Black Mesa

Det här kommer att bli en svår recension att skriva. Jag känner det på mig. Har haft skrivkramp idag för första gången på elva år. Jag har liksom inte kommit igång. Inte kunnat formulera en enda vettig mening om denna underbara gratismod. Men skam den som ger sig, efter 16 timmar tillsammans med Black Mesa är jag hänförd, mållös, upprymd, nostalgisk, nyförälskad, matt, mör och rysligt imponerad.

Det var åtta år sedan som sex kompisar bestämde sig för att återskapa deras favoritspel med hjälp av Valves Half-Life 2-grafikteknologi (Source). Orsaken var främst att de alla var besvikna på Half-Life: Source som i princip var exakt samma spel som 1998-klassikern med ett par minimala förändringar i gränssnittet. Åren har gått. Black Mesa föll i glömska, dök upp på Gamereactors radar igen för drygt tre år sedan men försvann sedan - igen. När Twitter-meddelandet om den inplanerade releasen den 14 september 2012 dök upp trodde jag inte mina ögon. Det sex man stora teamet hade växt till 41 och under 2012 hade en "högre växel" lagts i för att kunna färdigställa ett av spelhistoriens mest ambitiösa fanprojekt.

Jag har under de senaste två dagarna tillbringat sammanlagt 16 timmar med Black Mesa och som jag skrev i början av den här recensionen är det fullständigt omöjligt att inte sitta här, som ett fån, och bara rysa av välbehag. Black Mesa Modification Team har inte bara återskapat världens bästa spel genom alla tider med enorm noggrannhet och perfekt fingertoppskänsla, de har även kortat ned ett par krångliga, utdragna kapitel från originalspelet, utökat storleken ett antal banor och effektiviserat vissa kapitel i Valves fantastiska mästerverk.

Resultatet är ett spel som på det stora hela inte bara känns snyggare än originalet utan även bättre. Black Mesa är lite tightare, en aning mer välavvägt rent tempomässigt och precis lika otroligt atmosfäriskt som Half-Life var. Det är spännande, så otroligt spännande att jag bara suttit och krampklämt min Razer-mus med svettiga handflator och uppspärrade ögon. Ett återseende som jag verkligen drömt om. Och aldrig någonsin ens kunnat föreställa mig att det skulle bli såhär otroligt bra.

Jag kommer aldrig... Aldrig någonsin att glömma den där vinterkvällen 1998 då jag för första gången spelade Half-Life. Valves debutspel var något annat, något nytt. Något nyskapande och trendsättande som sedan dess inte överträffats. Gordons mardrömsdag och det äventyr som den nördige forskaren tvingades genomlida lekte med våra förväntningar och svepte in allt i en ödslig och undergångsbetonad atmosfär.

I Doom och Quake hade jag spelat som en hjälte som slängde mig mot skrikande fiendehorder, okrossbar och superhård. I Half-Life var känslan istället att jag var den utsatte, spröd, ömtålig och rädd. Valve kastade om begreppen, och jag var trollbunden från första till sista stund. Underläget var konstant och gång på gång retades spelet med vad som såg ut som en väg till frihet, en väg till marknivå där räddningen skulle finnas. Detta bara för att rycka undan frälsningen i sista stund och istället kasta in Gordon i nästa omöjliga scenario.

För mig var Half-Life avgörande för min kärlek till actiongenren. För mig var Valves mästerliga epos det som till slut cementerade actiongenren som min absoluta favoritspeltyp. Att ett litet, självfinansierat team av amatörmoddare inte bara lyckats förvalta detta utan även förbättra det - är en bedrift som på alla sätt står sig som en av de häftigaste i spelhistorien.

Det känns bisarrt att avsluta den här recensionen med att kalla en amatörutvecklad gratismod för årets hittills tveklöst bästa spel. Men jag kan inte göra annat. Black Mesa visar inte bara prov på hur långt före sin tid Half-Life verkligen var, det ger mig även en sorglig kalldusch som gör mig plågsamt påmind om att min favoritgenre faktiskt inte utvecklats ett endaste dugg under de 14 år som passerat sedan Valve förändrade mitt sätt att se på hela underhållningsformen.

Det är snarare så att utvecklingen gått bakåt.

