Beyond: Two Souls

Jag har alltid gillat David Cage för hans ambitioner att utveckla berättarformerna i spel och leverera andra upplevelser än vad vi får när avtryckarfingret står för konflikthanteringen. Jag önskar ofta att fler spelskapare delade hans tankegångar. Nu tycker jag visserligen inte att Fahrenheit eller Heavy Rain är några perfekta titlar - som spel betraktat är de rätt undermåliga på flera punkter - men de visar ändå flera av de narrativa styrkorna i spelmediet. Istället för sedvanligt skjutande och highscore-jagande så ligger fokus på manus, karaktärer och besluten som vi fattar under historiens gång. Beslut som får konsekvenser och därmed skräddarsyr upplevelsen efter spelarens agerande, vare sig den grundar sig på hjärta/sadism/klåfingrighet med spelkontrollen eller bara nyfikenhet.

Heavy Rain hade en handling som i ren filmform skulle ha känts ganska klyschig, men som interaktiv berättelse blev den något mycket större. Mitt agerande kunde få grava konsekvenser där flera av huvudkaraktärerna till och med kunde dö mitt under resans gång. Det skapade en riktig nerv som jag tyvärr aldrig riktigt återfinner i Beyond: Two Souls. Här har David Cage valt att fokusera på en enskild huvudperson igen och de övernaturliga teman som förekom i Fahrenheit har fått en mycket mer framträdande roll.

Jodie Holmes - skickligt gestaltad av Ellen Page - har så länge hon kan minnas haft sällskap av ett osynligt andeväsen vid namn Aiden. Ett väsen som aldrig lämnar hennes sida, som skyddar henne men också försätter henne i stora problem med sin omvärld. Historien följer Jodie under femton år av hennes liv, från åtta år gammal till 23. Den berättas inte i kronologisk följd utan hoppar ständigt mellan olika perioder. Utöver Ellen Pages söta nuna känner vi också igen Willem Dafoe i rollen som Nathan Dawkins; en forskare som blir som en sorts surrogatpappa åt Jodie. Både gör ett bra jobb i sina roller men Dafoes karaktär hade gärna fått utvecklas lite mer.

Det är svårt att skriva en recension på ett så pass storytungt spel som Beyond: Two Souls utan att avslöja för mycket av handlingen, men jag ska säga på en gång att jag aldrig blev lika involverad i Jodies resa som Ethans i Heavy Rain. Historien har definitivt sina stunder, men överlag känns den för hoppig och ofokuserad. David Cage vill för mycket. Även om han varvat vardagspysslande med bombastiska actionscener tidigare så drar han det för långt i Beyond: Two Souls. Spelet hoppar konstant mellan mer nedtonade scener mellan Jodie, Nathan och Aiden till rena Modern Warfare-scenarion i generisk, sanddränkt krigsmiljö och undervattensbaser som hämtade från valfri Bond-rulle, och det sker hela tiden utan vare sig humor eller glimten i ögat.

Det finns ögonblick när det blixtrar till, i synnerhet i kemin mellan Jodie och Aiden, men dessa känns för underutvecklade och får oftast stå i skymundan för annat. Jag får ingen klar uppfattning om vad som driver Jodie framåt och vart manuset vill komma. Konflikterna som uppstår mot andra halvan av spelet känns också för hastigt uppkomna och de där förmodat emotionella bitarna uteblir för mig. Dessutom spårar historien både en och två gånger för mycket och det finns ett kapitel som utspelar sig i öknen som verkligen fick mig att skaka på huvudet och utbrista: "Nämen vad fan... Kom igen."

Med det sagt lyckas ändå spelet att fjättra mig ganska bra i soffan. För även om tempot och manuset lämnar en del i övrigt att önska så ligger mycket av upplevelsen i presentationen, och där briljerar verkligen Beyond: Two Souls. Hollywood-kompositören Hans Zimmer har piskat ihop ett väldigt vackert ledmotiv och tonsatt varje scen med precis rätt sorts stråkarrangemang. Visuellt är det stundtals så läckert att jag glömmer bort att det faktiskt är ett spel jag sitter med och inte en film. Under flera scener - när kameraarbetet, ljuseffekterna och skärpedjupet spelar i ljuv harmoni - hör Beyond: Two Souls till det snyggaste jag sett till denna konsolgeneration. Ansiktsanimationerna är läskigt detaljerade och det blir sällan sådär stelt som det kunde bli i Heavy Rain. Det märks att David Cage har slipat på sin regi och fusionen mellan spel och film är ibland närmast perfekt.

