Svenska
Gamereactor
recensioner
Bladestorm: The Hundred Years' War

Bladestorm: The Hundred Years' War

Mikael har bytt kinesiska hillebarder och hästar mot... europeiska hillebarder och hästar. Fast den här gången med betydligt mer strategi och mindre action

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Det var lite överraskande när Koeis första spel till Playstation 3 inte visade sig vara ett Dynasty Warriors-spel. Den kinesiska serien, och dess olika varianter och spin-offs, har fullkomligen dominerat den japanska försäljningen de senaste åren och man kan ju tycka att Koei skulle vilja vara tidigt ute. Istället blev det Bladestorm som först tog steget till nästa generation (konverteringarna till Xbox 360 av Samurai Warriors 2 och Dynasty Warriors 5 Empires från Playstaiton räknas inte riktigt, tycker jag).

Kastar man bara ett snabb blick på Bladestorm så är det lätt att tro att Koei bara har tagit Dynasty Warriors och klistrat in europeiska krigare istället för kinesiska. Massvis med figurer som kutar runt i hysteriskt fula omgivningar, några energimätare och en liten karta i hörnet, jepp, nog ser det ut som Dynasty Warriors alltid. Bladestorm är dock något helt annat.

Alla känner väl till Jeanne d'Arc, jungfrun av Orleans. I ett sent skede i kriget dök bondflickan upp från ingenstans och manade de kuvade fransoserna till kamp. Under två år vände hon praktiskt taget krigslyckan och bidrog till att jaga ut britterna ur landet, innan hon fängslades för häxeri och brändes på bål (smart tänkt, fransoser).

Det inte lika många vet är att även britterna hade en ung flicka på sin sida, nämligen den skotska köpmannadottern Shaana Menaghan. Hon började som en okänd frilansare men hennes ledarskap och stora skicklighet inom alla vapenslag gav den engelska hären en enorm styrka.

Detta är en annons:

Ja alltså, man skapar sig en helt egen karaktär och kan sedan gå in som legosoldat och välja och vraka bland uppdragen eftersom båda sidorna är desperata efter assistans. Själv valde jag att enbart stödja engelsmännen men det är fritt fram att blanda. Huvudsaken är egen vinning vilket man åstadkommer både genom att följa order (som oftast består av "erövra den här staden") och genom att besegra andra härförare. Allt eftersom spelet pågår lär man sig nya färdigheter och kan därmed styra över nya sorters trupper.

Ute på slagfältet blir det hela en blandning av ett regelrätt strategispel och ett typiskt Dynasty Warriors-hacka-slakta-spel. Du är praktiskt taget aldrig ensam, är du det kommer du nämligen snart att vara död. Några hysteriska hjältedåd med superattacker och ljuseffekter är det inte tal om här. Istället gäller det att ta befäl över en lämplig trupp och sedan försöka utföra sina uppdrag så gott det går, helst genom att koordinera med själva huvudarmén.

Alla trupper har olika egenskaper och färdigheter som lämpar sig olika bra mot andra. Det mesta är förstås logiskt - kavalleri är utmärkt för att röja upp bland fotsoldater men har ett helsike om de hamnar i trånga omgivningar eller blir ansatta av bågskyttar. Det blir därför väldigt varierat att spela och för att slåss så bra som möjligt gäller det att snabbt kunna anpassa sig. Märker du att din svärdsbataljon hamnar i trubbel kan det löna sig att backa undan och istället ta befäl över ett gäng bågskyttar i närheten som kan bistå ditt ursprungliga gäng.

Hela tiden pågår kriget i full fart runt omkring och om man inte snabbt gör det man ska brukar det kunna barka åt skogen. Därför blir det lämpligt att spela i små portioner och fokusera på det man har order till, en stad åt gången. Att springa runt på privata hjältedåd lönar sig sällan. Det är här som spelet tappar lite i tempo, och jag saknar faktiskt de enorma slagfälten från Dynasty Warriors. Dock har Bladestorm en ordentlig fördel och det är riddarna. Att leda en tio-tjugo fullt utrustade ryttare och storma fram i formation för att meja ner ett par bataljoner fotfolk är en mäktig känsla.

Detta är en annons:

Tyvärr kommer jag inte undan känslan av att det snabbt känns ganska enformigt. Det hela understöds av omgivningarna som visserligen gör ett försök att se moderna ut med bra sikt, men fortfarande luktar Playstation 2 lång väg. Ja, hela spelet känns som ett Playstation 2-spel med ovanligt många figurer, Koei har fortfarande inte fattat det där med ljussättning och grafisk teknik bortom texturemapping. Ljudet är på samma sätt ojämnt med pampig riddarmusik men ytterst medelmåttig dialog och intetsägande ljudeffekter.

Bladestorm är ett spel som räcker länge. Man kan sysselsätta sig i evigheter med att personligen vinna kriget åt endera sidan, slag efter slag, stad efter stad. Det går att sätta sig in i hur de olika enheterna fungerar och sedan optimera sin taktik i oändligheten. Och visst, strategispel är väl knappast en genre där konkurrensen är mördande på de båda konsolerna. Men blandningen av action och strategi är inte helt perfekt och jag tror fortfarande på att hålla isär genrerna beat'em up, RTS och rollspel istället för att försöka göra alltihop på samma gång.

Bladestorm: The Hundred Years' War
Bladestorm: The Hundred Years' War
Bladestorm: The Hundred Years' War
Bladestorm: The Hundred Years' War
Bladestorm: The Hundred Years' War
Bladestorm: The Hundred Years' War
Bladestorm: The Hundred Years' War
Bladestorm: The Hundred Years' War
Bladestorm: The Hundred Years' War
Bladestorm: The Hundred Years' War
Bladestorm: The Hundred Years' War
Bladestorm: The Hundred Years' War
06 Gamereactor Sverige
6 / 10
+
Skön känsla, massvis med enheter och taktiker
-
Enahanda uppdrag, primitivt upplägg
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

Bladestorm: The Hundred Years' WarScore

Bladestorm: The Hundred Years' War

RECENSION. Skrivet av Mikael Sundberg

Mikael har bytt kinesiska hillebarder och hästar mot... europeiska hillebarder och hästar. Fast den här gången med betydligt mer strategi och mindre action



Loading next content