Battle Engine Aquila

Handlingen i Battle Engine Aquila förde för mig omedelbart tankarna till Kevin Costners praktpekoral Waterworld. Storyn om hur miljöförstöring fått vattennivån att stiga så pass att bara små fragment av land finns kvar har onekligen likheter med nämnda film. Men där slutar tack och lov likheterna. Världen i Battle Engine Aquila är i kaos. Men där postapokalyps härskade i Waterworld råder istället högteknologi. Som den nykläckte piloten Hawk ska man rädda de sina mot de onda Muspell. Främst rör man sig gående på marken, men under kortare stunder kan man också flyga. Det vore lätt att sortera in spelet som ett typiskt mechaspel, om det inte vore för faktumet att spelet snarare spelas som en förstapersonskjutare, likt Halo. Det känns intuitivt att gå omkring med sin battle engine, och efter bara något uppdrag känner man sig som en fullfjädrad pilot. Styrningen av stridsmaskinen är smart löst och handkontrollen nyttjas effektivt.

Utseendemässigt är spelet mestadels en fröjd för ögat. Att ovan marken cirkla runt en krigsskåde-plats med myriader av detaljer för att sedan sömlöst kunna landa mitt i allt, är något man inte ser alltför ofta. Spelet håller en konstant hög bilduppdatering och är mycket följsamt. Minuspoäng till PS2-versionen dock, som innehåller en del irriterande småbuggar i grafiken. Battle Engine Aquila är en traditionell skjutare, utan konstlade finesser. Ingenstans behöver man trycka på knappar eller leta objekt. På en punkt vid varje uppdrag kan man fylla på sin energi, och det är ungefär allt man behöver tänka på. Beroende på hur fram-gångsrikt man klarat tilldelade uppdrag varieras svårighetsgraden därefter. Dessvärre är det sällan jag får den där verkliga sugen att vilja spela några längre stunder. Lite mer variation i uppdragen hade faktiskt inte skadat.

Spelet är ett gediget hantverk, och actionfantaster har en högtidsstund att se fram emot. Dess enda problem är att det stundtals tenderar att bli en aning enformigt.