Beyond Doors

Alla har vi nog känt oss lite trötta och slitna på våra jobb eller plugg någon gång, det hör liksom till. Riktigt på samma nivå som vår protagonist Caleb har vi kanske inte varit dock, en dag vaknar han upp i en mystisk dimension efter att han börjat känna sig just sliten och utbränd på sitt jobb och han behöver därför hitta sin mening med livet. Mycket mer om historien än så får vi inte veta och inne i själva spelet så är det inget som avslöjas utan det står i beskrivningen när man laddar ner det. Huruvida Caleb sedan kommer till bukt med sin utbrändhet förtäljer heller inte historien, vi får heller inte veta vad hans egentliga syfte med livet är utan efter bana 35 är det helt enkelt slut. Vilket känns ganska snopet, det är alltså inte ett särskilt storydrivet spel detta utan det är helt och hållet fokus på att pussla sig igenom efter bästa förmåga. Medan jag självklart uppskattar en bra historia så är det inte något jag räknat med i någon större utsträckning i det här fallet, men det hade ändå varit trevligt att veta vad som händer när spelet är slut.

Förvånande nog så är samtliga banor upplåsta redan från början och man kan därmed ta sig an dessa i exakt vilken ordning man vill. Man behöver alltså inte klara av en för att låsa upp nästa, vilket jag kan känna är lite synd då det ju ger lite nerv och inte minst motiverar en att köra vidare. Caleb kan heller inte göra mer än att hoppa och gå och han utvecklas absolut ingenting under de 35 banorna. Det tillkommer lite extra hinder och lite grejer han kan studsa på för att komma lite högre, men hans egna förmågor händer det alltså ingenting med. Det kan jag känna är lite tråkigt, det hade helt klart varit lite mer intressant om han lärt sig att exempelvis dubbelhoppa längs vägen eller något liknande, det hade öppnat upp lite mer möjligheter och gjort banorna avsevärt mer intressanta.

Det är ett väldigt enkelt upplägg som är lätt att förstå och som inte kräver några direkta förkunskaper för att komma in i, det är ett sidskrollande äventyr med en massa plattforms och pusselmoment. Inget avancerat utan det är inte mer än att hoppa från platå till platå och samla in helnoter, halvnoter och lite senare G-klavar. Detta måste dock göras i rätt ordning och det som gör det hela lite klurigare är att det finns dörrar som fungerar som portaler som förflyttar Caleb till en annan del av banan i sidledes riktning och även portaler som ser mer ut sådana som förflyttar honom antingen uppåt eller neråt. Inledningsvis är det förstås väldigt enkelt, men banorna blir allt rörigare och det finns även vissa portaler som leder en rakt in i döden, så det gäller att se upp. Lyckligtvis är det bara att prova sig fram för fulla muggar då man inte kan få game over eller något sådant. Däremot får man börja om från början på den aktuella banan vid händelse av dödsfall och det är inte alltid roligt, särskilt inte på de sista tio banorna som är ganska svåra. Själva styrningen och spelkontrollen är annars så simpel den rimligtvis kan bli, man rör sig åt antingen höger eller vänster med den vänstra styrspaken och hoppar med A-knappen. Ska jag kritisera något här så är det att den känns lite ojämn och vissa moment särskilt under spelets senare delar kräver millimeterprecision på hoppen, annars dör man och får börja om.

Det är absolut inte ett fult spel, det kan jag inte påstå. Men det är väldigt mörkt och Caleb har inte värst mycket till karaktärsdrag, han ser ut lite som en skuggfigur eller kanske en demon beroende på hur man vill se det, det som sticker ut är hans röda slips och portföljen han envisas med att släpa på. Det är inte mycket färg överlag utan det är hela tiden mörkt, månen lyser upp lite grann så att man ser vart man ska ta vägen. Då och då får vi faktiskt också uppleva den berömda blodmånen också och då lyser det istället härligt och lite lätt porrigt rött. Miljön är annars inte särskilt ombytlig men efterhand så dyker det upp lite svampar med bra studs man kan hoppa på för att komma lite högre och även speciella fält där man antingen kan sväva eller så ändras kontrollen och man får styra precis tvärtom från tidigare. Det är inte en helt lätt omställning och de momenten kräver en del koncentration och tålamod. Men jag hade uppskattat lite mer variation än så, kanske att någon eller några banor varit lite åt det ljusare hållet - att man kan börja ana gryningen när man närmar sig upplösningen till exempel. Det hade gett lite mer dynamik och gjort att det känts lite mer levande än det nu gör, månens skiftningar till trots.

Gillar man att plocka achievements så är detta definitivt ett spel som kan passa, de fullkomligt haglar in och för varje avklarad bana får man en som är värd 25, vilket då innebär att när alla 35 banor är avklarade så kan man lägga 1000 nya färska poäng till sin gamerscore och det ser ju alltid rätt snyggt ut med ett 100% avklarat spel på listan.

Jag kan inte påstå att jag känner att Beyond Doors är en upplevelse jag kommer bära med mig särskilt länge. I mångt och mycket känns det inte som mycket mer än en axelryckning men det är dock ett ganska oförargligt och lättsamt tidsfördriv som varar i runt två timmar ifall man känner för att pussla lite. Jag hade önskat mig lite mer variabla miljöer och även att man plockat upp en förmåga eller två längs vägen. Att det även slutar så tvärt utan att det avslöjas något om vad som faktiskt händer med Caleb efter den 35:e banan är lite synd, hittade han sitt kall och blev han lycklig med sitt liv? Kanske får vi aldrig veta.