av omgivningen och insamling av material - precis som vi är vana vid från den här speltypen.

Banishers: Ghosts of New Eden kan beskrivas som ett lättsamt actionrollspel. Don't Nod har som vanligt ett stort fokus på berättelsen, det är ganska linjärt och du tillbringar mycket tid med att röra dig runt och verkligen bara insupa allt - men som alltid, när det gäller just Don't Nod, finns det mer än så mellan raderna. Huvudfokus ligger på berättelsen och relationen mellan de två huvudpersonerna, men också på berättelserna i de olika Haunting Cases. Det är alltså ett lite annorlunda spel i genren än vi är vana vid, eftersom det är mer fokus på storyn och mindre på stora förmågeträd, statistik, magi och potions.

Det som verkligen skiljer Banishers från andra spel i genren är samarbetet mellan Red och Antea. Som spelare kan du fritt växla mellan de två och de har sina egna styrkor och svagheter. Antea kan till exempel se ledtrådar från dödsriket som Red inte kan se, hon kan avlägsna hinder i omgivningen och eftersom hon är ett spöke följer hon inte våra naturlagar och kan därför till exempel röra sig över längre sträckor på bråkdelen av en sekund. De kan också arbeta tillsammans i strid när fler förmågor låses upp.

Den visuella sidan av Banishers: Ghosts of New Eden är alldeles utmärkt. Även om belysningen verkar lite statisk och gammalmodig och ansiktsanimationerna är lite stela, visar det här spelet hur långt man kan komma med bra design. Don't Nod har lyckats skapa en verkligt vacker och trovärdig värld, och den utstrålar atmosfär oavsett om du går genom de mörka skogarna, dammiga byarna, ljusa och vänliga ängarna, dimmiga träsk eller utforskar klipporna längs kusten.

Det finns flera sekvenser som bjuder på riktigt snygga filmiska kameravinklar och fantastiska visuella effekter, till exempel när Red en gång för alla fördriver spöken och andar. Karaktärernas ansikten är lite stela, men de har inte den där "uncanny valley"-looken som man ofta ser - det finns bara inte så mycket ansiktsuttryck. Allt som allt tycker jag att grafiken är fin och väldesignad och den är inte dränkt i modern teknik och vild efterbehandling, men sådant är inte nödvändigt när du vet hur man designar en vacker värld.

Tekniskt sett fungerar spelet riktigt bra till Playstation 5. Det finns de vanliga två grafiklägena; ett som fokuserar på grafisk kvalitet och ett annat som fokuserar på stabil framerate. Det finns dock egentligen ingen stabil framerate i något av dem, eftersom bildhastigheten kan sjunka lite då och då, men det var inte något som förstörde det för mig - men du lär märka det.

Ljudspåret är bra och passande, och röstskådespeleriet för de två huvudpersonerna är utmärkt. Det gamla engelska språket som talas och Reds unika skotska accent är utomordentliga och inte något du hör ofta i större spelproduktioner.

När det gäller att ge en helhetsbedömning av Banishers: Ghosts of New Eden är det svårt att undvika en gammal klyscha, men det här spelet är större än summan av sina delar. Det är ett relativt enkelt och linjärt actionrollspel, men samtidigt är det en vacker resa, en fantastisk upplevelse och en berättelse om svåra val och hur långt man är beredd att gå och hur mycket man är beredd att offra av egen övertygelse för att rädda den man älskar.

Banishers: Ghost of New Eden sätter inga nya standarder i genren, men mindre kan faktiskt göra det också. Det är en fin upplevelse som kanske är lite för enkel för Baldur's Gate III-spelare, men det är vackert och har en bra kampanj och jag var väldigt underhållen fram till det, för mig, ganska överraskande slutet, som kom efter cirka 35 timmars spelande.