Battlefield 6

Mitt intresse för Battlefield har svalnat genom åren där samma sak kan sägas om Call of Duty, två liknande spelserier som krigat parallellt i årtionden om ett liknande klientel. Battlefield har lockat med sina enorma slagfält och fordon - Call of Duty med ett lite rappare och arkaddoftande upplägg. Båda har peakat vid tillfällen och erbjudit geniala upplevelser, men de har också famlat runt och vådaskjutit sig själva i omgångar. Lösningen har inte sällan varit att byta tidsepok; dåtid, framtid. Alla världskrig har avhandlats genom åren som tidlösa argument om vårt samlade intresse där det senaste i raden av den här spelserien; Battlefield 2042 kom för fyra år sedan och var en regelrätt shitstorm vid lansering. Det var misskött, buggigt och fungerade knappt vid release. Så vad göra? Man återgår till ritbordet. Kalla det bootcamp, bryta ned - för att sedan bygga upp. Vad var det som utgjorde världsfenomenet och satte varumärket på kartan innan det blev urvattnat och likgiltigt?

Battlefield Studios är idag ett maskineri av utvecklare där flera studios arbetat i tandem med olika aspekter av Battlefield 6. EA sjösatte Battlefield Labs som en del i att låta communityt säga sitt. Motive ligger primärt bakom kampanjen med support från Criterion Games, Dice har fokuserat på dess multiplayer medan Ripple Effect ligger bakom Battlefield Portal och i skrivande stund arbetar på titelns kommande Battle Royale-läge. De gångna månaderna har även ett ombudskrig utkämpats online där trenden har varit lika tydlig som skarp, vinden inom spelvärlden har blåst hårt i en tydlig riktning: spelarna älskar modern krigföring där profileringen tar sig på allvar. Betaversionen av Battlefield 6 slog rekord i form av hungrigt deltagande - här finns nämligen inga bollhavsfärgade vapenskins eller DARPA-hundar som galopperar över slagfälten. Rollen som legoknekt hämtad ur radiostationen eller en tecknad serie finns inte på kartan. Att Limp Bizkit med låten "Break Stuff" frontade Battlefield 6 i en trailer ser jag som en metafor, en hint och glimt i ögat om en epok där serien var att räkna med. Likaså log jag lite när jag bevittnade Zac Efron sprängas i bitar som en mer samtida reflektion av rådande klimat. Jag kan slå fast redan nu att Battlefield 6 blickat mot sin legacy med full uppsikt 6 o'clock, men spänner även blicken framåt, känner in, avancerar och tar terräng i modern miljö utan att skämmas på vägen.

Här finns återigen en kampanj och det känns rätt att börja här då enspelarläget i vissa avseenden även kan betraktas som en sorts underfundig tutorial som tog mig ungefär sju timmar att slutföra. Men nej, det är inte en tutorial där vi lär oss "aim down the sights" då det är ett begrepp vi är på det klara med - det är en historia som successivt stegrar mot vad som komma skall i spelets multiplayer, där Battlefield 6 också skiner som allra starkast. Storyn här uppfinner inte hjulet och förlitar sig på en hel del beprövade inslag, för att avsluta med något av det mest högintensiva jag varit med om i den här genren. Tro mig, ni vill inte missa sista tredjedelen där det öppnar upp och skjuter med alla kanoner och kaliber som existerar.

Året är 2027 - den globala ordningen är uppluckrad, omvärlden kräver bättre garantier för stabilitet och säkerhet där Nato ifrågasätts som allians, medlemsländer börjar falla ifrån och söker alternativ. En privat militär organisation har växt sig starkare, Pax Armata lyckas säkra dominans och inflytande via slagkraft över flera strategiska regioner runt om i världen och vinner över forna medlemsstater från den tidigare Atlantpakten. Nato väljer att lämna sin närvaro i Georgien via en planerad fredlig övergång till Pax Armata för att undvika konflikt med den växande nya koalitionen. Världspressen är på plats, det rapporteras om vad som liknar ett kränkt luftrum... Talespersoner för Pax Armata beordrar all icke-militär personal att lämna platsen via media där diplomatin tycks utebli i en skenmanöver. Är det en politiskt laddad, skrämmande och nutida thriller eller har vi sett delar av det förut?

