Bladestorm: Nightmare

Remaster-trenden är starkare än någonsin just nu. Spel med ibland så lite som ett eller ett par år på nacken putsas till och ges en nyare, mer högupplöst och skarpare förpackning för att släppas till de nya konsolerna. Om denna trends positiva respektive negativa aspekter samt vad den säger om var spelbranschen befinner sig för tillfället, kan skriva en helt egen text. Oavsett vad man känner inför trenden så kan dock de flesta antagligen skriva under på att remasters i alla fall i vissa fall känns befogade. I andra fall betydligt mindre.

Grand Theft Auto V och The Last of Us tillhör den skara spel där nysläpp känns ganska klart motiverat. Det är spel som släpptes i ett sent skede av den förra konsolgenerationen, som man kan anta har potential utöver vad konsolerna de ursprungligen släpptes på kunde prestera. I andra fall, som med exempelvis Grim Fandango, blir en nyutgåva en sätt för de nostalgiska att återuppleva och de nytillkomna att upptäcka ett klassiskt stycke spelhistoria.

Gemensamt för alla de tre nämnda titlarna ovan är också att de är otvivelaktigt bra spel i sig själva, oavsett skärmuppdateringsfrekvens eller texturupplösning. Det finns därför också ett värde i sig att uppleva dem under de bästa av tekniska förutsättningar, ungefär som att det kan sägas finnas en motivering i att släppa högupplösta Blu-rayutgåvor av klassiska filmer.

Bladestorm: Nightmare från japanska spelutvecklaren Omega Force skulle däremot kunna finnas med i officiell spelutvecklarhandbok som ett varnande exempel för när nysläpp av ett spel med alla medel bör undvikas. Framförallt för att originalspelet Bladestorm: The Hundred Year's War (som släpptes 2007 till förra generationens konsoler) helt enkelt inte är ett speciellt bra spel till att börja med. Jag har inte spelat originalspelet, men denna remastrade version (som ju måste ses som en förbättring utifrån originalet) lyckas med konststycket att misslyckas på alla punkter.

Spelets premiss är inte helt dum, i alla fall inte på idéstadiet. Du spelar som en legosoldat i det Hundraåriga kriget som utkämpades mellan Frankrike och England i norra Frankrike under 1400-talet. Genom spelet åtar du dig uppdrag i form av olika slag i kriget, där du inför varje slag kan välja om du vill slåss på fransosernas eller engelsmännens sida. Det huvudsakliga spelmomentet består sedan av att delta i själva slagen och styra din legoknekt på slagfältet. Du kan också ta kontroll över olika typer av soldattrupper och leda dessa in i strid. Målet för varje slag är att tillsammans med de AI-styrda trupper som slåss på samma sida som du själv ta över kontrollen av ett antal strategiska punkter, oftast i form av olika byar eller borgar i området. Dessa övertagande genomförs i praktiken genom besegra fiendetrupperna som är bundna till den punkt man ska ta över.

Den här kombinationen av tredjepersonsaction och strategi känns i alla fall på pappret ganska intressant, och jag hinner för en kort sekund nära ett hopp om att det ska finnas guld gömt här. Jag märker dock snabbt att det "komplexa" stridssystemet med alla sina olika siffror och statistik precis som allt annat i spelet helt enkelt lider av dåligt utförande. Den faktiska spelupplevelsen är helt utan vare sig strategiskt djup eller någon som helst tillfredsställande speldesign. Jag betar enkelt av uppdrag efter uppdrag utan att behöva göra mer än att leta upp mina fiender och sedan hålla in "anfalla"-knappen. Det känns ungefär lika utmanande som att styra en radiostyrd bil över ett tomt fabriksgolv. Även om det är hyfsat tillfredsställande att nedgöra horder av fiendetrupper så förloras charmen försvinnande fort när man inser att ens strategiska tänk, eller brist på detsamma, inte har någon som helst konsekvens för uppdragens utgång.

Det finns även några rollspelsinspirerade element mellan uppdragen där du kan köpa ny utrustning, uppgradera dina färdigheter och de trupper du styr. Jag tar mig an dessa med så stor entusiasm jag kan uppbåda men märker snart att inte heller de val jag gör här har någon märkbar effekt i spelet. Mina färdigheter ökar och min legosoldat blir starkare överlag, men det verkar inte spela någon roll vilka färdigheter jag väljer så länge jag bara väljer något. Vilken sorts trupper jag väljer att styra (det går att välja mellan exempelvis kavalleri, bågskyttar, infanteri med spjut, infanteri med svärd och bärsärkar), vilket spelet hävdar ska ha stor strategisk betydelse, ger inte heller någon större spelvariation. Jag klarar av samtliga uppdrag på exakt samma sätt: Spring över en yta, hitta fienden, döda fienden. Klart. Upprepa.

Slagen är tänkta att utspela sig på varierade platser runtom i Frankrike. Alla banor är dock extremt likartade och det erbjuds ingen som helst spelmässig variation. Det är samma borgar, samma byar och samma träd på varenda bana, utplacerade med minimal variation. Banorna känns också stora och tomma, och du spenderar alltid åtminstone ett par minuter på att bara springa runt och leta efter dina fiender. Sedan springer du in i dem och håller in en knapp tills du vunnit. Så fortsätter det timme ut och timme in.