Kikar vi på det rent spelmässiga så kommer alla Heavy Rain-veteraner att känna sig som hemma direkt. Du styr Jodie med ena analogspaken och integrerar med miljön med den andra. Allting du gör i spelet, om det så handlar om att diska, hacka grönsaker, öppna en vinflaska eller knivdöda någon, sker genom att föra spaken i en viss riktning eller följa knappsymbolen som visas på skärmen. De flitigt förekommande Quick Time-momenten har förenklats. Istället för en lång radda knappkombinationer så sköts nästan alla Jodies rörelser genom att dra höger styrspak åt det håll som Jodie riktar sig mot. Det gör det mycket lättare att kunna följa vad som faktiskt händer på skärmen under de mest intensiva scenerna. Det är passivt som tusan, men smidigt.

Nytt för den här gången är möjligheten att ta spela som Aiden. Med ett enkelt knapptryck lämnar du det fysiska jordelivet bakom dig och får chansen att sväva runt och ställa till ofog - precis som det förväntas av en osalig ande. Aiden är förvisso stum och må sakna ett par riktiga arbetarhänder, men han besitter en rad andra förmågor som kommer väl till hands. Han kan sväva genom väggar och tak. Välta föremål, öppna dörrar, trycka på knappar, visualisera folks minnen för Jodie och inte minst ta kontrollen över andra karaktärer. Tyvärr fungerar de här sakerna bara på utvalda ställen. Du kan inte kontrollera vem du vill och leka runt. Du kan inte välta just den specifika vattenflaskan om den inte är markerad att den går välta.

Beyond: Two Souls är med andra ord ett väldigt linjärt spel. Jag hade inte förväntat mig något annat heller när det är Quantic Dream som ligger bakom det, men det hade gjort så mycket för inlevelsen om jag fått experimentera mig fram lite mer som spöke. Det finns massor av möjligheter för spännande pussel som aldrig tas tillvara på - förmodligen för att man inte vill att spelaren ska riskera att fastna någonstans. Istället håller de mig i handen, hela vägen. Jag kan inte dö. Jag kan ofta släppa kontrollen helt i fem minuter och ändå komma vidare i handlingen. Misslyckande resulterar oftast i att Aiden eller någon annan räddar mig i sista sekund, eller så blir jag tillfångatagen och får chansen att rymma i en kort, ny scen. Som vanligt är en av de största behållningarna att bara låta saker ske och se hur det utvecklar sig. Att min karaktär inte kan dö den här gången tar dock bort en del av udden.

Liksom Heavy Rain kommer Beyond: Two Souls att dela folks åsikter i olika läger. Det är linjärt, extremt storytungt och stundtals helt självspelande. Vissa kommer att skrika sig hesa över detta. Andra kommer att älska det. Personligen har jag svårt att bli tillräckligt exalterad när manuset brister på flera punkter. För bara ett år sedan hade jag nog gett Beyond: Two Souls ett högre betyg, men spel som The Walking Dead och The Last of Us har på olika sätt höjt ribban för vad jag förväntar mig av narrativ i spel.

Medan The Walking Dead innehöll ett fokuserat berättande med grava konsekvenser och The Last of Us var en perfekt hybrid av nervkittlande spelmekanik och karaktärsdriven story - känns det inte som om Quantic Dream tagit några riktiga steg framåt med Beyond: Two Souls. Möjligheten att kontrollera Aiden tillför ingenting extraordinärt då det i praktiken fortfarande går ut på att trycka på markerade objekt för att komma vidare. Beyond: Two Souls är fortfarande ett bra spel, men inför nästa projekt hoppas jag att David Cage vågar prova nya vägar och inte hålla spelaren lika hårt i handen. Om han ändå envisas med att göra det - återinför åtminstone stressmomentet i att ens karaktär kan stupa på vägen. Det gjorde så mycket i Heavy Rain och jag saknar det här.

Med det sagt; gillar du Heavy Rain så finns det ändå ingen anledning att inte spana in spelet. Vill du ha koncentrerad story, avskalad på traditionell spelbarhet, så får du det här. Snyggt paketerad och grymt bra ljudsatt. Personligen hoppas jag - trots en massa gnäll - på en rejäl försäljningssuccé. Jag vill att fler utvecklare ska uppmuntras till att våga göra något utanför den trygga mallen i vetskap om att det går att göra med vinst. Vi har elvatusen olika Call of Duty och andra likformade avarter på marknaden, medan högbudgetspel som Heavy Rain och Beyond: Two Souls utgör en knapp promille av utbudet.

Beyond: Two Souls blev kanske inte riktigt så vasst som jag hade hoppats på, men så länge det fortsätter att komma spel som pressar branschen framåt när det kommer till berättande, karaktärer och vuxen tematik så kommer jag fortsätta applådera sådana här försök.