På Nato-basen i Georgien där jag tilldelas kontroll över marinkårssoldaten Dylan Murphy står det klart redan efter två minuter att Battlefield 6 spränger landskapet framför mig både fullständigt och bokstavligen. Steg-för-steg-manualen när bomberna faller har du förhoppningsvis redan läst och är således förberedd på när krig och kris kommer. Explosioner, krut och automateld är inget det sparas på när anläggningen attackeras. Vad som sedan följer på spelets första nivå är en uppvisning i etablerad spelmekanik där man duckar bakom skydd, skjuter mot röda tunnor som exploderar, magneträlspartier där jag manövrerar kulspruta mot attackhelikoptrar följt av laserdesignering för bombning av bepansrade fordon som intagit basen. Det här känns såklart igen, vi har gjort det i omgångar genom åren, men aldrig tidigare i den senaste Frostbite-motorn. Explosionerna har aldrig varit större, tyngre, hårdare eller mer intensiva. Vapenkontrollen ligger som en smäck. Det är bekant och det är stundtals tryggt, stundom lite fegt men samtidigt alltid underhållande - och framförallt är det snyggt, varierat och med hjärtat på rätt ställe trots vissa klyschor.

Upptrappningen till en global väpnad konflikt och tredje världskrig har just utspelats. Dagar senare lönnmördas Nato:s generaldirektör i Bryssel där Pax Armata tar på sig dådet. Det är en blandad kompott av spelglädje och rutin som präglar kampanjen - men det ligger också rätt i tiden. Ett år efter attacken axlar vi specialenheten Dagger 13 där Dylan Murphy nu ingår tillsammans med Haz Carter, Simone "Gecko" Espina och Cliff Lopez. Kampanjen består av återberättelser från det gångna året där många frågor kräver svar i svettiga sekvenser som trappar upp mitt intresse.

När vi hoppar fallskärm in över Gibraltarklippan är scenen som hämtad ur en dröm, under de soldränkta vackra molnen målar däremot luftvärnssystemen himlen röd med glödande projektiler. När vi skjuter oss fram genom det underjordiska WWII-museumet som finns här eller understödjer genom krypskytte när en radaranläggning ska sprängas i luften, då känner jag mig hemma. Det är visuellt slående mardrömsscenarion å ena sidan, men också miljöer som kan pryda vykort. Det är urläckert rent grafiskt. Kampanjen tar oss land och rike runt som förväntat - marknadsstånd i Kairo med bildförstärkare; lägenhetskomplex i Brooklyn där vi knackar ned väggar med slägga och rensar rum. En vansinnesfärd där jag kör genom New Yorks tunnelbanesystem i jakten på ett tåg slutar i att en världskänd bro sprängs i bitar med matinéartade setpieces som matchar. Det är stundtals Hollywood och "over-the-top", avsett att underhålla genom variation och scenarion - men det är också mindre av det trötta testosteron som varit synonymt med den här genren. Man lutar sig inte uteslutande mot floskler och trött militärjargong vi redan bemästrar, även om den finns här också. Enheten Dagger 13 är mer mänsklig än vi är vana vid, en PTSD-sekvens lite senare i spelet där en av medlemmarna skjuter vilt mot en krypskytt som inte längre existerar kom från ingenstans, något jag gärna hade sett mer av. Men återigen, att pricka vajrar med betongfundament som dinglar från byggkranar för att stoppa militärfordon som skjuter mot presidentbilen The Beast är också en del av upplevelsen. Det totala genomförandet är i slutändan avgörande oavsett om militärjeeparna voltar i brinnande infernon genom luften när de kränger av vägen.