Vad gäller storyn så kan den bara beskrivas som en en extremt nerdummad version av Hundraåriga Kriget. Bara inledningen, som visar hur två legosoldater som slåss på vardera sidan i kriget och möts på slagfältet, är olidligt pinsam att titta på. Under striden börjar de två soldaterna prata med varandra trots att ett slag pågår runt om dem, och den ena av dem påpekar till den andra att "slogs inte du för engelsmännen sist?". Den andra går då loss i en styltig utläggning om hur pengar är det enda han slåss för och hur cyniskt hela kriget har blivit. Jag antar är ett försök att få till någon sorts djup i den ickebefintliga handlingen.

Utöver alla dessa problem med originalspelet så kvarstår även det faktum att spelet inte känns eller ser remastrat ut över huvud taget. Grafiken är hopplöst utdaterad med lågupplösta modeller och texturer, lika taffliga som repetitiva animationer och så dessa onödigt stora, livlösa miljöer med platt ljussättning enahanda design. Tekniskt ligger spelet närmare en remaster från Playstation 2 till Playstation 3, och det hade antagligen inte klassats som tekniskt imponerande ens om så var fallet. Den tekniska undermåligheten är dock bara den ena sidan av det mycket undermåliga mynt som utgör Bladestorm: Nightmare:s grafik.

Den andra sidan är den vedervärdiga designen som löper igenom allt ifrån karaktärerna till världen till menyerna. Det är bland det mest estetiskt motbjudande jag upplevt. Inte bara i ett spel men över huvud taget. Det som ska vara en representation av det medeltida Europa och det Hundraåriga kriget med sina skitiga, blodiga slagfält är i Bladestorm: Nightmare paketerat i den mest generiska japanska spelestetik du kan tänka dig. Att se Edward, prins av England rida runt i taggig anime-rustning med en frisyr som för tankarna till Sephiroth i Final Fantasy VII hade kanske kunnat fungera om det kändes som ett medvetet och konsekvent stilval. Här känns det istället som att vill åt någon sorts historiskt korrekt, med massvis av fakta kring de olika slagen och personerna (förutom prins Edward av England så figurerar bland annat de franska och engelska kungarna och självklart även Jeanne D'Arc), samtidigt som man gett karaktärerna plastiga Pokémon-frisyrer, breda franska respektive engelska brytningar och styltiga repliker.

Jag sitter efter bara 30 minuters spelande och frågar mig hur något av det jag ser framför mig rimligtvis kan kallas för en remaster. Den enda förändringen mellan Bladestorm: Nightmare och originalspelet verkar istället vara det "Nightmare"-läge som gett spelet sin undertitel. En undertitel som för övrigt ihop med originaltiteln skapar vad som måste vara ett av de mer intetsägande speltitlarna någonsin. "Bladestorm: Nightmare". Smaka på de orden. Bladestorm. Nightmare.

Nightmare-läget är om möjligt ännu sämre än resten av spelet. Det är en fantasyvariant av huvudkampanjen där en armé av monster plötsligt dykt upp, ledda av en ond version av Jeanne D'Arc, vilket tvingar de två stridande sidorna Frankrike och England att börja samarbeta för att möta detta nya hot. Utöver denna briljanta handling (*host* sarkasm *host*) är Nightmare-kampanjen spelmekaniskt identisk med huvudkampanjen. Vapnen är bara utbytta mot plastiga fantasyvapen och fienderna är nu vättar, troll, jättar och andra typiska fantasyvarelser. I övrigt är det samma spel, förutom att allt som fungerade hyfsat i originalkampanjen fungerar om möjligt ännu sämre i Nightmare-läget. Den i huvudkampanjen redan undermåliga AI:n är nu hopplöst buggig, fiende-horderna består av dussintals likadana karaktärsmodeller som alla spelar upp samma animation simultant och miljöerna är lika tomma som förut men om möjligt ännu fulare. Ofta ser det ut mer som ett halvfärdigt studentprojekt än ett spel färdigt för konsol-release.

Ska jag nämna något som fungerar på godkänd nivå är det kontrollerna då det o alla fall känns hyfsat intuitivt i hur man ger sina trupper order. I och med att spelmomenten kräver ungefär lika med noll ansträngning och tankekraft så går dock de eventuella vinsterna med detta förlorat.

Bladestorm: Nightmare är helt enkelt en portning av ett redan utdaterat spel till ny konsol. Vad syftet med ett sådant här spelsläpp är kan man fråga sig. Kanske finns det en förhoppning om att skaka ut lite extra slantar ur de stackars spelkonsumenterna. Då man uppenbarligen inte lagt ner mycket arbete på att förbättra originalspelet har istället man helt enkelt lagt till ett ofärdigt "nytt spelläge" för att få ett argument för att kalla det hela en remaster. Man kan bli irriterad kring denna slapphet, men framförallt känns det så otroligt meningslöst och rent ledsamt att ett sådant här spel över huvud taget släpps. Speciellt av utvecklarna Omega Force som ändå gett oss den någorlunda vettiga spelserien Dynasty Warriors.

Det finns en hel del kul och smått nyskapande idéer i originalspelet, framförallt i kombinationen av olika genrer. Dessa hade kunnat finslipas till ett bra spel om man speltestat det mer och balanserat de olika mekanikerna så att spelet faktiskt erbjöd någon form av strategiskt djup. I nuläget är dock detta djup, som borde vara spelets största styrka, helt frånvarande. De fåtal goda grundidéer som finns är bortkastade på ett lika oinspirerat som amatörmässigt utförande, och kan inte rädda spelet ifrån dess genuina uselhet.