De snillrikt utformade, labyrintdoftande inomhusmiljöerna, de inbyggda minipusslen och kravet på logiskt tänkande som Half-Life/Black Mesa ställer på mig som spelare är idag som bortblåst. Istället springer jag i merparten moderna actionspel på en smal stig, utan några som helst möjligheter att gå fel eller misslyckas med mitt uppdrag. Min livmätare är konstant proppfylld eftersom den laddar upp sig själv och skulle jag råka stanna blinkar en stor vit pil mot den snitslade stigens ände. Smarta, mångfacetterade, utmanande och intelligent strukturerade mästerverk definierade actiongenren medan korkade, enfaldiga och enformiga militärshooters idag förstört den. Det är sorgligt, och blir extra tydligt efter två dagar tillsammans med Black Mesa.

Som en hyllning till världens bästa spel och utvecklarna som realiserade Gordons mardrömslika måndag står sig Black Mesa likt ett vackert kärleksbrev proppat med lovord, beröm och smicker. Visst, det hängde sig två gånger under mina 16 timmar och jag hittade fyra stycken buggar. Men... Som remake är det den enskilt bästa nyversionen av ett gammalt spel som jag någonsin haft nöjet att testa.

Tillagt och uppdaterad den 5:e mars 2020:
Idag är det då äntligen dags, vilket känns mer än lovligt bisarrt med tanke på att denna recension skrev för snart åtta (!) år sedan. Idag släpps Black Mesa på Steam, officiellt, inklusive den sista banan Xen och tusentals kirrade buggar som dök upp lite hör och där under min testspelning från 2012 (även om det redan då kändes mer polerat än flera av dagens storspel). Som jag skriver i omgångar i texten ovan är det här projektet ett enda stort kärleksbrev till förstapersonsgenrens finaste stund. Och ju mer jag tänker på hur Valve inte bara tillåtit amatörkvartetten Crowbar Collective ta deras upphovsrättsskyddade ögonsten och stöpa om rubbet med ny grafik, ju bussigare framstår Gabe Newell & Co som, inte minst med tanke på att Black Mesa nu finns att köpa på Steam, det färdiga - officiella spelet.

Och det är ju som sagt en underbar upplevelse det här. Inte fullt lika grafiskt läckert som det var för åtta långa år sedan, såklart, men ofantligt mycket trevligare att titta på än 1998-originalet och så pass tempomässigt perfekt samt finurligt strukturerat, intelligent berättat och atmosfäriskt, och i stort sett alla andra spel bleknar i jämförelse. Xen tillkom förra månaden och precis som i fallet med originalet är detta den delen av Half-Life som jag gillar allra minst. Crowbar Collective har förvisso lagt flera, flera år på att stöpa om, styra om, förfina, förändra och försöka skapa en mer homogen och intressant Xen-upplevelse men flera av de större ändringarna har enligt mig bara varit till det sämre, tyvärr. Även om jag förstår att grundambitionen var det motsatta. Xen som bana är för lång idag, för tjatig. Det tog mig nästan tre timmar att spela igenom den och det finns plattformspussel här samt bossar som är så störigt bökiga och irriterande exakta att det knappt går att jämföra med den briljans som de tidigare 15 timmarna erbjuder.

Men precis som i fallet med Half-Life från 1998 gör det inte sådär supermycket att spelets sista timmar inte håller samma klass som de 15 första, framförallt inte eftersom Xen liksom blivit lite till en egen del av ett i övrigt så väl sammanhållet och rasande spännande spel. Jag älskar Half-Life. Jag har tillägnat mer tid åt att älska, dyrka och framförallt hylla detta äventyr i skriven form under de senaste 22 åren än vad jag gjort med någonting annat inom spelvärlden och det är mycket därför som jag blir så glad av att kunna uppdatera denna recensionen på den officiella releasedagen för vad jag skulle vilja kalla en av de mest välgjorda nyversionerna genom alla tider. Om du missade Half-Life 1998 och under de senaste åtta åren undvikit Black Mesa på grund av att det faktiskt inte varit helt färdigt, är det nu såklart ytterst god tid att ta tag i detta och genomleva forskarnörden Gordons mardrömsdag på jobbet. Spel blir helt enkelt inte bättre än såhär.