Jag kallade precis en kampanj för tutorial, men militär upptrappning fungerar vanligtvis på det sättet; plötsligt och oväntat med en primär uppgift i åtanke. Medlemmarna i Dagger 13 utgår alla från en klass och roll som är hämtade ur multiplayerläget: Assault (Haz Carter), Engineer (Dylan Murphy), Recon (Simone "Gecko" Espina) och Support (Cliff Lopez) - väl värda sina respektive spetskompetenser då de gör skäl för sitt syfte med olika förmågor och inriktning. I nivåerna kampanjen står för växlas det mellan de namnstarka individerna i elitstyrkan för att påskina vissa skillnader. Som krypskytten "Gecko" förhåller vi oss oftast längre bak i ledet, prickar fienden på avstånd och skickar upp fjärrstyrda drönare i luften för överblick och explosiva luftangrepp mot fienden nedanför - när vi istället spelar som Dylan Murphy (Engineer) förfogar vi över mer raketburna gåvor mot landburet pansar och stridshelikoptrar. Jag uppskattar helhetstänket i det här.

Som en kampanjbonus går det även att utfärda mindre styre över medlemmarna såsom "kasta granat", "understödseld" eller "rekognoscera området" via en axelknapp. Ett lite taktiskt och oväntat inslag som förgyller. Den artificiella intelligensen hos fienden här är emellertid blandad, allt ifrån "här sitter jag bakom skydd i väntan på att få dö" till att köra över mig genom flankering - alltså beprövat, fungerande, men inte klassledande på något sätt. Att gruppmedlemmarna i Dagger 13 med klockslag och väderstreck pekar ut fiender i realtid, nämner vapen av intresse på marken samtidigt som de löpande kommenterar rådande situation under pågående strid skänker också upplevelsen trovärdighet. Av förklarliga skäl har förstörelsen av miljöer tonats ned i kampanjen, detta då vi mest troligt inte hade kunnat slutföra en enda nivå om vi tillåts ta sönder den för mycket, något jag har överseende med. Att skjuta sönder skydd, spränga sig genom väggar och rasera delar av hus ingår dock - vilket även gäller i omvänd ordning när fienden skjuter tillbaka.

Maktmissbruk, dolda agendor, tvära vändningar och enigmatiska badguys har vi sett tidigare, men det är också lite mer närgånget och humant denna gången. En soldat är förbrukningsbar utan vilja där order som utfärdas skall följas, schackpjäser på ett rutnät - vilket spelet förmedlar, men inte riktigt går till djupet av. Det blandar och ger, där kampanjen inleder bra, svalnar lite i mitten med några mindre inspirerande korridorer men öppnar också upp vyerna tids nog. När vi mot den senare delen manövrerar fordon över stora ytor i miljöer som tillhör några av det största jag tagit del av i ett spel av den här typen - samtidigt som hela helvetet brakar löst, då visar också Battlefield Studios vad det här bottnar i. Att man slutar på hög häst och gigantiska slagfält här är ju passande - för Battlefield handlar ju primärt om stora slag. Det känns lite passande att det är först i eftertexterna som spelets ikoniska "Main Theme" ljuder likt en revelj inför de riktigt, riktigt stora striderna. Det är också endast här Limp Bizkits senaste singel får utrymme, för den som undrar.

Kampanjen är en lyckad bonus även om den inte kommer gå till historien och klassas som finkultur om tio år. Men det är en högst angelägen sideorder i sammanhanget som nyintroducerat Battlefields pånyttfödelse, ditt intresse handlar istället mest troligt om dess multiplayer och det är naturligtvis Nato mot Pax Armata som går upp i kamp här. Som redan nämnt är det enorma strider det handlar om - kartor för upp till 64 spelare. Förstörelsen här är betydligt mer omfattande, befriad från kampanjens ibland censurerade explosioner. Artilleri och tyngre bomber lämnar kratrar i terrängen, stridsvagnar rycker fram och fäller byggnader där ingen går säker. Apache-helikoptrarna sveper genom luften med minigun och sågar ned allt i sin väg - jagade av missilbestyckade attackflyg som fäller bombmattor på en nivå som är storskalig. Det är röjigt, roligt och fullkomligt vansinnigt. Kartor som Operation Firestorm med sina brinnande oljeraffinaderier i Turkmenistan är en favorit, de snötäckta bergsmassiven i Tajikistan en annan - precis som Mirak Valley och de utgrävda skyttegravarna i en mer rural landsbygd. Från Manhattans kontorslandskap, gator och hustak till ökenmiljöer i Kairo - reseguiden kommer aldrig vara sig lik efter denna urladdning.

