Beast of Reincarnation

När man pratar om spelutvecklaren Game Freak idag så går förmodligen tankarna hos de allra flesta till Pokémon-serien. Studion har nämligen varit ansvarig över Nintendos populära monster-äventyr i över tre decennier, men trots ett stort fokus på Pikachus välmående sedan 90-talet så har man faktiskt även hunnit med att svarva fram ett par sidospår genom åren. Visst, titlar som Pocket Card Jockey, Tembo The Badass Elephant och Little Town Hero får kanske inte gemene man att rysa av nostalgiskt välbehag, men det är uppenbart att Game Freak vill göra mer än bara Pokémon-spel, och med nya projektet betitlat Beast of Reincarnation så kan man mycket väl ha skapat ett av studions mest spännande titlar på år och dar.

Till skillnad från tidigare så är det tydligt att Beast of Reincarnation är riktat till en äldre publik med sitt fokus på action och en mörkare berättelse. För storyn är uppbyggd lite som en anime-serie fylld med säregna karaktärer, tvetydiga drivkrafter och storslagna actionsekvenser där man ständigt balanserar mellan spännande intriger och överdriven ostighet. Allt känns väldigt "japanskt" på gott och ont, och gillar man spel med den typen av atmosfär och stämning så lär detta passa som handen i handsken.

Jag ska sedan inte avslöja allt för mycket om själva berättelsen i sig, men den kretsar kring en ung krigare vid namn Emma som - tack vare en form av mutation - kan absorbera vissa monsters essens. Denna behändiga superkraft kommer dock med en baksida då Emma inte kan uppleva känslor på samma sätt som alla andra (hon benämns bland annat som "hjärtlös") och det är i skuggan av detta som hon måste navigera ett flertal slagfält och nyfunna allianser för att sätta stopp för en uråldrig och återkommande förbannelse. Storyn kommer slutligen inte gå till historien som någon odödlig klassiker, men jag uppskattar ändå att man låter berättelsen ta sin tid och får lov att stå i centrum mellan de många actiontunga spelsekvenserna. För det blir lite som en välbehövlig andningspaus mellan att smiska robotar och annat otyg, och även mindre interaktioner mellan olika karaktärer bidrar till att skapa en känsla av gemenskap och tillhörighet i en värld som man ständigt försöker förstå sig på.

Spelmässigt känns sedan Beast of Reincarnation som ett hopkok av ett flertal moderna actiontitlar, och mycket av kritiken från förhandstittar har handlat om att spelet saknar en egen identitet. För min egen del så håller jag dock inte med om kritiken även om jag kan förstå vart den kommer ifrån. För även om smakpaletten är bekant så lyckas kombinationen av ingredienser ändå skapa något som kan benämnas som "eget", och så länge som resultatet är underhållande så är det svårt att klaga allt för mycket.

Man erbjuder som exempel en semiöppen spelvärld där utforskade och action står i centrum och du kan många gånger välja om du vill spela mer taktiskt (med stealth och smygande som utgångspunkt) eller vara mer direkt i dina anfall där parerande och knappkombinationer är vägen till framgång. En tämligen unik detalj är dock att du alltid har din kompanjon vid namn Koo vid din sida, en vit skräckvarg som har samma åkomma som Emma, och det är i samspelet mellan dessa två som flera av spelets mer avancerade system återfinns. Genom att parera inkommande slag kan man fylla upp Koos attackmätare och du kan närsomhelst bränna av dessa förmågor för att få ett övertag i striderna. Det hela kokar ner till att man kan vara defensiv och ändå bygga upp ens offensiva kraft, och många gånger (framförallt i bataljer med spelets bossar) är det klokt att välja en mer återhållsam taktik istället för att bara knappa ut anfall utan större eftertänksamhet.

Emmas förmågor kommer även till hands när det vankas utforskande. Hon kan nämligen använda sitt hår ( tänk Bayonetta-style) för att skapa plattformar och ta sig till högre höjder, och detta ger ett förvånansvärt smidigt resultat där man kan skapa sin egen väg fram genom de många olika nivåerna. Jag har sedan redan nämnt att Beast of Reincarnation erbjuder en "semiöppen" spelvärld, och med detta menar jag att man har relativt stora nivåer att utforska i tur och ordning. Det rör sig alltså inte om någon enorm och sömlös värld att navigera hur man vill, men denna begränsning är faktiskt i mitt tycke något positivt då de mindre partierna ger ett tajtare fokus på berättelsen samt ett bättre driv i själva utforskandet. I stora världar som Assassin's Creed eller The Legend of Zelda är det nämligen lätt hänt att man tappar bort sig och bli överväldigad av allt innehåll, men här väljer istället Game Freak att portionera ut sin skapelse vilket fungerar tämligen väl för att hålla intresset uppe. Variationen mellan de olika miljöerna kunde dock varit bättre, det ska jag erkänna.

Jag ska sedan också nämna att det finns många liknelser i upplägget med olika Soulslike-titlar, men Beast of Reincarnation hör samtidigt inte hemma i den genren utan bör snarare benämnas som ett actionbetonat rollspel. En stor skillnad från Souls-spelen är exempelvis att man kan välja vilken svårighetsgrad man vill ha direkt från start och utmaningen i sig är inte speciellt hög när man kör på normal-läget. Visst, det är fortfarande utmanande emellanåt, men här känns det aldrig som man vill läxa upp eller straffa spelare för att misslyckas, och överlag så försöker utvecklarna snarare underlätta ens framfart med bra uppgraderingar av ens utrustning samt nya förmågor som gör livet enklare längsmed resan mot eftertexterna.

När det kommer till presentationen så levererar Game Freak högt och lågt. Emellanåt ser grafiken väldigt fin och krispig ut för att i nästa stund uppfattas som urvattnad och suddig. Texturerna kan exempelvis blöda ut en del i kanterna och ljuseffekterna kan få modeller att uppfattas som platta när det slås om från mörkt till ljust. Så kallade "pop ins" dyker dessutom upp här och var, men då ska jag betona att jag spelat på en Playstation 5 (basmodell) och det är möjligt att problemen inte är lika utpräglade på exempelvis Pro-varianten eller PC. Detta är förövrigt inte något som förstör upplevelsen på det stora hela, men det är tydligt att det handlar om ett mer budgetbetonat storspel framför några av industrins giganter.

I slutändan så erbjuder Beast of Reincarnation ett spännande sidospår från en beprövad utvecklare, och jag ska vara ärlig och säga att jag har uppskattat min tid med spelet förvånansvärt mycket. För detta är ett sådant spel som är svårt att stänga av när man väl har börjat, och om det inte är ett bra betyg i sig så vet jag inte vad som är det heller. Det må uppfattas lite som ett lapptäcke av olika inspirationskällor, men kombinationen mellan japanskt rollspelsmys och intensivt action är ett recept som ger mersmak efter såväl tio, tjugo och trettiotalet timmar. Vår huvudkaraktärer må sedan vara hjärtlös och sakna kapacitet att känna känslor, men Beast of Reincarnation osar i kontrast av passion och engagemang, och även om det råder en del tekniskt strul mellan varven så är det lätt att rekommendera detta för alla som gillar japanska actionrollspel.