Blade Kitten

Blade Kitten är det senaste tillskottet i den förtrollade skog av plattformsmaskotar och 2D-furries som visar på varför plattformsgenren är i akut behov av både friskt blod och innovation. Varav dessa två nu behöver komma från någon annanstans än den ikoniska rörmokaren Mario. För Blade Kitten har som plattformsspel inte kommit ett steg förbi 1996. Då pratar jag förstås om Playstations 1996 av genomstela halvplattformare så som Crash Bandicoot och Pandemonium. Spel som för tiden hade en enormt imponerande grafik men som var klent utförda rent spelmässigt. Blade Kitten känns som det stigit ur en tidskapsel från precis den "eran". För här handlar det verkligen främst om ytan.

Det kan man däremot inte ta ifrån spelet. För att vara ett DLC-spel så ser Blade Kitten ofta väldigt bra ut. Det är en genomtänkt presentation av morbida anime-pastischer som kan vara helt galet charmig när planeterna står i rätt läge. Spelets protagonist är den eklektiska Kitty Balard som är prisjägare med ett fjärrkontrollerat svärd, kattöron och tonvis med Harajuku-attiyd. Det är väldigt lätt att tycka om henne. Hon är smakfullt dimensionerad i sin skruvade Kawaii-personlighet och hennes röstskådespelare gör storverk när hon med enkelhet balanserar på den väl avvägda gränsen mellan fånigt och fantastiskt. Den celshadade grafiken är påkostad och animationerna oftast väldigt behagliga.

Tyvärr är Blade Kitten inte särskilt roligt att spela. Banorna använder konstant samma miljöer och plattformandet blir snabbt monotont, grått och innehållslöst. Intresseögonbrynen kanske höjs vid något enstaka pussel men för de mesta vilar de bekymrat över att en plattformare faktiskt kan vara så här själlöst genomförd.

Kontrollen är stel och oprecis. De tillfällen då Kitty Balard lämnar hoppandet och tar till sitt svärd är inte mycket bättre heller. Det är mest är en fråga om att byta ut en tristess mot en annan eftersom striderna är helt finesslösa.

Det är synd för det finns potential i Blade Kitten som ett plattforms-actionspel med enkla pusselinslag. Det verkar bara som att idéen för spelet aldrig riktigt lämnade ritbordet. Eller rättare sagt att det fastnade där och kärade ner sig för mycket i sin egen presentation. Samtidigt är det förståeligt. För hur svagt Blade Kitten än må vara, så är det ofta väldigt tjusigt att titta på.