När spelläget Conquest startar - även kallat "all out warfare" - rusar i regel alla spelare mot fordon för att kunna avancera mot de mål vi ska ta över och bibehålla löpande för att vinna matchen. De med flest säkrade objekt nöter ned motståndets poängpool, vilket gör att lagen rör sig mot olika riktningar konstant där flera säkrade objekt får klockan att ticka i favör. I Breakthrough är det istället flera områden som ska tas över samtidigt och hållas en viss tid för att säkra och låsa regioner som pushar motståndarlaget mot ett stup och krymper kartan för det andra laget vid lyckat övertag. Laget som säkrar regioner först men dör oftare står däremot inte nödvändigtvis som vinnare. Det här skapar nerv oavsett sida - att hålla fortet och nöta ned anfallet vid lyckade drabbningar och många kills är också en strategi. I Rush agerar ena laget anfall för att spränga mål som försvaret ska desarmera. Lyckas anfallande laget spränga objekten faller försvaret bakåt med nya mål att bevaka som anfallet ska aptera, även här spelar en pool av poäng in där anfallarna är mer begränsade än laget som försvarar, såvida försvaret håller.

Alla spellägen erbjuder krydda och en twist, är genomtänkta med intensitet som drivkraft och det är lika roligt att attackera som att försvara - framförallt när det är så kaotiskt vanebildande och hela tiden dynamiskt och levande. Jag kan heller inte lägga nog vikt vid att du bör ansluta till en "squad" bestående av upp till fyra spelare i laget (före jaget) - att kunna spawna på din trupp av levande kollegor sparar inte bara tid vid avancemang, det kan vara direkt avgörande för vinst och förlust om ni inte redan har några erövrade mål på kartan som också agerar utgångspunkt vid pånyttfödelse. Ett litet realtidsfönster på spelkartan visar sin markerade medlems synfält innan man spawnar, och är denne under beskjutning eller i strid får man välja en annan plats. Fler spellägen som Domination, King of the Hill, Squad Deathmatch och Team Deathmatch ingår också. Battle Royale har vi inte kunnat utvärdera då det läggs till i spelet vid ett senare tillfälle, där 100 spelare gör upp om överlevnad. Battlefield Portal, som är ett komplett och flexibelt verktyg för att skapa egna spellägen, nivåer och regler drabbades av bekymmer under veckan, EA utlovar däremot att detta ska vara åtgärdat lagom till lansering.

Assault-klassen i täten med utökad sprint och stabiliserat sikte efter adrenalinspruta faller tids nog som en fura, skrikandes efter hjälp från Support med sin defibrillator som återupplivar på snabbast tänkbara sätt även om förmågan att lägga förband på en nedskjuten delas av alla, där det dock tar längre tid. Recon visualiserar fienden på avstånd och markerar dem på kartan via kikare eller drönare och avfyrar i bästa fall perfekta headshots mot motståndarlaget så de inte kan skakas liv i ens med elektrifierade paddlar. Engineer planterar minor i strategiska områden, reparerar våra fordon, slår hårt mot fiendepansar och skjuter ned flyg via målsökande missiler som ingen annan kan. Teamwork är vägen till framgång via balans i klassystemet. Samtliga har alla unika perks, färdigheter, gadgets och bonusar som tillsammans utgör ett koncept som fungerar och tillför helheten. Du bör växla roll löpande beroende på situation och läge under pågående match om ditt lag ska vinna. När en stridsvagn tror sig kunna ockupera ett område kör jag som Engineer - när vi behöver flankera eller överrumpla väljer jag Assault som har tillgång till en portabel och utfällbar stege där vi kan ta oss in från oväntat håll. Varje gång du dör kan du ändra klass eller loadout. Varje klass har två olika "masteries" som är en samling olika perks - vilket kastar om din valda soldat med helt nya förutsättningar och passiva tillägg.

