Bee Movie Game

Jag har ett rätt macho trick jag brukar köra om ett vilset bi råkar flyga in ett rum jag befinner mig i. Jag slår iskallt ihjäl det genom att snabbt klämma det mellan mina händer. De hinner aldrig sticka mig och jag plockar en del förvåningspoäng hos resten av sällskapet. Men inte har jag någonsin fått ligga med någon på grund av bi-tricket. Kanske just därför har jag heller aldrig känt någon större kärlek till bin.

Det mesta som sker i Bee Movie Game är stulet från andra spel. I bikupan åker man runt och tar uppdrag precis som i Grand Theft Auto. Uppdragen varierar från att tvingas utföra olika delar av honungsproduktionen till taxi och matleverans. Allting känns igen från andra spel. Fast det är förbannat mycket roligare att köra kunder i Crazy Taxi än att slira runt i bikupan.

I binas arkadhall kan man spela nya versioner av gamla klassiska arkadspel. Utanför kupan åker man runt i luftfärder och trycker på knappar på tid. Quick Time Events kallades det när Shenmue introducerade det för sju år sedan. När andra insekter anfaller förvandlas spelet till något som kan liknas vid ett klassiskt rymdspel. Inget nytt under solen. Nästan.

För utanför bikupan ska blommor pollineras och människor irriteras. Det känns fräscht och nytt. Det är ganska rofyllt att flyga mellan blommor. Mötet med människor är ganska trist. Fast trovärdigt. Det är precis det bi sysslar med i verkligheten. Röra sig nära ansiktet på folk för att få dem att psyka ut.

Jag har inte sett filmen spelet baserar sig på. Det kommer nog de flesta som köper spelet att ha gjort. Nu har jag inte sett några siffror på det, men jag kan bara anta att de flesta konsumenter som köper filmlicensspel redan gillar filmen. För er som likt mig är i minoritet vill jag gärna förvarna om den totala förvirring som kommer att råda. Bin och människor dyker upp och försvinner hejvilt ur berättelsen.

En kvinna som hjälper en ut i frihet genom att öppna ett fönster är i nästa scen ens bästa vän. Utan att man kan ana vad som hänt sitter hon och dricker vin tillsammans med en i en park. Förvirring och stora logiska luckor är återkommande spelet igenom. Men det blir säkert klart som korvspad för den som sett filmen.
Det jag lyckas uppfatta av berättelsen fokuserar på ett individualistiskt bi som vill vika av den förutbestämda banan. Han vill ut och uppleva världen. Jag förstår honom verkligen. Det är nämligen långsamt i bikupan. Allt som finns är massor av små uppdrag med bara tristessen gemensamt. Det är ironiskt och härligt supermeta. Men en ofrivillig fullträff, antar jag.

Mitt i all medelmåttighet finns det små ljusglimtar. Att sakta ned tiden så att det går att kryssa mellan dropparna i det annars livsfarliga hällregnet är riktigt coolt och smart. Och att mysa runt bland de färggranna blommorna är ett nöje. Spelet är dessutom delvis riktigt snygg och varierat. Men vad hjälper det när ambitionsnivån varit för låg. När alla för och nackdelar är inräknade blir resultatet väldigt blekt. Ett sådant spel som folk som inte läser recensioner gärna köper. Ni besökare av spelsidor hade väl inte gått ut och köpt det här spelet, även om ni inte läst den här texten?

Och med de orden blev den här skrivinsatsen överflödig och meningslös. Nu ska jag sätta mig och spela något bättre.