Enheterna har även en signaturkategori av vapen de är som mest effektiva med; Assault skjuter helst karbin, Support mantlar understödjande kulspruta, Engineer smattrar SMG:s och Recon fokuserar på prickskyttegevär - du kan blanda friskt om du vill, men tappar då effekt i bland annat rekyl, träffsäkerhet och mobilitet. Vapen finns det såklart mängder av och låses upp via level eller utmaningar och du kan skräddarsy dessa ned i minsta detalj; grepp, sikte, magasin, pipa, ammunition och mer därtill - tillbehören kräver som du förstår engagemang, där de riktigt fina modifieringarna låses upp genom dedikation. Här kör spelet också ett system som kallas "Pick 100" där varje del att modifiera vapnet med kostar olika många poäng. Skada, eldhastighet, kontroll och rekyl för att nämna några av de statistiska fördelarna - det går inte att skapa "det ultimata vapnet", och ingen vapentillsats är heller perfekt där man ombeds väga fördelar mot nackdelar. Att kunna provskjuta sin konfiguration och loadout via spelets skjutbana man växlar till ögonblickligen gör det smidigt och effektivt att experimentera med olika setups.

På den tekniska sidan finns det väldigt lite att klaga på. Från texturer till partikeleffekter, eld, rök och fysik där debris slungas runt i den här omfattningen är det absolut topklass. Att man valt att skippa utgåvor till de äldre konsolerna är föredömligt. Jag har spelat på Playstation 5 Pro där jag körde "Fidelity" i kampanjen vilket innebär 4K och 60 bildrutor i sekunden, vilket höll sig stabilt utan problem. I multiplayer valde jag "Performance" för en snärtigare och följsam upplevelse med upp till 120FPS, men med något lägre grundupplösning uppskalat till 4K. Att via ljud kunna lyssna sig till fienden eller vilket väderstreck man beskjuts från gör massor för inlevelsen och spelbarheten. Med Spatial 3D, Atmos och War Tapes som ljudmix skakar Battlefield 6 loss grannens badrumskakel. Vapenljud, mantlingar, explosioner och rikoschetter är oerhört välgjorda. När det kommer till inställningar och kontroll går precis allt att justera, från hur peak, lean och mount ska bete sig till deadzone av spakarna. Vill du ha en alternativ animation för spelets "combat roll" (kullerbytta) från högre höjder där du sparar hälsa om du tajmar nedslaget, så finns det också. Mus och tangentbord erbjuds för den som spelar på konsol, något jag inte testat då DualSense med dess haptiska återkoppling och dynamiska adaptiva triggers är en fröjd att spela med. De få buggar jag stött på har varit ett och annat kanontorn från sprängda stridsvagnar sväva på 25 meters höjd fritt i luften, samt att jag spawnade under kartan en gång. Något som avhjälptes genom "Redeploy" via pausmenyn utan att straffas för det.

Så vad innebär då detta i slutändan. Kampanjen är genomgående bra bortsett från några slentrianpartier och har en fullt duglig story, onlinedelen blickar högtidligt mot det arv som satte spelet på kartan med storskaliga strider, total förstörelse och teknik i världsklass som driver upplevelsen. Det är också bättre balanserat i både tempo och vapenskada än under betaperioden. Teamwork och squadplay uppmuntras med ett ekosystem av klasser som kompletterar varandra. Det är rappt, brutalt och djuppenetrerar betong på ett sätt du sent ska glömma. Saddle up, lock and load - Battlefield är tillbaka.